Bör vi bry oss om ojämlikhet i lycka?

De senaste åren har inneburit ett ökat intresse för att lyfta fram lycka, eller subjektivt välbefinnande, som välfärdsmått och politiskt mål. Samhällsdebatten om lycka har främst fokuserat på lyckans nivå, och flera röster anser, likt jag själv, att vi bör sträva efter ett samhälle med en hög genomsnittlig lyckonivå. Många håller nog med om kärnan i detta resonemang, och diskussionen har snarare kommit att handla om vilka specifika nya välfärdsmått vi bör utveckla, vilken roll de skall spela, och huruvida vi bör lägga mindre vikt vid traditionella ekonomiska indikatorer som BNP.

En fråga som däremot fått mindre uppmärksamhet än frågan om lyckans nivå, är den om lyckans fördelning. Med andra ord, bör vi även bry oss om ojämlikhet i lycka? Om man förespråkar ökad lycka som samhällsmål framför exempelvis ekonomisk tillväxt — på grund av att lycka är vad vi värderar som ett mål i sig och inte bara som ett medel — är det då inte logiskt att även argumentera för att vi bör bry oss om ojämlikhet i lycka, snarare än ojämlikhet i inkomst och andra resurser? (Frågan kanske verkar alltför hypotetisk, då ju lycka inte direkt kan omfördelas likt inkomst och förmögenhet, men det är inte svårt att tänka sig att politiska beslut indirekt kan få konsekvenser för lyckans fördelning.)

Även om detta spontant låter rimligt, är det inte självklart vid närmare eftertanke. För att renodla tankegångarna bör vi först tänka på lyckoojämlikhet givet en viss genomsnittlig samhällelig lyckonivå. Detta kan illustreras med följande två hypotetiska lyckofördelningar.

lyckofordelning

I den vänstra fördelningen har de flesta individer en lyckonivå nära medelvärdet och endast ett fåtal individer är mycket olyckliga eller mycket lyckliga. Den högra fördelningen kännetecknas istället av stor variation mellan folks lyckonivåer. Den vänstra fördelningen är alltså mer jämlik med avseende på lyckoutfallet. Denna skillnad kan sammanfattas kvantitativt med standardavvikelsen, ett statistiskt spridningsmått, vilken är avsevärt högre för den högra fördelningen. Notera dock att den genomsnittliga lyckan är densamma.

Kan vi då säga att den ena fördelningen är mer önskvärd än den andra? Ett sätt att närma sig problemet är med hjälp av följande tankeexperiment: föreställ dig att du befinner dig bakom en ”okunnighetens slöja”, så att du inte vet vilken plats i lyckofördelningen du kommer att ha vid valet av samhällsordning—vilken fördelning skulle du då föredra? Om du vill minimera risken för att bli mycket olycklig bör du föredra den mer jämlika fördelningen, och omvänt om du vill maximera chansen att bli riktigt lycklig.

Nästa fråga är huruvida du är beredd att acceptera en avvägning mellan genomsnittlig lycka och jämlikhet. Är du exempelvis villig att acceptera en något lägre genomsnittlig lyckonivå, om detta innebär att risken att vara mycket olycklig minskar?

För en renodlad utilitarist bör det endast vara den genomsnittliga lyckan som räknas. Här går alltså en skiljelinje mot det utilitaristiska argument för jämlikhet i exempelvis inkomst. Det senare kan nämligen motiveras rent instrumentellt utifrån att marginalnyttan av konsumtion är större för en fattig person än för en rik, så att den totala lyckan kan ökas genom inkomstomfördelning från rika till fattiga. Vidare kan ett samhälle med stora inkomstskillnader antas leda till minskad sammanlagd lycka till följd av ineffektiv konsumtion av ”positionella varor”, ökade sociala spänningar och brottslighet. Sist men inte minst kan skillnaderna upplevas som orättvisa i sig, och således minska välbefinnandet. Aversion mot lyckoojämlikhet kan alltså inte motiveras utifrån en rent utilitaristisk princip, utan måste härledas till någon ”djupare” syn på orättvisa.

Det vore väldigt intressant att höra vad Lyckobloggens läsare tänker om det här ämnet. Är lyckoojämlikhet något att bry sig om, och är det värt att belysa av forskare? Lämna gärna en kommentar!

Martin Berlin

10 Responses to “Bör vi bry oss om ojämlikhet i lycka?”

  1. Kristian skriver:

    Vad om man önskar att man aldrig hamnar i en ovanlig lyckogrupp? Då är den högra fördelningen kanske mer önskvärd.

    Vissa menar t.ex. att våren är den tyngsta tiden i Finland eftersom *alla andra* blir så mycket lyckligare då. Att vara olycklig på vintern bryter inga normer.

  2. Martin Berlin skriver:

    Kristian: Lite märklig preferens, men det väcker faktiskt en intressant fråga — har vi någorlunda korrekta uppfattningar om andras lyckonivåer? Jag vet t.ex. inte om folk verkligen är lyckligare på våren än på vintern. (Finns säkert någon studie på detta dock.)

  3. Kristian skriver:

    Om jag skulle leva i en värld där alla varje månad drar en lyckonivå från samma (i.i.d.) fördelning så kan jag faktiskt tänka mig att strikt föredra den högra fördelningen.

  4. Martin Berlin skriver:

    För att ha chansen att uppleva hög lycka då och då?

    Det blir förstås ganska abstrakt att tala om sådana här metapreferenser men jag skulle kanske också föredra högra i det fallet, för att känna mig mer ”levande”. Isf är det dock en svag preferens i den meningen att jag inte skulle vara beredd att avstå (mycket) genomsnittlig lycka för detta.

  5. Filip Fors skriver:

    Intressant inlägg. Som du är inne på är det ovanligt att prata om fördelning av lycka av någon anledning. När det gäller inkomster är det ju vanligt att både prata om värdet av tillväxt och fördelning men när det gäller lycka verkar fokus nästan alltid ligga på tillväxt (öka eller maximera lyckan).

    Personligen tycker jag den jämlikare fördelningen tveklöst är att föredra jämfört med den ojämlikare fördelningen. Dels för att jag allt annat lika föredrar en jämlikare fördelning, dels utifrån ditt argument om okunnighetens slöja. Dock skulle jag nog framför allt föredra en Prioritarianisk syn på fördelning av lycka där man försöker minimera andelen individer som ligger på låga lyckonivåer. http://en.wikipedia.org/wiki/Prioritarianism En fördel med prioritarianismen är att den undviker egalitärismens problem med att en jämlik fördelning där alla mår dåligt betraktas som bättre än en ojämlikhet fördelning där få mår dåligt.

    En ojämlikhet fördelning av lycka tycker jag främst är problematisk om många individer ligger lågt i lycka i en sådan fördelning. Hur spridningen ser ut för de individer som ligger mellan t.ex. 7-10 på skalan känns inte lika moraliskt och politiskt relevant. Bengt Brülde diskuterar dessa frågor i boken ”Lyckans och lidandets etik”.

  6. M.E skriver:

    Hej, jag tror jag förstår vad som menas med den vänstra och högra fördelningen men jag tänker kanske annorlunda. Om VARJE ENSKILD PERSON handlar utifrån ett motiv att ge/känna medkänsla åt ALLA människor så borde man väl inte behöva välja bort sig själv, några eller någon.

  7. Martin Berlin skriver:

    Filip: Intressant med prioritarianism, och mer balanserat än Rawls maximin-princip. Jag tror många skulle skriva under på ett sådant synsätt.

    Jag får kolla upp Brüldes bok också.

  8. Karolina Kauppi skriver:

    Jag tycker som Filip i stort. Minimera lidande är viktigare än att maximera lycka. Så en skev fördelning som ser ut mer som den vänstra på vänster sida och mer som den högra på den högra sidan är bäst. Men någon slags viktning mellan medel och antal personer som ligger lågt är nog ändå rimligt. En person med 1-4 i lycka kanske kan ”offras” mot x antal personer som har 10 i lycka…

  9. FEG skriver:

    Jag har tidigare arbetat lite med missbrukare och fått intrycket att de föredrar en ganska hög grad av olycka med fördelen av att själva kunna kontrollera den ”lyckoinjektion” som de själva kan kontrollera. Många verkar dessutom föredra en sorts ”peak-lycka” före en form av vardaglig förnöjsamhet vilket för dem innebär en hög grad av olycka.

    Visserligen håller jag med om att resonemanget att det genom politik etc. är viktigare att minimera lidande är viktigare än att maximera lycka. Samtidigt finns irrationella drivkrafter inom människor som kan vara såväl sadistiska som masochistiska. Slutsatsen jag drar är att lyckoekvationen innehåller många variabler som är irrationella.

  10. […] kan illustreras med att det även förekommer lyckliga ryssar och mindre lyckliga danskar. I ett tidigare inlägg diskuterade jag huruvida man bör lägga någon vikt vid denna ”lyckoojämlikhet”, och om det i […]

Leave a Reply