Against Happiness

Against Happiness

Det är inte alla som ser lycka som någonting enbart positivt. Eric G. Wilson har skrivit den facklitterära boken ”Against Happiness: In Praise of Melancholy” där han undersöker fördelarna med att vara nedstämd.

Eric anser dock inte att det bara är positivt att vara deprimerad eller att man aldrig ska sätta in en behandling mot detta. Han menar däremot att melankoli (en form av djup depression) och vemodighet kan vara en kraftfull kreativ kraft som har motiverat bland andra Virginia Woolf, John Keats, Van Gogh, och Ludwig van Beethoven att producera några av de största konstnärliga mästerverk i sina respektive genrer.

Eric uttrycker en oro över att USA överdiagnostiserar det minsta lilla negativa humör och att detta så småningom kommer att leda till en utrotning av en av de mest motiverande krafterna och dess potentiella produkter.

Ligger det nått i Erics oro och kan melankoli i förlängningen kanske till och med bidra till en mer njutningsfull värld?

”Against Happiness: In Praise of Melancholy” går att beställa på Amazon. Dock verkar inte ”antilycka” vara speciellt populärt då priset på boken just nu är nedsatt från $20 till $2. Eric är trots detta en flitig försvarare av det dystra och han har tidigare skrivit en annan bok på samma tema: ”In Defense of Sadness: Happiness Is Overrated”.

Ludvig Lindström

9 Responses to “Against Happiness”

  1. Filip Fors skriver:

    Tack för tipset. Kan tänka mig att läsa någon av böckerna vid tillfälle.

    Några reflektioner:
    Vissa människor tycker intuitivt att resonemanget ovan låter vettigt. Frågan är varför?

    1 En förklaring kan vara att vi uppfattar det som funktionellt att ibland uppleva negativa känslor. Anledningen till att vi gör det är inte att vi erkänner dem något egenvärde utan för att dessa har ett instrumentellt värde. Exempelvis kanske vissa konstnärer har haft en stor nytta av sin ångest för att skapa konst som andra finner stor njutning i att konsumera. I så fall kan upplevelserna av negativa känslor betraktas som ett medel till positiva känslor. Konstnärer var bitvis olycklig men många andra människor fick små lyckokickar av konsten.

    2 En annan förklaring kan vara att vi blir stressade över att tänka på att negativa känslor är dåliga och positiva känslor är bra. Kanske på grund av att vi då känner oss misslyckade när vi mår dåligt, något som spär på våra olyckokänslor ytterligare. Som en strategi för att undvika detta kan vi istället tänka att negativa känslor är bra. Men även i detta fall ger vi inte negativa känslor något egenvärde, utan det vi ger dem ett instrumentellt värde. För att uppleva mer positiva känslor kan det vara bra att inta en positiv attityd till negativa känslor.

    3 Ett helt annat perspektiv än ovan nämnda vore att ge negativa känslor ett egenvärde. Alltså att hävda att negativa känslor är bra oavsett om denna inställning får oss själva eller andra att på lång sikt uppleva mer av positiva känslor. Jag tror det är väldigt få som skulle hålla med om att negativa känslor har ett egenvärde på detta sätt.

    Det kan kännas bra att hylla de negativa känslor eller hävda att dessa får en alltför liten plats i våra liv. Men innan man omfamnar sådana idéer kan det vara bra att tänka på varför man tycker så (om det är av instrumentella skäl eller inte). Jag skulle gärna vilja höra någon framföra argument för den tredje perspektivet ovan.

  2. Jag är helt på din linje här Filip. Jag tror också att de negativa känslorna av vissa uppfattas som positiva just därför att de kan leda till lycka längre fram. Men om man med positiva känslor skulle kunna uppnå samma sak som med de negativa tror jag de flesta istället hade föredragit de positiva känslorna som instrument för att uppnå njutning längre fram.

  3. Filip Fors skriver:

    Ytterligare ett argument som brukar framföras för de negativa känslornas egenvärde är att dessa är en naturlig del av livet. Detta är dock ett exempel på det naturalistiska felslutet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_naturalistiska_misstaget

    Att något är naturligt, exempelvis biologiskt betingat, är inget argument för att det också är bra. Vi kan exempelvis säga att våld och aggression är en naturlig del hos människan eftersom dessa tendenser delvis är biologiskt betingande, men ingen skulle säga att dessa tendenser därför också är goda.

    Edit:
    Kom på ett till argument. Enligt evolutionspsykologer kan negativa känslor anses fylla en funktion som varningssignaler. Negativa känslor som oro varnar oss när något inte står rätt till eller när faror lurar bakom hörnet. De negativa känslorna fyller då alltså en viktig funktion för vår överlevnad genom att de skickar information som är viktiga för oss att känna till. Men också detta argument bygger på att negativa känslor har ett instrumentellt värde för oss men inget egenvärde.

    Dessutom är det många psykologer som betvivlar att negativa känslor idag fyller den viktiga överlevnadsfunktion de fyllde när vi levde i småskaliga jägar/samlarsamhällen. Under den epoken i den mänskliga evolutionen fanns det många fler livshotande faror att vara rädd för. Eftersom vår hjärna till den största delen formats i dessa otrygga miljöer är den inte anpassad till dagens trygga miljöer vilket resulterar i ständiga falsklarm.

  4. Peter Andersson skriver:

    ”så småningom kommer att leda till en utrotning av en av de mest motiverande krafterna och dess potentiella produkter.”

    Så småningom???

    Om man tittar på USA, det mest prozacknaprande landet av alla, så har de väl redan lyckats utrota nästan allt utom sin militära kreativitet…

  5. Kerstin skriver:

    Läste precis innan http://www.malmotv.se/konkretkompetens/index.php?news=3046 om hur skratt minskar stresshormoner och bidrar med ”lyckohormoner”.

    Visste detta innan men vet mindre om vilka hormoner som bildas av negativa känslor och nedstämdhet?

  6. Filip Fors skriver:

    Kerstin: Är ingen expert på ämnet men har läst att negativa känslor utsöndrar stresshormonet kortisol. Men det finns också studier som pekar på att positiva känslor har samma effekt.

    http://fatknowledge.blogspot.com/2007/03/cortisol-brain-and-happiness.html
    http://www.reuters.com/article/2008/01/03/us-happiness-idUSPAR27336920080103

  7. […] man börjar romantisera de negativa känslorna eller hävda att lycka är något tomt och innehållslöst så kanske man bör betänka att för de […]

  8. Kerstin skriver:

    Tack Filip, speciellt intressant tycker jag följande från första länken är:

    ”Davidson’s research also shows that positive and negative emotions produce activity in very different paths of the brains. It turns out that one place the blue bird of happiness likes to roost is the left prefrontal cortex.

    Research reveals that people experiencing anxiety, anger or depression show the most brain activity in the right prefrontal cortex, just behind the forehead. Those experiencing positive outward-reaching emotions show more activity in the left prefrontal cortex. What’s more, people seem to be predisposed genetically and through their experiences towards being either more left-brained or right-brained, that is, more cheerful or sad.”

    Jag har läst och läst om Jill Bolte Taylors My Stroke of Insight (Min stroke på svenska), är helt inne på vänster/höger halvornas betydelse och hjärnans komplexitet – vill lära mer!

  9. Mats skriver:

    Även om de verk som Virginia Woolf, John Keats, Van Gogh, och Ludwig van Beethoven skapade genom intensivt lidande är väldigt bra verk, kan man fortfarande tänka sig att det som gjorde dessa verk så bra var den stora *intensiteten* i känslorna dessa kreatörer hade, och inte att det var just *lidande* som utgjorde dessa intensiva känslor. Kanske skulle lika intensiv lyckoextas ha fått dem att skapa minst lika bra – men naturligtvis helt andra – verk? Om de var genier, kanske det enda som behövdes utöver deras genialitet var starka känslor som motivation. Och kanske lyckades de aldrig vara så pass intensivt lyckliga som de lyckades vara intensivt lidande. Och då fick det bli lidandet som fick motivera dem. Det är kanske inte konstigare än att en som åker till katastrofdrabbade länder för att ideellt hjälpa nödställda kan motiveras till att jobba särskilt engagerat, och därmed särskilt bra, av att känna ett visst lidande, i form av medlidande med de nödställda.

Leave a Reply