Nationella välbefinnandemått — Storbritannien visar vägen

För drygt ett år sedan började Office of National Statistics — Storbritanniens motsvarighet till Statistiska centralbyrån — att inkludera frågor om subjektivt välbefinnande i deras nationella socioekonomiska undersökning Annual Population Survey (APS). Detta är ett led i ett mer omfattande projekt som syftar till att utveckla nya (både objektiva och subjektiva) mått på det nationella välbefinnandet. Häromdagen släpptes en rapport med en översiktlig och lättfattlig genomgång av det första årets dataskörd. Projektet är fortfarande på experimentstadiet och rapporten uppmanar till och med folk att höra av sig om man har några synpunkter.

Ett urval av ca 165 000 (!) britter från 16 år och uppåt har fått svara på fyra frågor gällande livstillfredsställelse, meningsfullhet och huruvida de kände sig glada eller ängsliga under gårdagen:

• Overall, how satisfied are you with your life nowadays?
• Overall, to what extent do you feel the things you do in your life are worthwhile?
• Overall, how happy did you feel yesterday?
• Overall, how anxious did you feel yesterday?

Svaren har angetts på en skala mellan 0 (”not at all”) och 10 (”completely”). Tanken är att frågorna ska spegla olika perspektiv på välbefinnande — det evaluativa, det eudaimoniska och det affektiva. I praktiken visar det sig att de olika måtten ger en relativt samstämmig bild.

På det stora hela är britterna ett välmående folk. 76% procent uppger en livstillfredsställelse på 7 eller mer och motsvarande siffror för meningsfullhet och huruvida man kände sig glad under gårdagen är 80% och 71%. Å andra sidan upplever 7% av respondenterna, vilket inte är en obetydlig andel, en mycket låg livstillfredsställele (0-4). 22% uppger dessutom att de kände sig mycket oroliga under gårdagen (’6′ eller högre), även om jag personligen tycker att detta mått är lite svårare att tolka.

De flesta samband som presenteras i rapporten kommer inte som någon överraskning för den som är bekant med lyckoforskningen. Exempelvis finner man att gifta och samboende personer upplever högre välbefinnande än singlar, änkor och frånskilda; att låg självskattad hälsa och arbetslöshet är förknippat med lägre välbefinnande; att välbefinnandet är u-format över livscykeln; och att könsskillnaderna är små eller obefintliga. Ett mindre dokumenterat samband gäller välbefinnande och (självrapporterad) etnicitet. Störst är skillnaden mellan vita och svarta — de förras livstillfredsställelse är i genomsnitt 0.7 skalsteg högre. Detta kan jämföras med en skillnad på ca 1 skalsteg mellan arbetande och arbetslösa, eller en skillnad på 0.3 skalsteg mellan de som blev intervjuade via telefon och de som blev intervjuade ansikte-mot-ansikte.

Ett frågetecken, som också nämns i rapporten, är i vilken mån självrapporterade svar är jämförbara mellan olika befolkningsgrupper, med tanke på tänkbara skillnader i uttryckssätt och normer. Den typ av mått som används har förvisso validerats i en rad psykologiska studier — vid en jämförelse av olika individer korrelerar självrapporterat välbefinnande t.ex. med benägenheten att le och andra personers skattningar. Mig veterligen fokuserar dock dessa studier på validiteten mellan individer, snarare än mellan grupper.

Framöver vore det även önskvärt om surveysvaren från APS kompletteras med välbefinnandemått baserade på andra metoder. Exempel på sådana mått är momentant välbefinnande (”här-och-nu”) och expertbedömningar av psykologer. ONS har tagit ett första viktigt steg, men på sikt tror jag att det krävs en ännu bredare ansats för att skapa riktigt slagkraftiga, policyvägledande indikatorer på subjektivt välbefinnande.

Vi får hoppas att Sverige följer Storbritanniens goda exempel och börjar ta tempen på folkets självupplevda välbefinnande. Motsvarigheter till välbefinnandefrågorna ovan skulle exempelvis kunna inkluderas i Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF). Kanske är det fler än jag som tycker att det vore mer intressant med ökad kunskap om folks livstillfredsställelse, snarare än om deras svampplockarvanor och teaterbesök?

ONS-rapporten uppmärksammas även av The Economist.

Martin Berlin

4 kommentarer till “Nationella välbefinnandemått — Storbritannien visar vägen”

  1. Filip Fors skriver:

    Intressant rapport. Ska kika på den så fort tillfälle ges. Är lite fundersam på hur de mätt den affektiva delen av lyckan. Mest naturligt vore ju en bipolär välbefinnandeskala med ”Bad” och ”Good” eller liknande synonymer som ändpunkter.

    Det var en överraskande stor andel som kände oro. 22 procent är rätt mycket med tanke på att det rör sig om ett relativt välfungerande I-land. Vore intressant att veta hur många som var mer kroniskt oroliga och hur många som bara kände oro just den dagen.

  2. Jätteintressant att man åtminstone försöker att vetenskapligt kvantifiera graden av lycka i samhället – även om det givetvis är vanskligt på alla sätt och vis.

    Tänk om vi kunde få ett samhälle där olika politiska beslut kunde utvärderas utifrån hur de påverkade medborgarnas lycka… Utopi javisst men tänk om…

  3. Lars skriver:

    Jag tycker det låter väldigt balanserat att låta Statistiska Centralbyrån ta fram ett sådant här mått. Det blir en statestik bland många. Livstillfredställelsen blir accepterad, som något man skall följa upp, men inte mer än så. När något jämförbart land har börjat, så brukar andra följa efter och om några år kanske vi har bra och välspridda verktyg, som är värda att påverka politiken.

  4. […] syftet däremot är att använda informationen för att mäta nationellt välbefinnande, så är metoden desto mer tveksam — dels för att urvalet inte är representativt och dels […]

Lämna en kommentar


5 + sju =