Lycka duger inte för de intellektuella?

max weber2
Varför tog det sådan tid för lyckoforskningen att slå igenom inom samhällsvetenskapen? Och varför betraktar så många akademiker forskningen fortfarande med sådan skepsis?

En förklaring kan vara att intellektuella, filosofer och samhällsvetare länge varit skeptiska mot lycka som ett mått på det goda livet. Det finns många exempel på filosofer och samhällsforskare som fnyst åt lycka genom historien. Ofta har välbefinnande, njutning och måbra-känslor betraktas som ytliga tillstånd. Även en Utilitarist som John Stuart Mill hävdade att ”det är bättre att vara en otillfredsställd människa än ett tillfredsställt svin”.

Max Weber, den mest citerade forskaren i samhällsvetenskapens historia hade följande att säga om lycka:

The subjective feeling of happiness is greater in layers of the population that are at a low intellectual level and tend towards impassive resignation than it is in any of you present here, greater in agricultural labourer than in a farmer, greater in an impassively resigned worker from the eastern territories than in an urban proletarian, greater in an animal than in a man.

En förklaring till de intellektuellas kritiska hållning mot lycka kan vara rent snobberi och en vilja att särskilja sig från den stora massan. Om de flesta människor och även djur kan känna känslor av välbefinnande blir lycka som ett mått det goda livet inte tillräckligt exklusivt. De intellektuella vill gärna argumentera för värden som gör dem själva framgångsrika och lite bättre än andra. Det verkar exempelvis vara särskilt vanligt bland forskare och filosofer att hävda att ”kunskap”, ”sanningssökande” och ”kultur” är särskilt viktiga värden. Troligtvis är en förklaring att de själva lever särskilt goda liv om livskvalitet definieras utifrån dessa värden. En annan förklaring kan vara att många intellektuella själva är dysterkvistar och därför inte skulle utmärka sig speciellt väl i en lyckomätning.

Martin Seligman, en av de positiva psykologin grundare verkar också ha dragits åt detta intellektuella snobberi. Seligman kallar sin bästsäljande bok för ”Authentic Happiness”. Som både Barbara Ehrenreich och Daniel Nettle förtjänstfullt påpekar tror man vid en första anblick att boken (med happiness i titeln) ska handla om lycka i meningen ”subjektivt välbefinnande” eller ”livstillfredsställelse”. När man läser boken visar det sig dock vara mycket lite fokus på dessa vanliga lyckodefinitioner. En stor del av boken handlar istället om karaktärsegenskaper och flow. Visst kan man tycka att detta är intressant i relation till lycka, men då tänker man sig vanligen att flow och positiva karaktärsegenskaper kan tänkas påverka vår nivå av lvcka. Seligman försöker dock baka in dessa saker i själva lyckobegreppet och han garderar sig genom att lägga till ”Authentic” i titeln. Nettle hävdar att detta sannolikt är ett PR-trick. Eftersom ordet lycka säljer så bra så valde Seligman att använda det ordet istället för livskvalitet som är ett mycket mer passande och vidare begrepp än lycka.

I ett samtal med Ehenreich har Seligman också detta att säga om lyckoforskaren Ed Diener, som han för övrigt samarbetat med flera gånger under sin forskarkarriär:

Diener is ”all about the smiley face” and just ”trying to make people feel better,” whereas he, Seligman, is concerned with ”meaning and purpose.”

Visst kan man vara kritisk till att subjektivt välbefinnande skulle vara det enda som gör livet värt att leva men kritiken från akademiskt håll tar sig ofta orimliga proportioner och bygger sällan på väl underbyggda argument. Istället andas det kultursnobberi och en vilja att särskilja sig från den stora massan.

Filip Fors (www.filipfors.se)

11 Responses to “Lycka duger inte för de intellektuella?”

  1. FEG skriver:

    Stort tack för intressant betraktelse. En fallen hårt knarkande rockstjärna verkar mer spännande än den som är välmående. Och en välmående rockstjärna blir väl bara intressant som fd. alkoholist….
    Inom film och litteraturkritik är det även slående hur lättviktig lyckoskildringar ofta är. Finkulturens hyllande av det som skildrar livets svärta är märklig. Sedan kan jag visserligen också störa mig på lättviktiga Hollywoodproduktioner där man alltför mycket väjer för den mörka sidan av livet.

  2. Ansi skriver:

    Jag håller med om att det verkar som om det blivit lite fult att må bra, vara nöjd med livet och känna livstillfredsställelse. Det måste något mer till för att det ska vara bra på riktigt ,verkar många mena. Och jag tyckte att även Bengt Brülde var inne på det spåret den senaste föreläsningen jag hörde med honom.
    Är det för ytligt att ”bara” vara nöjd och känna en tillfredsställelse med livet?

  3. dr.jan.banan skriver:

    En aktiverande egenskap hos människan tenderar att vara nyheter och just så nyheter. Många lyckostrategier ter sig banala, ej nervkittlande varken intellektuellt eller kulturellt. För den inläste levaren, inte sällan med utvecklat strukturellt tänkande, hög abstraktionsförmåga och kritiskt sinne, skall det till lite mer än bara ”så blir du lycklig”. Kanske ger tillståndet av tristess i en annars ”ytlig” livstillvaro med falska sociala dikotomier och komersialiserade normer, behov för just smärta för att väcka den intellektuelles intresse/nyfikenhet som kanske kan sammanblandas med just övrig ”lycka”.

  4. Filip Fors skriver:

    Jag håller med er om att stor konst många gånger innehåller inslag av smärta. Det är nog generellt så att vår uppmärksamhet dras mot det negativa. Uttrycket ”Bad is stronger than good” har myntats inom evolutionspsykologin. Får vår överlevnad har det varit mycket viktigare att nagelfara och analysera negativa händelser än positiva händelser eftersom faror kan vara direkt livshotande. Så det är fullt förståeligt att vi dras mot negativa nyheter och att vi är intresserade av konst och berättelser som innehåller tragik och sorg. Det behöver inte heller alltid finnas en konflikt här. Konst som innehåller tragik och smärta kan ge oss mycket njutning.

    Det jag vänder mig emot är att hur vissa intellektuella applicerar detta på samhällsplanet och i sina teorier om vad som ytterst utgör ett gott liv. Det finns massor av människor (och djur) som lider runt om i världen. Det absolut viktigaste torde vara att hjälp dessa till att må bättre. Vad ska vi satsa resurserna på, att minska depression samt öka människors välbefinnande eller istället satsa resurserna på olika abstrakta värden som ingen blir glad av? Får mig är det givet. Vid viktiga beslut trumfar välbefinnande nästan alltid andra värden.

    Ansi: Bengt driver testen att personlig lycka inte räcker för ett meningsfullt liv. Han menar att även moralen har sin plats i det meningsfulla livet, exempelvis att på olika sätt bidra till en lyckligare värld.

  5. FEG skriver:

    Håller med. Rent evolutionärt måste det varit viktigare för artens överlevnad att reagera omedelbart på negativa signaler som rädsla, smärta, äckel, svindel etc. Farans uttryck blir överordnade. Att reagera på välbefinnande torde varit underordnat.

    Detta är kanske förklaringen till att det negativa är av överordnat intresse vilket kan avspegla sig på kulturella uttryck. Den allvarlige är seriösare än den glade. Nyhetsuppläsaren får aldrig verka glad för då blir de inte tagna på allvar. Ingmar Bergman ses som en seriösare än Lasse Hallström. Andreas Kleerup är mer spännande och farlig än Uno Svennungsson.

  6. Lars skriver:

    Klart spännande frågeställningar.
    Jag diskuterar ofta lycka. I kanske 3 fall av 4 är nyfikenheten stor och responsen positiv, men jag finner ofta även motsatsen. Senast igår fick jag en person att bli förbannad på teorierna om lycka. Nedan har jag kategoriserat några negativa attityder:
    – Lyckoforskningen representerar ett för teoretiskt och analytiskt perspektiv och är inget för vanliga människor.
    – Som Ansi är inne på, så kan lyckobegreppet vara för ytligt. Det är något fattas (Jag är delvis beredd att hålla med)
    – Att bry sig om lycka är ”bara” något för överklassen. Det viktiga i samhället är att ta hand om dem som har det svårt och då handlar det om något helt annat. (Det var budskapet från den som blev förbannad igår)
    – Det går inte att forska på ett sådant område som lycka.
    – Lycka är något helt olika för olika människor. Att forska på lycka utan att ta med just dina egna personliga preferenser ger fel resultat och saknar värde.
    – Lyckoforkningen är ännu för embryal ( Detta är min egen mest negativa synpunkt, men bör tas som grund för att fortsätta forskningen, så att den inte längre är embryal)

    Jag tycker alla kommentarerna ovan innehåller en knivsudd av sanning, men som inte på något sätt väger upp det positiva med att vi äntligen har fått fart på den seriösa, kontinuerliag lyckoforskningen. För alla som varit i kontakt med lyckoforskningen borde det stå klart att vi är på fel väg när vi inte är lyckligare idag än 1950. Vi måste öka vår medvetenhet och lyckoforskningen är en viktig del i den strävan.

    :-)Lars

  7. Lars skriver:

    …Ytterligare en negativ syn på lyckoforskningen har tidigare diskuterats här på bloggen:
    – Lyckoforskningens resultat (och i synnerhet positiv psykologi) passar bara positivistiska människor. Mer negativa eller deprimerade människor kan bli provocerade av lyckoforskningen. Mindfulness är här ett bättre redskap.

    Redan 1984 reagerade jag på det vansinniga i att det saknades en professur i lycka. Jag är glad att forskningen äntligen fått fart! 🙂

    :-)Lars

  8. Filip Fors skriver:

    Kopplingen mellan personlighet och inställning till lyckoforskning verkar intressant. Har svårt att komma på att någon munter och glad person häftigt kritiserat lyckoforskning eller filosofiska lyckoteorier. Seligman har själv sagt att han har en neurotisk läggning. Weber ser alltid sur ut på alla foton. Vi har diskuterat tidigare att Barbara Ehrenreich som starkt kritiserar den amerikanska positivitetskulturen och även lyckoforskning till viss del verkar vara en surkart.

    Lars, din reflektion om att positiv psykologi skulle passa dåligt för deprimerade stämmer inte riktigt med forskningen. Sonja Lyubomirsky gjorde en meta-analys för två år sedan som pekade på att ”positive interventions” i genomsnitt hade starkare effekter för deprimerade. Vissa strategier kan fungera sämre för deprimerade, men denna studier tyder så knappast kan vara fallet för majoriteten.

  9. Mattias skriver:

    Mycket intressant allt detta. Ger en till vinkling som förstås är mer av en spekulation. Lycka = död. Konflikt = liv. Så mycket energi investeras i konfikterande livsinnehåll eftersom det får oss att sträva, längta efter något bättre, känna oss levande genom att det finns mer att erövra, uppleva. Lycka ses (felaktigt) som ett slags status quo tillstånd, inget behöver läggas till eller dras ifrån. Man kunde lika gärna vara död, eller åtminstone pensionerad på parkbänken med ankmatningen. Naturligtvis tänker vi inte på detta sätt medvetet, men som omedveten tankefigur kan den styra uppfattningen av detta laddade ord lycka. Genom studier och praktik av lyckoforskningens olika rön förändras detta och lyckan får sina verkliga dynamiska kvalitéer.

  10. Lars skriver:

    Ett mycket intressant perspektiv du tar upp Mattias.
    Konflikt behöver inte vara något negativt. Vi behöver dynamiken av olika åsikter. Vi behöver mål och utmaningar.
    Belbin visade att ett arbetsteam behöver 7 olika personligheter för att vara framgångrikt. Man behöver spänsten av att tänka olika, ha olika åsikter.
    En hög utvecklingschef för Toyota har sagt att idéer som inte har minst tre starka motståndare är alltför slätstrukna idéer.
    ..men konflikter kan vara kärleksfulla. Vi måste lära oss älska charmen i att vi är så olika och självklart älska utmaningar. Det är ett viktigt steg mot lycka.
    :-)Lars

  11. Madelene skriver:

    Problemet med positivitetskulturen är väl snarare att ”den stora massan” inte tillåter andra känslor än lycka, något som de intelligenta med all rätt fnyser åt. Alla känslor måste få sin plats, det är psykologer rörande överens om, ändå fortsätter pöbeln att rapa ur sig floskler om förlåtelse och att man är en liten ynklig människa om man blir arg lite då och då. Vilken odlingsgrund för ångest med alla dessa tvingat bortträngda känslor som är livsviktiga att få uttryck för! Att lycka ingår i känslospektrat och är helt okej att känna råder det nog inga tvivel om någonstans.

Leave a Reply