Dopamin kan göra dunderverk

Dopamin

En av mina amerikanska vänner berättade nyligen att han ökat sin generella lyckonivå från ca 7 till 8.5/9 genom att dagligen ta drogen Amineptin. Drogen är helt laglig här i USA även om det inte är lagligt att sälja den. Bieffekterna är i princip obefintliga. Det enda min kompis upplevt var någon slags spontanorgasm som uppstod en gång och varade i ca 5 sekunder.

Drogen var tänkt att användas för att bota depression och ett flertal studier visar på lyckade resultat. Amineptin, som började  säljas i Frankrike redan 1978, produceras dock inte längre och i Sverige är den narkotikaklassad och får endast användas i medicinskt syfte.

Välbehagskänslan uppkommer genom att den hämmar återupptaget av dopamin som är en av de viktigaste signalsubstanserna i det centrala nervsystemet.

I två dagar har jag testat drogen för att uppleva dess effekt. Den första dagen tog jag 100 milligram som jag placerade under tungan. Detta för att den lättare skulle kunna nå fram till blodkärlen och därigenom uppnå en snabbare effekt. Det jag upplevde var att jag fick lite mer energi samtidigt som en viss välbehagskänsla uppnåddes.

Andra dagen tog jag 150 milligram och uppnådde då en betydligt större effekt. Lite för stor faktiskt. Det kändes lite som om nån kittlade mig innifrån och jag upplevde att jag hade svårt att sitta still. Effekten avtog inte förrän efter flera timmar, men till slut infann sig en viss känsla av välbehag.

Jag tycker det är bra att vi har lagar emot vissa typer av droger eftersom flera av dem på sikt kan ge allvarliga skador och skapa ett missbruk. Samtidigt tycker jag det är tråkigt att samhället hindrar icke-deprimerade människor från att ta droger som skulle kunna öka deras lyckonivå väsentligt. Så många fler hade kunnat må så mycket bättre om vi inte såg droger som någonting fult och onaturligt som bara ska användas i undantagsfall. Staten borde också satsa på och uppmuntra till forskning kring preparat som kan öka lyckonivån hos befolkningen, både hos deprimerade och hos icke-deprimerade.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lyckalyckoforskning, dopamin och droger.

Ludvig Lindström

10 Responses to “Dopamin kan göra dunderverk”

  1. Simon skriver:

    Hmm…

    Alla vet väl hur droger fungerar. Men de flesta är väl överens om att droger är förkastligt, även om bieffekterna är nästan obefintliga.

    Jag vet inte om jag tycker det är bra att ta antidepressiva heller, det är ju lite samma sak. Behandla symptomen istället för problemet…

    O andra sidan sitter jag just nu och dricker kaffe, vilket är centralstimulerande, i helgen drack jag vin. Så jag använder ju redan droger så att säga…

    I en perfekt värld skulle jag väl kunna klara mig utan kaffe och alhohol. Hindrar de mig från att förverkliga mig själv? Jag menar, om jag inte fick kickar av kaffe och alkohol, skulle jag då söka i livet tills jag hittade något ”verkligt” som gav mig motsvarande kick istället?

    Ren lathet egentligen, jag tar genvägar till lycka via kemiska substanser, precis som du gjorde. Så jag är väl inte så mycket bättre.

    Svårt det här…

  2. Jag förstår inte riktigt problemet med att ta genvägar till lycka. Det är väl jättebra om man på ett snabbt och enkelt sätt kan öka sitt långsiktiga välbefinnande. Allting vi gör, vare sig det är att utöva yoga, springa en runda i skogen eller ta en kemisk substans, leder till kemiska reaktioner i vår hjärna som får oss att må bättre eller sämre. Jag tycker inte att man kan definiera vissa saker som ”verkliga” och vissa saker som mindre verkliga.

    Vad gäller att förverkliga sig själv så tror jag att drivkraften bakom detta, liksom för allting annat, är att öka sitt välbefinnande. Jag ser inte att förverkligandet av sig själv har ett egenvärde, utan det är snarare ett medel för att må bra.

  3. Simon skriver:

    Ja du har en rätt liberal men intressant inställning. Om man tar dessa två linjer vi tagit upp och överdriver så att det blir lite extra tydligt:

    1. Man tar droger. Mår gott hemma på sängkammaren utan att göra så mycket mer med sitt liv. Ett stilla rus i sin ensamhet. Enkelt.

    2. Man tar inga droger. Blir uttråkad. Letar efter något mer spännande ute i världen. Man anstränger sig för att lära och göra. Det är inte lika enkelt men när man väl uppnår något kanske lyckokänslan blir av ett annat slag, och känns ännu bättre än att sitta hemma och ta droger. Man får den där känslan av mening som kanske saknas annars.

    Är ett av dessa bättre? Alla är ju olika iofs… Ligger det bästa någonstans mitt emellan?

  4. Filip Fors skriver:

    Jag håller med dig Simon om att linje 1 inte känns så tilltalande. Man kan också välja en tredje väg. Ta stämningshöjande preparat som gör att man mår bättre och samtidigt blir mer aktiv och i högre utsträckning ägnar sig åt meningsfulla aktiviteter. Ibland tror jag droger fyller den första funktionen du är inne på Simon. Men ibland och kanske t o m ofta hjälper dessa en att bli mer aktiv.´

    Kaffe är väl ett väldigt bra exempel. Koffein piggar upp och gör att man blir mer kreativ och skärpt samtidigt som man blir lite gladare. I alla fall upplever jag det.

    Ur ett samhällsperspektiv tycker jag man bör satsa på att utveckla stämningshöjande preparat av just den sorten. Det vore knappast bra om människor blev mer passiva. Lyckopiller som både gör människor på bättre humör, mer sociala, ansvarsfulla och aktiva vore nog det bästa.

  5. Mats skriver:

    Även om amineptin oftast bara ger ”obefintliga” bieffekter, förekommer även allvarliga bieffekter, dock sällan. Jag tror att folkhälsan skulle förbättras om svenskarna bytte ut alkohol mot amineptin. Men ännu bättre är nog om man klarar sig utan båda. Har man något projekt eller arbete man brinner för, som man älskar att hålla på med, och får man hålla på med det, då är man redan lycklig ”för egen maskin”. Då är droger ett onödigt risktagande. Det är som om en mästerkock skulle chansa på att det är riskfritt att försöka göra en redan fantastisk måltid ännu bättre genom att hälla i någon ingrediens han inte är helt säker på vad den gör med magen.

    Varför är amineptin förbjudet, om det nu är så harmlöst? Kanske är det inte direkta hälsorisker som är den egentliga anledningen till att amineptin förbjöds? Vad jag har förstått blir man mer entusiastisk och äventyrslysten av amineptin, man får större lust att hitta på nya, spännande saker. Kanske skulle den stora massan inte ha någon lust att fortsätta knega med sina långtråkiga jobb om de började ta amineptin dagligen? Kanske skulle amineptin få dem att söka sig till mer spännande jobb? De spännande jobben skulle inte räcka till alla människor på långa vägar, så massor av amineptinanvändare skulle säga upp sig och starta företag för att få utlopp för sin äventyrslystnad på så sätt. De tråkiga jobben skulle fortfarande måsta utföras, men då skulle nöden vara uppfinningarnas moder och man skulle utveckla robotar som tar hand om allt tråkgöra. Det vore säkert bättre för gemene man, men politiskt, världsekonomiskt och ägarstrukturmässigt skulle det innebära stora förändringar, något de med mest makt i samhället skulle kunna förlora mycket på. Makthavarna är kanske rädda för så stora förändringar. De vet vad de har, men inte vad de skulle få. De tycker kanske att det känns säkrast att status quo i största möjliga mån bibehålls, när det gäller hur folk är mentalt beskaffade. Kanske var det i första hand därför amineptin förbjöds, för att makthavarna såg sina positioner hotade av om folk i massor skulle börja ta amineptin dagligen och bli ”alltför” äventyrslystna, bångstyriga och oförutsebara? Kanske är något liknande orsaken till att även en väldig massa andra ganska harmlösa droger är förbjudna?

    Varför förbjöds amineptin även som antidepressivt medel då? Makthavarna kanske hellre ser att deprimerade människor får de nu tillåtna antidepressiva medlen, eftersom dessa är mer passiviserande än amineptin? Passiva och arbetsoförmögna människor är i händerna på makthavarna (som ju bestämmer över sjukpenning, sjukersättning och inte minst droglagstiftning) men ändå kommer de att kunna luras till att rösta på dessa makthavare – en situation makthavarna kanske bedömer att de har mer att vinna på än vad de har att vinna på att låta alla bli friska. Långtidssjukskrivna deprimerade som saknar drivkraft att ta kontrollen över sina egna liv kan partierna köpa röster av ganska billigt och framför allt ganska förutsägbart. Folk som går på amineptin och därför tycker att livet är spännande och som kan hitta på nya projekt när som helst, de är svårare att förutsäga hur de kommer att rösta i nästa val. Sådana väljare vill man helst inte vara beroende av, då blir det svårare att förutsägbart påverka valresultaten. Man vill inte förvandla de nu bekvämt passiva deprimerade ”röstkorna” till några sprudlande, energiska, oförutsägbara, självständiga väljare som man inte lika lätt skulle kunna manipulera. Kanske är det där skon klämmer?

  6. Mats skriver:

    Eller så är det helt enkelt så att amineptin är för beroendeframkallande för att vara hållbar som ren rekreationsdrog i längden? Måste man öka dosen med tiden, för att få samma effekt? I så fall, kommer man upp i farliga doser till slut? Får man abstinensbesvär eller annat obehagligt om man slutar eller sänker dosen efter långvarigt bruk?

    I så fall skulle man ändå kunna ha en lagstiftning som tillåter att man som enskild medborgare får ta amineptin, men bara under förutsättning att man först skriver under ett papper på att man är väl medveten om riskerna man tar. Om man sedan blir sjuk och/eller arbetsoförmögen på grund av amineptinet, ska man inte ha rätt till någon hjälp från det allmänna. Detta ska vara en av de risker man skrivit under på att man är medveten om att man tar. Frihet under ansvar, så att säga.

    En sådan lagstiftning skulle ta bort den osmakliga paternalism från makthavarnas sida som präglar dagens lagstiftning på drogområdet och på många andra områden. Om man inför en sådan lagstiftning, och läkaretablissemanget bedömer att det är bättre för dig att helt avstå från amineptin än att ta amineptin en tid (eftersom du kan bli amineptinberoende och arbetsoförmögen och då bli lämnad utan hjälp från det allmänna), ja då ska detta stå tydligt i det papper du ska skriva under på. Staten ska utgå från att folk förstår sitt eget bästa.

    Om du väljer att skriva på och börja ta animeptin, väl medveten om riskerna, är det kanske just det som bör anses vara att ”du förstår ditt eget bästa”! När du väl är införstådd med de medicinska riskerna och övriga risker, varför skulle då läkaretablissemanget eller staten, som inte känner dig, veta bättre än du själv vilken grad av risk-/ chans-tagning i ditt liv som är bäst för dig? Och varför ska läkaretablissemanget eller staten, som inte har alls lika stort intresse av att det går bra för dig som du själv har, ha mer att säga till om beträffande vad du får göra med ditt liv, än vad du själv har? Du har dels mer intresse av att få ett bra liv än vad de har intresse av att du får ett bra liv, och du kan dels rimligen förväntas ha mer insikt om vad just du kan förväntas få ett bra liv av än vad de kan ha insikt om.

    Därför bör du få använda vilka droger du vill – som inte med avsevärd sannolikhet får dig att skada andra människor förstås (det utgår jag från att amineptin inte får en att göra). Men du ska därefter inte ha rätt till någon hjälp från det allmänna om ditt liv blir eländigt på grund av drogen/drogerna du tagit. Det tror jag vore en bra droglagstiftning för hyfsat milda droger som amineptin. Att var och en får ta dem på egen risk. Verkligen på egen risk.

  7. Mats skriver:

    Den som inte ville riskera bli utan hjälp från det allmänna om amineptinet skulle förstöra hans hälsa kunde ju, innan han började ta amineptin, teckna privat sjukförsäkring och privat arbetslöshetsförsäkring om han ville. Då vore han garderad även givet det system jag föreslagit. Har han inte råd med sådana försäkringar, och därför avstår från att knarka, kan man säga att han helt enkelt inte har råd med att knarka. (Och det är redan idag många som inte har råd att knarka, så det vore inget nytt eller konstigt.)

    Liksom företag inom miljöfarlig verksamhet är försäkade för att kunna betala för eventuell framtida miljöförstöring som de ställer till med, är det rimligt att knarkare i förväg betalar för den vård och annan hjälp de kan komma att behöva längre fram som resultat av sitt knarkande.

    Observera att det jag föreslår fortfarande skulle innebära en klart mer liberal droglagstiftning än att, som nu, låta sådant som amineptin vara förbjudet rakt av. Valet ska vara individens (men kostnaden också).

  8. Simon: Om 2 känns bättre än 1 i längden så är det klart att 2 är att föredra. Men så behöver det ju inte vara. Om vi tar min amerikanska kompis som exempel så är han t ex mycket mer produktiv nu än han var då han inte tog amineptin. Detta gör att han kan göra ännu mer gott för andra än vad han kunde innan.

    Filip: Ja, ett preparat som både gör dig lyckligare, aktivare samt ökar din empati vore idealiskt. Det hade alla vunnit på.

  9. Mats: Som du skriver så ger amineptin oftast bara obefintliga bieffekter, om alls någon. Det förekommer allvarliga bieffekter, men det är extremt sällan. Vad jag har läst togs drogen bort just pga av att den kunde ge leverskador. Om det var den riktiga anledningen eller inte är svårt att spekulera i.

    Jag har inte sett någon studie som tyder på att amineptin är beroendeframkallande eller att man måste öka dosen succesivt för att uppnå samma effekt. Min amerikanska kompis har hållt samma dos sen han började och nu funderar han t o m på att gå ner lite. Effektmässigt har drogen haft samma effekt på honom hela tiden.

    Droger hade inte behövt innebära en risk om vi satsade mer pengar på att ta fram ett preparat som givit de effekter som jag beskrev i mitt förra inlägg, utan några bieffekter. Det finns helt klart en potential att kunna göra detta. Frågan är bara om viljan finns där politiskt.

  10. Leontine skriver:

    Ludvig! Köp hem det till Malmö, jag tycker det verkar vara riktigt trevligt!

Leave a Reply