Födas eller inte födas?

Foster

En bekant ställde mig idag inför en ganska känslig och inte alltför enkel fråga att svara på: ”Anser du att gravt förståndshandikappade bidrar med tillräckligt med lycka för att kompensera för allt de kräver?”

Givetvis bör lyckan som en förståndshandikappad upplever vara lika mycket värd som samma mängd lycka som någon annan upplever. Frågan är dock om man generellt sätt är kapabel att leva ett lika lyckligt liv och om man har en mer negativ inverkan på sin omgivnings livskvalité.

Jag har genom åren pratat en del med föräldrar som haft förståndshandikappade barn och det verkar generellt sätt ha varit väldigt påfrestande. Man har fått vika större delen av sitt liv åt att ta hand om barnen och många gånger har det varit både utmattande och slitsamt. Samtidigt älskar de såklart sina barn väldigt mycket och skulle inte ha kunnat tänka sig att vara utan dem.

När det gäller förståndshandikappades livskvalitet verkar det finnas lite olika uppfattningar. 1986 publicerade Sonnander m.fl. rapporten ”Utvecklingsstördas livskvalitet”. Undersökningsgruppen bestod av utvecklingsstörda i öppna boendeformer. Deras resultat visade att de utvecklingsstörda hade en lägre skattad livskvalitet än andra. 1992 kom rapporten ”På lika villkor” av Sjöström och Lindell, där de gjort en kartläggning av livsvillkor och omsorger för vuxna personer med utvecklingsstörning, autism eller förvärvade hjärnskador. De uppmärksammade att en stor del av undersökningsgruppen var ensamstående och hade få sociala kontakter med människor som ej var släktingar eller personal, vilket gjorde att många uppfattade sig som ensamma.

Doktor Robert Isaacson skriver dock i sin bok The Retarded Child att ”De flesta kan vara lyckliga, uppskatta god mat och kamrater, tycka om musik och sport och att umgås med andra.”

Om man ser det lite filosofiskt kan man dock fundera på vilket liv man velat ha om man fick bestämma detta innan man föddes. Skulle det till exempel spela någon roll om man föddes med eller utan ett förståndshandikapp? Om det gör det kan man ta det ett steg längre och fråga sig om det då inte vore moraliskt rätt av en gravid kvinna att göra abort om hon visste att fostret skulle utvecklas till ett barn med ett grovt förståndshandikapp. I detta specifika exempel har kvinnan även bestämt sig för att bara ha ett barn och kommer vid en abort att försöka sig på nya försök att föda ett barn utan grövre handikapp.

Om kvinnan trots allt hade fött det förståndshandikappade barnet hade inte det andra barnet fått se dagens ljus. Man kan fråga sig om vi ska ta lika mycket hänsyn till lyckan hos de individer som ännu inte är födda (dvs framtida lycka) som till de individer som håller på eller är födda.

I mitt exempel hade det bästa, från mitt sätt att se det, kanske varit om det under graviditeten gick att åtgärda de eventuella negativa defekter som fostret har, så att livet blivit det bästa för både barnet och omgivningen.

Vad tycker du?

Ludvig Lindström

3 Responses to “Födas eller inte födas?”

  1. erik skriver:

    Ett känsligt ämne. Många skulle nog vilja säga att det är fel att ändra barnet för att ”det är inget fel med att ha ett förståndshandikappat barn”. Men detta tror jag är lite missvisande.

    Man kan tänka sig en gravid kvinna med ett friskt ”normalt” foster i magen. Låt säga att hon har fått information om att en viss vaccin-spruta är viktig att ta, annars riskerar barnet bli förståndshandikappat. Här tror jag det skulle (och bör) ses som oansvarigt av kvinnan att inte ta sprutan.

    Om man nu byter ut sprutan till ett ”genetiskt ingrepp” för att förhindra att barnet blir förståndshandikappat borde inte den moraliska slutsatsen ändras. Kvinnan borde fortfarande göra ingreppet. Det ligger rimligen i både mammans och barnets (och samhällets) intresse.

    Man måste förstås vara noga med att fortfarande ta väl hand om de förståndshandikappade som föds, men vi behöver för den sakens skulle inte låtsas som att det är något önskvärt. Detta är en skillnad vi är kapabla att göra i andra sammanhang: Färgblinda personer är inte mindre värda, men färgblindhet är samtidigt inte önskvärt.

  2. Lars skriver:

    Jag håller med både Ludvig och Erik att det här är väldigt känsliga frågor, men man måste nog ha modet att även ta sig ann känsliga frågor.

    Jag har (för länge sedan) arbetat med gravt utvecklingsstörda. På den tiden kallades det paketbarn, förmodligen har man en mänskligare benämning nu. Dessa barn reagerar inte ens när de får mat instoppat i munnen. Jag har själv en son med mycket lätt utvecklingsstörning.

    Skalan mellan lätt utvecklingsstörning och paketbarn är enorm och jag tycker inte samma resonemang kan användas för de båda.

    Lätt utvecklingsstörning vill jag klassa som vilket annat charmigt, individuellt personlighetsdrag som hellst. Visst har det gett oss som föräldrar mer arbete, men också kärlek och personlighetsutveckling. Alla är vi olika. En del är ovanligt korta och har komplex för det, en del är långa och andra är för impulsstyrda. Vi ska vara glada att inte alla är perfekta.

    Paketbarnen är något helt annat. I gamla tider så skulle de inte ha överlevt. I djurens rike skule de inte ha överlevt. Människan skjuter, till och med som nöje, friska älgar och rådjur som mat. Vårt eget släkte vårdar vi så länge hjärtat slår. Är det humant? Eller är det feghet?

    Återigen, en ytterst känslig fråga.

    /Lars

  3. FEG skriver:

    Känslig fråga men jag tror även man måste fundera på attityder till handikapp från intilliggande samhälle. De handikappade som växte upp i nazityskland med en i ganska hög grad förhärskande ideologi att allt som inte var tillräckligt ”biologiskt rent” var överflödigt troligen hade det tufft hela livet tills de (i många fall) forslades bort till gaskammarna. Jag tycker att vi alla har en skyldighet att skapa ett inkluderande samhälle, vilket i sin tur innehåller diminsioner som gynnar en samhällelig lyckonivå. Sammanfattningsvis tror jag att dagens utseendefixering där plastikkirurgi blir allt vanligare i detta hänseende är av ondo.

Leave a Reply