Den otrogne drömpartnern

otrohet 2

Följ med på ett tankeexperiment.

Du är tillsammans med en person och du känner att ni är rätt för varandra. Du vill att ni ska leva monogamt och bygga ett liv tillsammans.

Personen är upprepat otrogen mot dig utan att du vet om det, utan att du någonsin kommer att få veta om det eller känna av det på något sätt. Det går alltså inte på något sätt ut över det positiva ni upplever ihop i övrigt.

Paus i tankeexperiment.

——

Lite teori:

Man har inom filosofin inte enats om en teori för livskvalitet, det vill säga en teori om vad som gör ett liv bra för den som lever det. Två konkurrerande teorier om livskvalitet är hedonismen och önskeuppfyllelseteorin. Kort och förenklat: hedonisten anser att det som är bra i ett liv är behagliga upplevelser och att det som är dåligt i livet är obehagliga upplevelser. I och med att otroheten i ovanstående scenario aldrig påverkar dig så är din partners otrohet irrelevant för din livskvalitet. Önskeuppfyllelseteoretikern, däremot, anser att det som är bra i ett liv är att du får dina önskningar uppfyllda och att det som är dåligt i livet är att du får dina aversioner uppfyllda. I och med att otroheten ovan uppfyller din aversion mot otrohet så är den ett hot mot din livskvalitet.

——

Fortsättning på tankeexperiment:

Vill du i detta läge få veta om att din partner är otrogen?

Källa:
Brülde, B. (2003) Teorier om livskvalitet, Studentlitteratur AB, Lund

Feliks Wallenrodhe
Psykologstudent

17 Responses to “Den otrogne drömpartnern”

  1. Filip Fors skriver:

    Exemplet ovan är nog svårt att svälja även för hårdhudade hedonister. Min gissning är att de flesta tycker otrohet är dåligt även om det inte påverkar det dagliga välbefinnandet? Om två personer ligger på 8 i lycka och den ena är bedragen av sin partner medan den andra inte är det är den första personens liv helt klart bättre anser jag. Jag kan inte förklarar varför jag tycker så annat än att jag förmodligen ger sanning någon form av egenvärde. Precis som att jag inte kan förklara varför jag ger lycka ett egenvärde. Vissa saker är bara bra punkt slut. Dock tror jag det finns en större konsensus bland människor om att lycka har egenvärde än att sanning har egenvärde.

    Man kan i vissa fall tänka sig att man får väga sanning mot lycka. Exempelvis om en person vill leva med sin partner och har en bra relation men i stundens hetta var otrogen, (kanske en väldigt impulsiv person) något som han/hon ångrar djupt men samtidigt vet att partnern kommer bli helt förkrossad av att höra. Relationen kommer att spricka och partnern kommer att tänka på det hela resten av livet. I så fall kanske priset för sanning kostar för mycket lycka? Exemplet är dock orealistiskt eftersom människor överlag kan komma över sådana motgångar men som ett tankeexperiment kan det fungera. Jag tror även att den otrognes intentioner spelar inte för hur vi värderar exemplet. Om det är upprepad impulsiv otrohet tror jag det uppfattas som mindre dåligt än iskallt kalkylerande otrohet, även om det i båda fallen kan anses vara dåligt i sig att bedra.

    Även om sanning har ett egenvärde eller inte har det, har det utan tvekan ett instrumentellt värde. Att samhället fungerar bygger i hög grad på att vi kan lita på varandra. De lyckligaste länderna i världen har hög tillit mellan människor. Att nedvärdera sanning riskerar att leda till ett samhälle i kaos och misär. Så det finns flera skäl som talar för att sanning är viktigt och vi bör arbeta för ett samhälle där sanning och tillit står högt i kurs, både i privatlivet och på samhällsplanet.

  2. Daniel Påhlsson skriver:

    Så min livskvalitet är alltså beroende av min partner? Det i sig tycker jag är ett hot mot min livskvalité.

  3. Simon skriver:

    Nja.

    För det första köper jag inte att det bara finns dessa två teorier för livskvalité. De förklarar och täcker inte upp allt med sina små definitioner. Livskvalité är mer än bara upplevd lycka eller uppfyllda önskningar.

    Sedan tycker jag att en persons lycka inte kan diskuteras runt sådant som personen i fråga själv aldrig någonsin märker av. Isf existerar det ju inte utifrån den personens liv, och då är det någon annans liv och lycka man pratar om. Då blir det lika meningslöst som att diskutera om ett vulkanutbrott på Nya Zeeland påverkar en viss svensk, som aldrig får veta något om det.

    Sågat och klart!

    /Simon

  4. Filip Fors skriver:

    Simon: Poängen är ju att personen i Feliks exempel kan ha en önskan om att inte bli bedragen. Tycker du inte då att det påverkar den personens livskvalitet även om hon inte vet om att hon blir bedragen? Självklart påverkar det inte hennes subjektiva upplevelser eftersom exemplet är konstruerat så. Men poängen är ju att det kan finnas fler saker av värde än upplevelser av välbefinnande. Ditt exempel om vulkanutbrottet är jag inte helt med på, varför skulle någon ha en önskan om att veta om det?

  5. Jag skulle säga att otroheten inte spelar någon roll så länge man aldrig får reda på att det hänt och att man upplever lika mycket lycka eller mer som man gjort om ens partner inte varit otrogen. Att det skulle spela någon roll att få sina önskningar uppfyllda då man ändå inte får reda på att de har uppfyllts samt att det inte påverkar ens liv någonting verkar för mig väldigt märkligt.

    Jag tror att folk uppfattar den icke medvetna otroheten som hemsk eftersom otrohet uppfattas som ett dåligt beteende och ett beteende som ligger utanför våra normer och värderingar. Brott mot normerna bestraffas med sociala sanktioner för att få de normbrytande personerna att rätta sig in i ledet igen. Hade samhället inte haft denna funktion hade det antagligen lett till kaos.

    Jag tror att detta normbevarande beteende har en stor betydelse för att de flesta väljer att få reda på otroheten, trots att det hade gjort att ens lyckonivå försämrats.

    En annan sak som jag tror kan spela in är att människor kanske omedvetet tänker på hur fruktansvärt det vore om man upptäckte otroheten. När man ställs inför tankeexperimentet får man också genast negativa assosiationer till personen som är otrogen. Om exemplet hade varit verklighet hade man inte fått dessa negativa känslor eftersom man inte vetat om det.

  6. Linda skriver:

    Jag skulle vilja veta om min partner är otrogen i det fallet, det min partner gör i den situationen är att riskera mitt välbefinnande för att själv få det. Jag kan i den situationen utsättas för skada, en eventuell skada. Även om partnern inte smittar mig med läskiga könssjukdomar eller att jag får reda på att han brutit vår överenskommelse om monogami så riskerar partnern ändå mitt välbefinnande. Partnern är villig att riskera mitt välbefinnande alltså måste han/hon inte bry sig om mitt välbefinnande eller respektera mina känslor. Det tycker jag är ett ganska allvarligt brott med tanke på vad en partner/kärleksrelation är tänkt att gå ut på. Vill man inte leva monogamt så går det att ha en annan överenskommelse. Däremot finns det föreställningar om kärleksrelationer i samhället man har att brottas mot då.
    Jag skulle vilja ha den smärta i att veta så jag kan gå vidare med någon som skulle respektera mig om jag ville leva monogamt.

  7. Sofie skriver:

    Om den som bedrar kan dölja otroheten så bra att inget förändras i förhållandet till sin partner, är hon/han förmodligen psykopatisk. En psykopat kan tillslut inte skapa lycka för andra, endast kortare perioder. Känslor är inget kliniskt separerat från andra följdkänslor. Om känslor som kärlek verkligen finns, med bestämningen att ”kärlek är när man vill den andres lycka och välgång” kommer akten skapa dåligt samvete vilket i sin tur skapar klyftor i närheten mellan dem som utsatts för de risker den otrogne tagit och den otrogne själv. Den klyfta måste påverka förmåga och upplevelse av lycka.
    Finns inte kärleken och otroheten skapas, vet partnern som lever i ovisshet kanske inte att han/hon skulle kunna bli lyckligare utan den otrogne. Slutsattsen blir fortfarande att den bedragnes lyckomängd inte är särkillt stor i jämförelse med vad den skulle ha varit med en trogen partner.

  8. feliks skriver:

    Tack för era kommentarer allihop!

    Filip: Bra skrivet om sanningens instrumentella värde och dess vikt ur ett samhällsperspektiv. Jag håller helt med. Hedonismen har, som jag ser det, minst samhällskritisk potential vilket jag ser som en nackdel för teorin.

    Daniel: För att tankeexperimentet ska fungera, ja. Och ”beroende” är att ta i men i alla fall att livskvaliteten kan påverkas av partnern. Jag skulle nog skriva under på att det är så för de flesta på riktigt också. Om det inte vore så ser jag heller ingen anledning att ha en partner.

    Simon: Hedonismen är den mest etablerade teorin. Förutom den och önskeuppfyllelseteorin finns även en tredje som jag inte tagit upp, den kallas den objektivistiska pluralismen och är teorin med minst anhängare som jag förstått det. Den går ut på att livskvalitet utgörs av vissa bestämda faktorer, oavsett vad vi själva tycker om dem. Exempelvis menar teorin att personlig utveckling är bra för din livskvalitet, oavsett vad du som individ tycker om det. Du skulle kunna avsky det utan att det förändrade faktum att det är bra för dig. Utöver dessa tre vet jag inte om det finns någon annan etablerad teori.

    Jag förstår verkligen att det kan kännas som att dessa teorier inte täcker in vad livskvalitet är. Teorierna är dock mer komplexa än vad som framgår i mitt inlägg därför var jag noga med att skriva ”kort och förenklat” innan jag beskrev dem. Ditt exempel med svensken som aldrig får veta eller på något sätt påverkas av vulkanutbrottet är en helt korrekt invändning och där skulle båda teorierna vara överens om att det inte påverkar svenskens livskvalitet. Inom önskeuppfyllelseteorin menar man att önskningen måste ha att göra med personens liv (vilket den har i tankeexperimentet med otrohet) för att vara relevant.

    Ett annat experiment som kan illustrera samma sak är Nozicks upplevelsemaskin. Tänk dig att en person ligger inkopplad i en maskin som gör att den upplever att den lever ett underbart liv. I verkligheten ligger den dock i koma, helt isolerad i en tank, utan att veta om det. Tänk liknande som i ”The Matrix”. Personen kommer leva hela sitt liv i maskinen och aldrig veta att det är ett ”oäkta” liv. Tycker du även här att det bara är upplevelsen som räknas? Är det ett lika bra liv som om samma person hade levt samma underbara liv fast på riktigt?

    Ludvig: Du har helt rätt i att det är ett svårt tankeexperiment att leva sig in i. Det blir liksom omöjligt att frånkoppla att den otrogne partnern förmodligen är dålig för en på andra sätt också.

    För att förtydliga önskeuppfyllelseteorin så postulerar den (iaf den, enligt Brülde, mest hållbara versionen av den) att en person måste vara medveten om att en önskan har gått i uppfyllelse för att den ska vara relevant för livskvaliteten, det är endast uppfyllda aversioner som påverkar vår livskvalitet vare sig de är medvetna eller inte.

    Jag vet att du är väl insatt i, och har tänkt till kring, Nozicks tankeexperiment och jag har läst om din kritik mot den förut. Vore intressant att få din kommentar på den fråga jag ställer sist i stycket som är adresserat till Simon. Alltså huruvida det är ett lika bra liv som om samma person hade levt samma underbara liv fast på riktigt?

    Linda: Du lyfter fram ett intressant argument när du skriver att din partner väljer att riskera din livskvalitet genom att vara otrogen.

    Man kan jämföra två scenarion där det ena är som i tankeexperimentet med en hemligt otrogen drömpartner och det andra scenariot är exakt samma liv och partner men utan att det pågår någon otrohet. En skillnad mellan scenariona är att lyckan kan brisera på en punkt i det första scenariot som den inte kan brisera på i det andra, dvs att otroheten upptäcks. Upplevelsen i praktiken är helt densamma men innebär det för den sakens skull att dessa två scenarion är likvärdigt bra liv? Tycker man att det är ett bättre liv i scenariot utan otrohet tar man i detta fall ställning för att livskvalitet innefattar annat än bara upplevelse.

    Sofie: Ja, ytterligare bra argument som visar på svårigheten med just detta tankeexperiment.

  9. Gustaf skriver:

    Intressant grepp på vårt liv här på jorden Feliks!

    Jag har en liten fundering…

    Hur kan Önskeuppfyllelseteoretikerna säga att detta scenario påverkar mig med bakgrund av att jag inte är medveten om dess faktiska existens? Således bör allt som jag har aversion för vara ett hot mot min livskvalité?

  10. feliks skriver:

    Gustaf: Det finns begränsningar i vilka aversioner som anses relevanta för en persons livskvalitet enligt önskeuppfyllelseteorin (ÖUT). Aversionen (och ens önskningar) måste exempelvis ha med personens liv att göra och bygga på en viss sanningshalt (förenklat). Om du till exempel skulle ha en aversion mot att Brad Pitt äter en toscakaka i skrivande stund så är det likgiltigt för din livskvalitet om den aversionen uppfylls eller inte.

    Som jag förstår det argumenterar ÖUT för att en persons omedvetet ouppfyllda aversioner påverkar livskvaliteten genom en rad tankeexperiment som tilltalar många på ett intuitivt plan. Om du läser exemplen ovan om otrohet och Nozicks upplevelsemaskin så anser många att det finns nåt mer rörande livskvalitet i de scenarion då personen lever i sanning (jmfr personen i maskinen och personen som lever ett identiskt underbart liv fast i verkligheten). Annorlunda uttryckt skulle man väl kunna säga att ÖUT argumenterar för att sanning som rör dig har ett egenvärde. Ett egenvärde som dessutom kan vara högre än ditt välbehag.

    Övriga kunniga på området får gärna komplettera mitt svar eller rätta mig om jag feltolkat något.

  11. Feliks: Jag skulle säga att det är ett lika bra liv att ligga inkopplad i en maskin som om samma person hade levt samma underbara liv fast på ”riktigt”. Upplevelsen av livet är ju helt identiskt.

    Jag vill också ifrågasätta ordet ”riktigt” liv. Vad är ett riktigt liv? Allt det vi upplever tycker jag är riktigt. Upplevelserna är kemiska reaktioner i vår hjärna och det finns enligt mig inga vettiga argument till varför deras värde ska baseras utifrån hur de uppkommer.

  12. Mats skriver:

    Anta att vi nu är 99% säkra på att lycka är det enda som har egenvärde och att sanning inte har något egenvärde. Då tycks följa att om vi nu försöker maximera lyckan, har vi 99% chans att maximera det enda som har egenvärde, och därmed 99% chans att handla rätt. Men om vi nu istället maximalt strävar efter sanning, och om vi på så sätt lyckas öka vår intelligens och kunskap om världen så pass mycket mer än i det förstnämnda fallet att vi snart kan avgöra med 99,999% säkerhet vad som har egenvärde, och om det då mot förmodan visar sig att vi upptäcker att något annat än lycka är det enda som har egenvärde, var det bra att vi prioriterade sanning framför lycka. Om det å andra sidan visar sig (när vi uppnått 99,999% säker kunskap om världen) att lycka som förväntat är det enda som har egenvärde, kanske vi då övergår till att maximera lycka. Då har vi visserligen förlorat lite tid på att under en tid maximera vår kunskap genom att sträva efter sanning på bekostnad av lyckomaximering, men detta kompenseras med råge av den därpå följande oändligt långa framtiden av 99,999% säkert rätt leverne istället för bara 99% säkert rätt leverne. Eller annorlunda uttryckt: en onödig 0,99% risk att i en oändligt lång framtid ha fel i fråga om vad som har egenvärde är oändligt mycket värre än en ändlig tids lyckoförlust. Det tycks mig därför vara bättre att nu tills vidare söka maximera vår kunskap (söka sanning) snarare än att maximera lyckan – *även* om lycka med nästan 100% säkerhet är det enda som har egenvärde!

    (Kanske är det någon undermedveten insikt av ungefär det här slaget som gör att de flesta människor inte skulle vilja kliva in i Nozicks upplevelsemaskin?)

  13. Mats skriver:

    Felix skrev:
    ”Man kan jämföra två scenarion där det ena är som i tankeexperimentet med en hemligt otrogen drömpartner och det andra scenariot är exakt samma liv och partner men utan att det pågår någon otrohet. En skillnad mellan scenariona är att lyckan kan brisera på en punkt i det första scenariot som den inte kan brisera på i det andra, dvs att otroheten upptäcks. Upplevelsen i praktiken är helt densamma men innebär det för den sakens skull att dessa två scenarion är likvärdigt bra liv?”

    Hur skulle man kunna bete sig exakt likadant gentemot sin partner om man varit otrogen som om man inte varit otrogen? Att ha varit otrogen påverkar nog alltid mikrouttryck i ansiktet och liknande, om så bara i så liten grad att de bara kan uppfattas undermedvetet av den bedragne. Ditt tankeexperiment vilar på ett så verklighetsfrämmande antagande (antagandet att man efter att ha varit otrogen skulle kunna bete sig exakt som om man inte hade varit otrogen) att det inte säger något om varför man i den verkliga, icke-hypotetiska världen vill att ens partner ska vara trogen. Folks aversion mot otrohet kan alltså helt förklaras med hedonism.

    Ett sätt att komma undan problemet med mikrouttryck och liknande vore att den som varit otrogen dör strax efter otroheten, innan han hinner träffa den han bedragit. Har den bedragna då fått ett sämre liv än om otroheten inte hade ägt rum men den som dog ändå hade dött vid samma tidpunkt som skedde? Inte nödvändigtvis, med tanke på vad Sofie säger: den bedragne kan hellre vilja ha en partner som är sådan att han inte skulle kunna få för sig att vara otrogen än en som skulle kunna det, eftersom förstnämnda typ av partner mer troligt kommer att göra en lycklig på andra sätt, även om inte just hemlig otrohet påverkar ens lycka direkt.

    Sedan finns det ju människor som faktiskt inte vill veta om partnern är otrogen. Men de borde nog betänka Sofies ord, även de skulle nog i längden vinna, lyckomässigt, på att få veta, fastän de inte själva tror det.

  14. Mats skriver:

    En sak i mitt förra inlägg blev lite fel; istället för ”Inte nödvändigtvis” skulle jag ha skrivit ”Ja, kanske”.

  15. Feliks skriver:

    Ludvig: I mina öron implicerar ett sådant ställningstagande att om möjligheten skulle finnas inom räckhåll så vore det också eftersträvansvärt att bygga en värld där vi alla levde våra liv i sådana maskiner. Inkopplade till ett flöde av signalsubstanser som genererade önskvärda kemiska reaktioner i våra hjärnor. Utifrån sett skulle vi alla ligga i livslång dvala i ett maskineri (som var ekologiskt konstruerat så att det påverkade naturen minimalt) där reproduktionen sköttes automatiskt via insemination eller liknande. På insidan skulle vi alla vara i ett konstant tillstånd motsvarande tio av tio på lyckoskalan, eller med den optimala fluktuationen av tillstånd så att lyckoupplevelsen maximerades. All form av utveckling skulle vara överflödig.

    Vissa kan nog argumentera för att detta är en utopi. Själv känner jag hur själen vänder sig i kroppen på mig av tanken.

    Mats: Din tanke med att jämföra sanning och lycka på det sättet var intressant och ny för mig. Angående vad som har egenvärde är jag inte säker på att man kan nå ett absolut svar, eller ens en viss grad av säkerhet. Kanske är det så att egenvärde har det som vi ger ett egenvärde. Din invändning mot tankeexperimentet (som är taget ur ”Teorier om Livskvalitet” av Bengt Brülde) är ytterligare prov på att det är ett väldigt svårt tankeexperiment att använda sig av.

  16. Feliks: Nja, eftersom vi inte kan vara helt säkra på att upplevelsen av lycka är det enda med egenvärde (som Mats antydde) borde vi därför fortsätta att söka efter det rätta svaret. Då är det nog ingen bra idé att låta hela befolkningen leva i lyckomaskiner, även om idén är lockande 🙂

  17. Albin skriver:

    Ingen mämner egoismens dilemma, vilket brukar användas mot hedonismen. Samt göra att hedonismen inte är populär inlm filoslfin i alla fall. Kanske snarare utilitarismen(maximera lyckan för max antal, inte bara mig) mer populär, men i konkurrens med pliktetiken, t ex.
    Dilemmat med egoismen i detta exempel blir att den som njuter av otroheten kan göra det om hen vet att ingen är otrogen tillbaka. Men om hen som är otrogen inte vill bli bedragen finns en inbyggd inkonsekvens. Egoismen fungersr fint om bars några få är egoister , men om alla börjar vara det så slår det tillbaka på egoisten. Det lidande det innebär att bli bedragen är då kanske stärre än lyckan att bedra. Jag anser att detta argument motbevisar egoismen som orimlig. Det går att applicera på lyckomaskinen med. Vill någon leva i en värld där alla ligger i lyckomaskiner. Det blir en kortlivad värld…

Leave a Reply