Varför fungerar psykoterapi?

En mycket intressant teori om varför olika former av psykoterapi fungerar för att motverka depression och ångest finns att läsa här. Artikeln är skriven av Amerikanen Milton Spett.

Slutsatserna från artikeln

The principles “Experience the emotion – change the cognition,” constitute the most powerful components of all effective psychotherapies.  This concept applies not just to depression and anxiety disorders, but to almost all psychological problems.  Treatment consists of the following steps:

1. Confront the situation that evokes the psychological problem, either in vivo or by talking, thinking, or writing about it.

2. Experience the inappropriate emotions.

3. Clarify and understand these emotions.

4. Do not act in accordance with these emotions.

5. Identify and change the associated dysfunctional cognitions.

6. Each time this process is repeated, the dysfunctional schema weakens.

Filip Fors (www.filipfors.se)

10 Responses to “Varför fungerar psykoterapi?”

  1. Filip Fors skriver:

    Punkt nummer två är kanske särskilt intressant och ofta förbisedd. Spett uppmanar oss alltså att uppleva de negativa känslorna och inte fly undan från dem. Detta är något som ofta poängteras inom mindfulnessrörelsen. Genom att tillåta att de negativa känslorna kommer fram kommer deras intensitet minska med tiden. Feliks skrev mer om detta i ett inlägg här: http://www.lyckobloggen.se/?p=3015

  2. Kan det inte vara så att de negativa känslorna kan ta över så mycket i situationen att man blir helt paralyserad av ångest/skräck? Att då ”tvingas” stanna kvar i situationen kanske då bara kan förvärra situationen, eller? Man betingas kanske då än mer av att denna typ av situation är väldigt obehaglig. Bara en liten tanke.

  3. Filip Fors skriver:

    Jo, så kan det vara. Spett tar upp att det ibland är befogad att distrahera sig från känslorna. Det är ibland funktionellt att undvika känslorna för att kunna ta i tu med andra saker. Saker som är viktigare för stunden. Men om man ska bli av med dysfunktionella tankar och känslor som återkommer behöver man förr eller senare uppleva dem. Så distraktionen kan bli ett problem om man ständigt använder den som metod. Jag vet inte riktigt om det är ett svar på din reflektion. Utveckla gärna hur du tänker, tror inte jag förstår helt.

  4. Jag menar att situationen, t ex, att tala inför andra, kan upplevas så fruktansvärd att istället för att oron/ångesten lägger sig så förvärras bara situationen. Och nästa gång man ska hålla nått anförande så blir det ännu värre pga betingningen. För att det ska bli bättre till nästa gång måste man väl uppleva någon form av förbättring i situationen?

  5. Filip Fors skriver:

    Antagligen handlar det om övning och tillvänjning? Ju fler gånger du gör den desto mindre illa kommer det kännas. Andra och tredje gången kanske var värre än den första men efter 50 försök kanske känslorna dämpats. Det tar tid att förändra automatiserade tankar. Men även punkterna 3-6 kommer förmodligen behövas. D v s du behöver också analysera varför du känner som du gör och försöka att inte låta känslorna styra beteendet. Men säkert kan det finnas undantag när reglerna ovan inte gäller. Har dock svårt att tänka mig så många situationer. Ju mer bekant man blir med något negativt desto mindre påverkar det en. Det handlar delvis om hedonisk anpassning: http://www.lyckobloggen.se/?p=450

  6. Jo jag håller i stort med. Men jag tror att oron i vissa fall kan öka inför en situation, eftersom man kan bli rädd för att känna den oro som man normalt känner i den situationen. Man blir orolig av att känna ångest helt enkelt. Det uppstår alltså en negativ spiral som kan vara svår att ta sig ur.

  7. Lars Avellan skriver:

    Jag har nu läst hela artikeln och håller med om att den är läsvärd. Jag tycker dock sammanfattningen är det sämsta i artikeln. Den är för mekanisk. Förståelsen genom resonemnget är det viktiga.

    Jag tycker att det finns två riktiga guldkorn i artikeln. Det ena är:
    Patients often report that they had a good week because they were successful, or they handled situations effectively, or they received positive feedback, and they felt good about themselves. But I do not consider this a good week. A good week is when patients make mistakes, fail, or are criticized, but still feel good about themselves.
    Detta är visdomsord på riktigt hög nivå!

    Det andra guldkornet är insikten om att patienter måste behandlas just i den stund de är deprimerade. Särskilt viktigt är detta naturligtvis som pendlar starkt i humör. En sådan behandlingsform existerar dock inte idag. Som han nämner i sitt eget exempel, så kommer patienterna på deras schemalagda tider. Här finns det ett stort utrymme för förbättring.

    Att meditation skulle vara negativt tror jag är en total missuppfattning av författaren. Jag tror inte att han riktigt har förstått vad meditation är (eller bör vara). Om meditationen är att älta sitt problem, så är det naturligtvis rätt.
    Hans syn på medicinering är intressant och kan nog vara rätt många gånger, men är lite för kategoriskt. En deprimerad person kan vara så svag att hen inte orkar ta sig till terapeften.

  8. Lars Avellan skriver:

    Ludvig
    Kul exempel, räddslan för att hålla tal. Här har jag genomgått hela resan. Jag har varit paniskt rädd för att hålla personliga middagstal, så hittade jag min egen metod, till stor del med hjälp av det jag lärt mig på den här bloggen och i litteratur, som har rekommenderats på bloggen. Lyckades på detta sätt hålla ett par utmärkta och uppskattade tal, och nu älskar jag att hålla tal.

    I detta fall har jag dock vänt motgång till framgång. En tuffare utmaning är att fortfarande vara dålig på att hålla tal, acceptera detta, och hålla dåliga tal utan att själv må dåligt av det

  9. Filip Fors skriver:

    Ludvig, kanske måste talandet upprepas tillräckligt ofta och inom kort tid för att det ångesten ska minska.

    ” To be effective, exposures should be frequent and prolonged. If too much time elapses between exposures, patients will regress and the benefits will be lost. Exposures should continue as patients’ anxiety increases, reaches a peak, and diminishes from that peak. For an exposure to be effective, patients’ anxiety should at least 50% from its peak.

    Man måste också tala tillräckligt länge så att ångesten hinner nå sin peak och sedan minska i styrka:

    During exposures, patients should try to get their anxiety as high as possible, and keep it there as long as possible. The more anxiety a patient experiences during an exposure, and the more the anxiety diminishes during the exposure, the more effective the exposure. If a patient does not experience any anxiety, the exposure will probably not be therapeutic.

    ” 3. Brief or infrequent exposure. If patients leave the anxiety-provoking situation before their anxiety diminishes significantly, exposure may worsen the psychological problem. If too much time elapses between exposures, the psychological problem may worsen between exposures.
    http://www.nj-act.org/exposure.html

  10. Tack för infon Filip.

    Lars: Blev nyfiken på din metod för att hålla tal. Vill du berätta lite om den? Och kul att du är tillbaka och kommenterar på bloggen 🙂

Leave a Reply