Lycka på schemat

Wellington College i England är ett annorlunda college. Nyss ironiserade The Daily Telegraph över att man på Wellington College erbjuder en kurs i Thinking och hyser en Thinker in residence.

Wellington College har också kurser i wellbeing på schemat och det finns engelsmän som tycker att också skolbarnen ska undervisas i ämnet. Men den engelske psykoanalytikern Adam Phillips har opponerar sig mot det. Han skrev så här i tidningen Prospect Magazine: ”Vill vi verkligen att våra barn ska tro att bara ett lyckligt liv är ett gott liv? Hur många av de människor som vi beundrar mest var lyckliga?”

Nej, det är klart att många människor som vi beundrar verkar ha varit olyckliga. Michael Jackson och Marilyn Monroe till exempel. Att utmärka sig stort kräver en ansträngning och kanske måste man vara lite olycklig för att vilja göra den ansträngningen. De som är födda lyckliga och nöjda har inget behov av att hävda sig. Men nog hade man önskat att dessa berömda olyckliga människor hade blivit tipsade om säg motion och meditation som sätt att må bättre och vara ett snäpp lyckligare.

Om jag finge bestämma skulle våra skolbarn ha lycka och välmående på schemat under hela skoltiden. De skulle få lära sig en sund självkänsla, positivt tänkande, stresshantering, motion, vikten av att ha roliga intressen och betydelsen av humor. Barn måste få lära sig grundförutsättningarna för att må bra, lära sig att känna igen lyckan när den dyker upp och att ta besvikelser och möta olyckan när den kommer. Det skulle rusta barnen för tonårslivet och vuxenlivet. Nog är det viktigare än att kunna allt om Stockholms blodbad. Kommentera gärna!
62997_namibian_students

Görel Kristina Näslund

Tags:

7 Responses to “Lycka på schemat”

  1. David Brax skriver:

    Intressant förslag, som behöver utformas rätt. Överlag är det trixigt att undervisa i något som det finns ett oberoende intresse för redan: intresset kan lätt undermineras om det inordnas under ett särskilt obligatoriskt ämne (framgångarna med college-kurser i ämnet kan förmodligen härledas till att de är självvalda). Det är ju också välkänt att lyckan inte alltid främjas av att eftersträvas, utan snarare via andra aktiviteter (”Hedonismens paradox” som det kallas, trots att det inte alls är någon paradox). Sättet att få elever att hålla sig i form, t.ex. tycks ju inte vara att undervisa i hur man håller sig i form, utan att introducera aktiviteter som har träning som en bieffekt. Kanske är det på liknande sätt här?

    Medan en kurs i välbefinnande säkert kan ha goda effekter, slår det mig som viktigare att inkorporera lärdomarna från lyckoforskningen i all annan undervisning, som del av hela pedagogiken.

  2. Filip Fors skriver:

    Är skeptiskt till att personer som uppfattas som beundransvärda och framgångsrika generellt skulle varit olyckliga. Atagligen finns det många exempel på både och. Dessutom är en optimistisk framtidstro och stark självkänsla viktig för att våga realisera olika typer av projekt. Lyckliga personer tenderar även att vara ”drivna” och aktiva.

  3. Marie skriver:

    Som folkhälsovetare står jag bakom ett förslag som detta. Det är roligt, för jag hade kallat den här typen av ”undervisning” för något annat, men i slutändan handlar det om att bli en person med självkänsla. När jag gick på gymnasiet fanns en lokal kurs som hette Levnadslära, som alla gick. Den innehöll mycket av det som man kanske vill kalla lyckoundervisning, vi diskuterade grupptryck, hälsa, sex, självkänsla osv.
    Jag tror dock att det är lätt att det blir det förmyndarmässigt. Man kan nog göra ett bättre jobb för att låta ett lyckoperspektiv ingå i undervisningen i de andra ämnena.

  4. Några tankar skriver:

    Håller med om att det inte får bli för förmyndarmässigt. Givetvis ska det inte heller vara ett betygsatt ämne. Samtidigt kan det lätt bli flummigt:

    ”Tänk er att ni är träd. Låt er armar svaja fritt som trädens grenar en nyfödd vårmorgon. Känn hur era fötter är som rötter som slagit rot i jorden och föreställ er hur den stilla brisen smeker er bark och hur ni släpper in syret. Glöm inte bort att andas med magen!”

  5. Filip skriver:

    LOL! 😀

  6. Lars skriver:

    Jag tror på grundidén, samtidigt visar inläggen före mig att genomförandeformen är viktig och detta även för att lycka ännu är långt ifrån ett välutforskat område.
    Jag föreslår att det drivs i debattform i skolan. Några kan få göra en research på webben och presentera sitt resultat. Sedan diskuterar man resultatet gemensamt.
    Jag tror det är helt nödvändigt att införa ämnet i skolan, inte bara för att vi kortsiktigt skall bli marginellt lyckligare, utan för människans långsiktiga överlevnad. Alla vet vi att den accellererande ”konsumtionslyckan” inte är långsiktigt hållbar med hänsyn till ändliga naturresurser. Det fungerar inte att bara försöka få folk att ta mer miljöhänsyn. Det är inte ens effektivt. Alla anar vi att konsumtionslyckan är en ofullständig lycka, men så länge vi saknar en god insikt i alternativen, så kommer vi fortsätta på nuvarande återvändsgata.

  7. Per Frykfeldt skriver:

    Själv ser jag ingen motsats mellan att ha lektioner i lycka och att grundligt lära sig bakgrund och troligt händelseförlopp rörande Stockholms blodbad. Vad gäller extremt kända personer,så är det väl tydligt att alla varianter finns. Och nej,man måste inte vara olycklig för att vilja utmärka sig. De flesta vill väl träda fram med det man är bra på.
    Läser just Dalai Lamas ord om lycka,en rad beaktansvärda uttalanden från en man som företräder ett mycket intressant filosofiskt o etiskt system.

Leave a Reply