En ambivalens i lyckoekvationen

Detta inlägg är en fristående fortsättning/kommentar på Filip Fors inlägg nedan.

Diskrepansen mellan ”livs-tillfredställelse” och summering av positiva känslor är inte särskilt förvånande: De flesta av oss bryr sig om andra saker än våra egna positiva känslor. När vi frågas om hur nöjda vi är – och här är vi ett litet problem för lyckoforskning baserat på formulär – är det långt ifrån klart vad detta betyder. Vissa tolkar frågan som ”Hur uppfyllda är dina preferenser?”, ”Hur går det med dina projekt, intressen och förhoppningar?” Andra tolkar frågan som ”Hur tillfredsställd känner du dig”. I det första fallet är det ofta externa händelser och föremål som tillfredställer. I det senare rör det sig uteslutande om upplevelser.

Inom psykologin har man på senare år börjat prata om ”the Dual Process Model”. Vi värderar händelser på två olika sätt: Dels intuitivt, snabbt, vanemässigt och/eller känslomässigt. Dels ”kognitivt” genom att vi kontrollerar hur det som händer stämmer överens med våra värderingar. Dessa två processer påverkar varandra på intrikata sätt: vad vi värderar kognitivt har en tendens att ge upphov till positiva känslor, och vice versa, men korrelationen är långt ifrån komplett.

Vissa, som moralpsykologen Jonathan Haidt, hävdar att den kognitiva processen är en efterhandskonstruktion: vi försöker motivera utfallet från den affektiva/intuitiva processen för oss själva och för andra. Den kognitiva processen tenderar också att leda oss till vissa ”misstag”: vi kan manipulera vilket svar försökspersonen ger genom att påverka deras humör. Vårt nuvarande emotionella tillstånd påverkar hur vi ser på vårt liv: det rör sig nästan aldrig om ett kallt kalkylerande av hur många positiva emotioner vi haft de senaste tio åren, eller hur stor andel av våra projekt som lyckats.

De två processerna kan hamna i konflikt, och det är ett problem när detta händer. Dels för att det försvårar beslut, och dels för det är svårt att säga vilken av processerna som har ”rätt”. Ibland är våra värderingar inte känslomässigt grundade, och vi ger då ofta rådet att personen bör lyssna på sina känslor. Om känslorna är en mer primär, djupare, process, och värderingarna en efterhandskonstruktion. kan detta vara enklare: de tidigare är svårare att ändra på. Samtidigt tycks många fördomar vara emotionellt grundade och det är både önskvärt och möjligt att göra sig av med dessa genom att tänka igenom problemet. Inflytande, som så ofta i hjärnan, går inte bara i ena riktningen.

Vårt lyckobegrepp täcker både livstillfredställelse och positiva känslor. Med tanke på hur processerna påverkar varandra är det inte så konstigt, och oftast är det praktiskt möjligt att befrämja båda. Men när konfliktsituationer uppstår är det viktigt att bestämma vilken av processerna vi bör lyssna på, och för det behöver vi en överordnad princip för att utvärdera utfall. Och det är då vi passerar den alltmer otydliga gränsen mellan faktafrågor och värdefrågor.

David Brax

4 Responses to “En ambivalens i lyckoekvationen”

  1. Morgan skriver:

    Vad som inte inkluderas i ert lyckobegrepp är personlighets- och identitetsfaktorer. Människors bild av lycka varierar beroende på tidigare erfarenheter, bild av omvärlden, status på relationer och självbilden m.m. Att då tala om en sorts lycka, ett lyckoindex, verkar naivt. Vad är det som orsakar upplevelser av tillfredsställelse? Vilka känslor upplever vi som ”positiva” och varför?

    Något mer som saknas i er definition är de begränsningar som ert lyckobegrepp innebär; kan det finnas människor vars uppfattning av lycka inte täcks in av er definition? Är ”lycka” bara till för en viss sorts människor, förslagsvis de som formulerat begreppet (intellektuella västerlännigar)?

  2. David Brax skriver:

    Det är helt uppenbart att lyckobegreppet är vagt och svårfångat, och att människors ”bild” av vad lyckan består i varierar med de faktorer du nämner och fler ändå. Men vi säger ändå att vad som varierar är deras bild av LYCKAN, dvs, vi tror att det finns någonting gemensamt som vi pratar om.
    De flesta är överens om att positiva känslor, och då pratar vi om de upplevelser som har en viss upplevd valens, är något universellt bland kännande varelser. Det är olika mentala tillstånd som får denna valens, vissa upplever obehag vid beröring, andra njutning t.ex., men vad som då händer är universellt. Olikheterna ligger mer vad som orsakar dessa tillstånd, än i tillstånden själva.

    Som jag påpekade i inlägget så är det ett problem med enkät-baserade undersökningar om vi formulerar frågan som ”är du lycklig”, för vi vet inte vad försökspersonen kommer att lägga i begreppet. Vad vi mäter då bara en statistisk tendens att tillämpa ett visst ord. Det är ett problem, men det gör inte undersökningen meningslös, vi kan åtminstone utgå från att det finns viss överlappning mellan hur människor använder begreppet ”lycka” (hur hade de annars kunnat lära sig det?”). Det är kanske ingen garanti att en person som säger sig vara lycklig också har ett stort mått av positiva känslor, eller är tillfredställd med livet, men det tycks finnas viss sannolikhet för att så är fallet.

  3. David Brax skriver:

    För att förtydliga ytterligare: Positiva känslor och tillfredställelse är viktiga komponenter av ”lycka”, och de kan studeras till viss del oberoende av varandra. Det utesluter inte att det kan finnas fler mer eller mindre viktiga komponenter eller faktorer, som också kan studeras oberoende och i relation till dessa två.

  4. Filip Fors skriver:

    Morgan: Man kan tolka din reflektion på två sätt. Dels som att människor definierar lycka olika beroende på personlighet och identitet, dels som att
    olika faktorer orsaker lyckan beroende på vad man har för personlighet och indentitet.

    I det senare fallet finns det en del forskning, iaf där man undersöker om det finns interkationseffekter mellan personlighet och lyckofaktorer. Ett exempel: En vanlig hypotes har exempelvis varit att extroverta får en högre boost av positiva känslor när de umgås med andra människor än introverta. I en studie som publicerades ifjol så fann man dock inget stöd för den hypotesen, både introverta och extroverta blir momentant lyckligare av socialt umgänge och det fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna. Dock vore det intressant att studera olika typer av socialt umgänge, det är mycket möjligt att extroverta får en högre boost av fester än introverta ex. Detta är bara ett exempel på hur personlighetsfaktorer kan spela in i lyckoekvationen.

    Man har även sett att det finns en väldigt stor variation när det gäller anpassning till livshändelser, speciellt när man studerat livstillfredsställelse. Vissa anpassar sig jättesnabbt vid dramatiska livshändelser, exempelvis när någon anhörig dör eller vid giftermål, för andra går anpassningen mycket långsammare – antagligen beror detta på skillander i personlighet samt olika situtionella faktorer. Mycket av den framtida lyckoforskningen kommer förmodligen fokusera på att förstå sådana skillnader, då man nu i ganska hög grad fokuserat på genomsnittvärden för befolkningen som helhet.

    David: Bra att du tar upp problem med att mäta lycka, exempelvis genom att fråga människor hur lyckliga de är. Återkommer med en post om det senare i veckan.

Leave a Reply