Är samhället jämställt om män och kvinnor är lika lyckliga?

jamstalldhet

En ny undersökning pekar på att hushållsarbetet fördelas allt jämnare mellan könen. Dock är fördelningen fortfarande inte jämställd, kvinnor spenderar mer tid på hemarbete än män.

Hur står det då till med lyckan för kvinnor respektive män i Sverige? I den senaste SOM-undersökningen är det inga signifikanta skillnader i lycka mellan könen. Detta gäller både för livstillfredsställelse och för dagligt välbefinnande.

Andelen mycket nöjda med livet är 36 procent bland kvinnorna och 35 procent bland männen. Ganska nöjda är det 58 procent bland männen och 57 procent bland kvinnorna, Inte särskilt nöjda är 6 procent för vardera könen och inte alls nöjda är bara en procent av kvinnorna och männen (siffrorna är avrundade).

Genomsnittligt välbefinnande under de senaste dagarna var 7,0 på en skala mellan 0-10 för båda könen. 10 var ”Jag har känt mycket väl till mods” och 0 ”Jag har känt mig mycket illa till mods”.

En för vissa provocerande slutsats skulle kunna dras utifrån dessa resultat. Samhället är jämställt! Män tjänar i genomsnitt mer pengar än kvinnor men man skulle alltså kunna argumentera för att det är lycka snarare än pengar som är det bästa måttet på livskvalitet. Kanske har kvinnor det bättre på andra områden än det ekonomiska, något som kompenserar för de lägre inkomsterna?

Jag är inte helt säker på att lycka är det bästa måttet på jämställdhet. Men jag finner det inte självklart att pengar skulle vara bättre. Vad säger ni läsare?

Filip Fors (www.filipfors.se)

16 Responses to “Är samhället jämställt om män och kvinnor är lika lyckliga?”

  1. Ax skriver:

    Givet exakt samma lön/fritid/livstillfredsställelse/välbefinnande osv. så skulle jag ändå inte vilja hävda att det är jämställt, i betydelsen lika fördelat mellan könen. Kvinnor lever (i Sverige) 4 år länge än män, vilket betyder att givet samma nivå på alla andra variabler så kommer kvinnor få 4 år mer än männen.
    Livslängd är en variabel som ofta tycks glöms bort som ett mått jämställdhet.

    Låt oss problematisera. Som jag förstått det så pekar studier på att män pendlar mer än kvinnor, men att kvinnor lider mer av att pendla. Dvs det ena könet gör mer av en negativ syssla, medan det andra könet är olyckligare. Hur skulle jämställdhet uppnås här med endast de två variablerna som mått? Skall kvinnor pendla mindre och män mer för att jämna lyckonivån mellan könen, eller skall män pendla mindre och kvinnor mer för att jämna ut tiden att pendla mellan könen (men göra kvinnor ännu olyckligare)?

    I slutändan blir det enda rimliga, enligt mig, att ha samma formella rättigheter enda mått som kan användas.

  2. Intressant inlägg! Personligen tycker jag det är väldigt svårt att definiera hur ett jämställt samhälle ska se ut och det är egentligen ingenting som jag tycker ska ges något egenvärde. Kan en ökad jämställdhet öka det genomsnittliga välbefinnandet bland befolkningen så visst, men mig veterligen finns inga studier som tyder på att så är fallet.

    Istället för att sträva efter ekonomisk jämställdhet eller jämställdhet vad gäller lycka tycker jag att samhället bör fokusera på att se till att fler individer mår bra oberoende av saker som kön, etiskt ursprung, sexuell läggning eller art.

  3. Filip Fors skriver:

    Ax: Intressant påpekade angående livslängden. Räknar man på antal lyckliga levnadsår är kvinnorna lyckligare än männen. Ur ett lyckoperspektiv är samhället i så fall ojämställt.

    I övrigt håller jag på det stora hela med Ludvig.

  4. Helge skriver:

    Ax, du drar slutsatsen att kvinnor och män bör ha samma ”formella rättigheter”. Men formella rättigheter till vad? Till lycka, skulle man kunna föreslå. Alltså inte till några specifika saker eller aktiviter eller arbeten eller resvägslängd etc som i sin tur måste översättas till lycka. Och naturligtvis bör livslängden vägas in i bilden. Om män inte är så mycket lyckligare än kvinnor per år att det överkompenserar för kvinnors längre livslängd, har kvinnorna ingen anledning att klaga. Snarare är det männen som har anledning att klaga som det är nu, eftersom lyckan är jämnt fördelad över könen per år, så att männen får sammantaget mindre lycka i sitt liv än kvinnorna. Om mäns löner drar ifrån kvinnornas lite nu, är det helt i sin ordning, eftersom kvinnor i gengäld lever längre.

    På din fråga om hur man bör fördela pendlandet över män och kvinnor ligger Ludvigs svar nära till hands: det bör fördelas så att den sammantagna lyckan maximeras, vilket inte behöver vara det mest jämställda sättet. Men det är inte bara lyckan i nu levande mäns och kvinnors liv som ska med i kalkylen, och den lyckan är inte ens den viktigaste. Långt viktigare är hur lyckosumman i universum över all framtid sammantaget påverkas. Utilitarism är det enda vettiga. Vilken grad av jämställdhet är det som är utilitaristisk då? Den nuvarande kan mycket väl vara det, tror jag. Om man låter det bästa bli det godas fiende, mister man lätt hela stycket. Risken med fortsatt kamp för ännu mer jämställdhet är att för mycket tid slösas på att maximera jämställdheten mellan könen, och att man glömmer ta itu med långt viktigare problem, som hur mänskligheten ska överleva sig själv de närmaste hundra åren till exempel.

  5. Nils Karlsson skriver:

    Nej, lycka är inget bra mått på jämställdhet – däremot fungerar det som etiskt mål. Så här: i ett jämställt samhälle blir kvinnor och män så lyckliga dom kan bli, utan att några hinder för detta pålagts dom på grund av sitt kön. Om det är så att kvinnor har en förmåga, vilket jag betvivlar, att bli lyckligare än män så är det vår moraliska skyldighet att låta denna lycka förverkligas. I ett samhälle som är jämställt mellan könen så har män och kvinnor lika fri- och rättigheter, samma skyldigheter, lika tillgång till makt (eller i alla möjligheten att få makt), lika bestämmande över språket, samhällsagendan, och vetenskaplig diskurs, samma ekonomiska förutsättningar, och samma tillgång till samhällets resurser. Hur män respektive kvinnor just nu självskattar sig är egentligen helt ointressant ur ett jämställdhetsperspektiv.

  6. Camilla skriver:

    Det är en intressant frågeställning som jag inte hört någon ställa tidigare.

    Men, (såklart) även om en är lycklig, så behöver inte det betyda att en hade samma förutsättningar att vara det. Svenska samhället är inte jämställt.

    Män och kvinnor är uppväxta och uppfostrade att göra och uppskatta olika saker. (om det är genetiskt ärvda egenskaper, eller miljöpåverkan hör inte till diskussionen just nu)
    Självklart betyder det således att kvinnor och män är bekväma (lyckliga?) i att göra olika saker.
    Jag tror personligen att en ökad jämställdhet skulle öka lyckonivån hos både män och kvinnor – för mig är inte jämställdhet en kvinnofråga utan en fråga som gynnar båda könen.

    Håller med Ludvig i att fokusera på att fler individer mår bra.

  7. Karolina skriver:

    Bra perspektiv men tycker slutsatsen känns lite förenklad. Jag tror att mer jämställda samhällen gör BÅDE män och kvinnor mer lyckliga eftersom båda könen förlorar på olika områden av att respektive könsroller begränsar oss. Svenska män förlorar t.ex. i genomsnitt mycket lycka i form av sämre sociala kontakter och sämre möjligheter att såväl kunna be om som att kunna få hjälp med känslomässiga problem. Läs fokus artikel ”det är synd om mannen” från i våras ang. detta. Kvinnor förlorar istället t.ex. i självkänsla och inflytande över sina liv, och i otrygghet. Löner och ekonomi är bara en liten del av ojämställdheten.

    Finns det inga studier på om mer jämställda länder är mer lyckliga än mindre jämställda? Eller om jämställda par är lyckligare än ojämställda? Ludvig, finns studier som visar motsatsen då? Eller finns inga studier alls? Det är en väsentlig skillnad!

  8. Filip Fors skriver:

    Karolina: Jag håller med om att jämställdhet i termer av mer liberala könsroller borde vara lyckofrämjande. Det finns studier som undersökt sambandet mellan ekonomisk/politisk jämställdhet och grad av lycka för hela befolkningen Där har man i vissa fall funnit samband som bekräftat att man är lyckligare i mer jämställda länder. Över tid har man dock inte kunna fastslå att människor blir lyckligare i takt med att jämställdheten ökar. Men så är det även med många andra faktorer, exempelvis har lyckan inte ökat i Sverige sedan 1980-talet trots att vi haft en hög tillväxt och ökad ekonomisk jämställdhet.

  9. Karolina skriver:

    Ok, lite knepigt det där. Men vi kan heller inte dra slutsatsen att vi ska sluta sträva efter saker vars mål inte gör oss lyckligare trots att lycka skulle vara det enda med egenvärde. Tänk om strävan i sig är en viktig förutsättning för lycka. Stagnation inom något vi värderar viktigt som att samhället blir mer och mer jämställt, kanske
    sänker lyckan trots att en konstant utveckling bibehåller stabil lycka?
    Men, det har faktiskt börjat stagnera i jämställhetsutvecklingen efter 80-90 talet å andra sidan..

  10. Feliks skriver:

    Intressant debatt och bra Filip att du vågar vädra tankegångar som kan uppfattas provocerande.

    Jag känner mig, precis som Nils, tveksam till att lycka blir ett bra mått på jämställdhet. ”I ett jämställt samhälle blir kvinnor och män så lyckliga dom kan bli, utan att några hinder för detta pålagts dom på grund av sitt kön” som han uttrycker det.

    För att tydliggöra med ett något mer extremt exempel: ponera att vi skulle upptäcka ett slutet samhälle som fortfarande brukade slaveri. Detta samhälle bestod av ett skikt av fria människor och ett skikt av slavar. Båda skikten hade inbördes liknande hierarki och struktur men när man jämför skikten mot varandra så är slavarna strukturellt underordnade de fria. Ponera att man via efterforskningar kom fram till att lyckonivån bland slavarna inte skilde sig nämnvärt från nivån bland de fria, skulle det göra frågan om slaveri oviktig? Det kan lika gärna vara så att slavarna inte vet annat än att acceptera sin position som grupp och jämför sig inbördes med varandra, där slaveriet blir en gemensam faktor för dem alla som således inte påverkar.

    Om det är så att kvinnor och män trots rådande ojämställdhet ändå finner ett sätt att bli lika lyckliga på gruppnivå så tycker jag inte att vi ska ignorera assymetrin för det. Vi har ingen aning om på vilken bekostnad denna lycka nås. Lite som Karolina är även jag inne på att strukturen upprätthåller två tydligt separerade könsroller med normer som vi tvingas förhålla oss till, och som begränsar oss från att utvecklas fritt. Jag tänker som du Filip när du skriver ”…mer liberala könsroller borde vara lyckofrämjande”.

  11. Filip Fors skriver:

    Där är väl just kring maktskillnader som skon klämmer. Alltså att man kan tycka att maktskillnader mellan människor bör utjämnas även om det inte påverkar lyckoskillnader. Feliks exempel illustrerar extremfallet där de flesta skulle tycka att det känns fel med slaveri även om alla är lyckliga. Något som kan vara viktigt att tänka på är att makt består i så mycket mer än pengar och arbete. Personlighet, utseende, etnicitet, kön m.m är några faktorer bland många som påverkar vilket anseende personer tillskriver människor.

    Jag tror inte kön är den faktor som i högst utsträckning särskiljer människors makt i Sverige. Lyckoskillnader mellan grupper kan säkert ge ett hum om hur stor maktskillnaden är mellan grupperna i fråga. Det finns ju vissa grupper som har lägre lycka än andra, exempelvis är de arbetslösa mindre nöjda med livet än de som har ett arbete. Säkerligen delvis på grund av att arbetslöshet är förknippad med lägre status. Att introverta är olyckligare än extroverta kan säkert också delvis bero på att en extrovert personlighetsläggning premieras i samhället (tillskrivs hög status). Jag tycker man i första hand borde prioritera att bekämpa de maktskillnader som är förknippade med lyckoskillnader.

  12. Filip: Tycker du att vi ska sträva mot att få alla att vara lika lyckliga, dvs ligger det ett egenvärde i en jämn fördelning av lyckan i världen?

  13. Filip Fors skriver:

    Jag vet inte. Att höja den generella lyckan är viktigast, men kanske spelar även en jämn fördelning in eller att prioritera de som har lägst lycka. Har inget bra svar. Jag tror inte det finns några slutgiltiga svar på dessa filosofiska frågor. I praktiken tror jag dock inte det har så stor betydelse. Det är förmodligen enklare att höja genomsnittslyckan genom att höja lyckan för de som har låga nivåer av lycka. I så fall jämnar man både ut skillnader, höjer genomsnittslyckan och prioriterar de sämst ställda på samma gång.

    Jag är osäker på om det är fruktbart att haka upp sig för mycket på en princip. Dels för att det kanske inte finns några sanna svar på dessa frågor, dels för att det i praktiken blir mycket lättare att enas och sträva mot ungefärligt samma mål om man inte utgår från en alltför strikt moralfilosofi eller syn på det goda.

  14. Lars skriver:

    När jag träffar människor som kämpar hårt för ökad jämlikhet, så blir jag illa berörd. Det blir lite som ett krig mellan könen. Jag är inte religiös, men jag har en stor vördnad inför skapelsen. Det allra heligaste i skapelsen är uppdelningen i man och kvinna. Vi ska vårda varandra, älska varandra, visa ömhet till varandra och ta vara på varandra, inte kriga med varandra. Med den inställningen tror jag jämställdhetsproblem, om de finns, löser sig själva.

    Jämställdhet får heller inte betyda jämlikhet. Män och kvinnor är olika. Vi begär olika saker av livet. Ge åt kvinnorna de dom vill ha och ge åt männen det de vill ha. Ge åt varje individ det som ger honom/henne livsstimulans.

    Jag tror som Ludvig att jämställdhetsdebatten tar bort fokus från viktigare frågeställningar

    🙂 Lars

  15. Lars skriver:

    Felix och Filip Fors,
    Även om det finns något slavsamhälle där slavarna är lika lyckliga som sina härskare, gör den ojämlika fördelningen av makt att det alltid finns stor risk att härskarklassen förr eller senare kommer att utöka sin makt ytterligare på sina undersåtars bekostnad, och ytterligare, och ytterligare, tills slavarna till slut blivit så extremt förslavade och fattiga att de inte längre kan vara lyckliga. Samhällen är som bekant benägna till ständig förändring, och får alltså inte betraktas som statiska ting i vilka lyckofördelningen skulle förbli oförändrad över tid. I ett demokratiskt samhälle där alla medborgare har ungefär lika mycket makt är nog chanserna att upprätthålla en långsiktigt hög sammantagen lyckonivå större än i ett initialt aldrig så lyckligt slavsamhälle. Därför bör trots allt slavsamhällen demokratiseras och makten över samhället fördelas lika bland medborgarna.

    Långsiktighet, vänner! Långsiktighet!

  16. Lasse skriver:

    Föregående två inlägg är skrivna av två olika ”Lars”, varav endast det sista är skrivet av mig.

    Jag kallar mig från och med nu Lasse för att undvika fler sammanblandningar.

Leave a Reply