Det som inte dödar härdar. Så länge det inte blir för mycket.

Friedrich_Nietzsche

Häromdagen höll en bekant till mig en föreläsning om sin upplevelse av att ha varit mitt i förödelsen under tsunamikatastrofen 2004. Det var inte bara en fysisk kamp mot ett virrvarr av bråte i starka strömmar utan också en psykisk. För att hålla ihop mentalt i det ofattbara kaos som rådde beslutade min bekant sig för att inte se sig omkring för mycket. Detta för att skona sig från att konfronteras med den död som omgav honom.

Inte minst forskare försöker hitta sanningar om livet och nu är Nietzsches berömda citat Det som inte dödar härdar delvis bekräftat på vetenskaplig väg. En större studie har jämfört tre grupper med människor: människor som inte alls upplevt några större trauman i livet, människor som upplevt en del större trauman, och människor som upplevt många större trauman. Det kanske inte är så förvånansvärt att de som varit med om mycket svårt i livet också mådde sämst, det som däremot kan tyckas förvånansvärt är att de som inte varit med om något svårt alls mådde lika dåligt! Bäst mådde gruppen som låg mitt emellan. Forskarna bakom studien menar att detta kan bero på att en lagom mängd (vad nu det är) upplevda svårigheter hjälper personen att utveckla en slags psykisk motståndskraft och en känsla av tilltro till att man är kapabel av att klara av kommande utmaningar i livet.

I sin föreläsning berättar min bekant om ett minne från katastrofen som etsat sig fast – hur han vid ett tillfälle när han tog sig fram var tvungen att kliva över ett skynke som täckte liket av ett barn. Men vid sidan av hemskheterna fanns också något annat. Han berättade om den värme och givmildhet han upplevde från människor som, trots att de själva var drabbade, gjorde sitt yttersta för att hjälpa andra. Efter föreläsningen när jag samtalar med min bekant frågar jag om han, så här i efterhand, skulle vilja haft det ogjort att ha befunnit sig på plats under katastrofen. Han svarar nej på den frågan och förklarar att motgångar i livet efteråt ses i ett annat ljus – att händelsen gett ett nyttigt perspektiv på livet.

Feliks Wallenrodhe
Psykologstudent

Källa: Seery, M. D., Holman, A. E., & Silver, R. C. (2010). Whatever does not kill us: Cumulative lifetime adversity, vulnerability, and resilience. Journal of Personality and Social Psychology, 99, 1025-1041.

8 Responses to “Det som inte dödar härdar. Så länge det inte blir för mycket.”

  1. Rigmor skriver:

    Det sista förstår jag inte – verkar vara en efterhandskonstruktion: att VILJA ha varit med om en katastrof med alla dess destruktiva moment.
    Hur stärker det en människa?
    Kanske för att man själv kommit helskinnad undan och tror sig vara ”immun” av att ha sett så mycket elände och ändå överlevt – eller?

  2. Andrej skriver:

    @Rigmor … det sagda är vettigt, för personen menar bara, att katastrofen var ett givet faktum, och han såg värde i att ha varit med om den. (Och inte att han önskar sig katastrofer bara för ”den goda mentala träningens skull”.)
    Några paralleller.
    Av hård fysisk träning blir en del starka, andra brutna.
    Alla vet att ”maskrosbarn” blir a. mentalt starka, framgångsrika personer, eller b. bara som människor i allmänhet, eller c. uteliggare.
    Bland överlevare av II världskrigets koncentrationslager fanns sådana som: 1. tog livet av sig efter befrielsen, 2. blev lekemedels-/opiatberoende på livstid 3. totalt gråhåriga innan de fyllde 30, 4. levde ett lyckligt liv över 90 – gladde sig åt alla småsaker och all den uppfinningsrikedom de tillegnade sig för att kunna överleva fasorna, svält mm i lägret en gång. Alla dessa typer hade jag inom min närmaste släkt och familj. Inget hörsägen altså.
    🙂

  3. M Horvath skriver:

    Kan man kalla det en retrospektiv longitudinell studie? Finns liknande resultat från livsspannsstudier?

  4. FEG skriver:

    Rekomenderar artikel i psykologtidningen om betreppet posstrumatic growth
    http://processrum.se/wp-content/uploads/2011/04/Psykolog-Tidningen-nr-7-2009.pdf

  5. Feliks skriver:

    Tack för att ni läst mitt inlägg och kommenterat!

    Rigmor: jag tolkar det som att min bekant upplevt att erfarenheten av katastrofen berikat hans liv i form av att den gett perspektiv på sånt som kan upplevas som svårt och tungt i livets mer stilla vardag. De fina möten han var med om kanske just blev så minnesvärda för att de ägde rum omgärdade av kaos och tragedi. Precis som Andrej skriver så poängterar min bekant värdet i att ha varit med om katastrofen och inte i katastrofen i sig.

    FEG: tack för artikeln! Intressant läsning.

    M Horvath: En longitudinell studie är det i och med att man samlat in data från deltagarna vid flera tillfällen med något år emellan. I data man samlat in finns deltagarnas skattningar av den gångna tiden sedan förgående skattning – vilket gör det till en retrospektiv studie om jag förstått det rätt. Någon vetskap om resultat från livsspannsstudier har jag dessvärre inte.

  6. FEG skriver:

    Ja, visst är det väl intressant att trauman i de flesta fall gör att vi går stärkta därifrån. Här är en annan artikel med samma tema:http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/starkt-trots-allt_5932297.svd

  7. Feliks skriver:

    Tack FEG! Det är det studien jag refererar till i mitt blogginlägg! I artikeln kan man läsa lite mer utförligt.

  8. Filip Fors skriver:

    Innan jag läste studien funderade jag på om resultat kan förklaras av någon form av selektionseffekt. Exempelvis att de personer som råkar ut för trauman/negativa händelser i högre utsträckning antar utmaningar och är mindre fega än personer som sällan råkar ut för risker. Att våga anta utmaningar kan ju både vara lyckobefrämjande och öka risken för att drabbas av motgångar. Sambandet skulle alltså kunna vara ett skensamband.

    Men när man ser på vilka negativa händelser de listat i studien är de flesta (om inte alla) av sådan karaktär att det kan knappast kan bero på en sådan selektion. Några exempel är anhörigs borgång, föräldrar som skiljt sig, ekonomiska svårigheter, naturkatastrofer och så vidare.

Leave a Reply