Nej till ökad lycka som politiskt mål

Nej till lycka

Riksdagen röstade igår inte helt oväntat ner miljöpartisten Lise Nordins motion om ”Ökad lycka som politiskt mål”. Jag tycker dock det är bra att frågan överhuvudtaget kommer upp på den politiska dagordningen och jag är övertygad om vi kommer se betydligt mer av lycka och lyckoforskning inom politiken inom den närmsta framtiden. Vad tror du?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lyckalyckoforskning och politik.

Ludvig Lindström

9 Responses to “Nej till ökad lycka som politiskt mål”

  1. Nina skriver:

    Hmmm, ja inte helt oväntat, men sista ordet är inte sagt ännu:).
    Jag tror också att lyckoforskningen kommer att få en plats i utformningen av den ekonomiska politiken, vem vet, kanske som ett mål för den nationella hälsopolitiken?

  2. FEG skriver:

    Det politiska systemet verkar tyvärr behöva tid för att ta till sig det som för vanligt folk är självklart. En liknande fråga är tanken på skatteväxling där riksdagsmän redan på 1960-talet började motionera. Skatteväxling kan sägas vara ett sätt att skapa ett regelverk för att den som förorenar och belastar miljön ska betala. Tanken om skatteväxling presenterades i riksdagsmotioner av folk- och centerpartister under slutet på 1960-talet. Den självklara grundtanken är en ökning av skatten på sådant som tär på vår gemensamma miljö till förmån för en lika stor skatteminskning på arbete. Numera verkar samtliga politiska partier tycka att denna idé är bra även om de ”fyller” den med olika innehåll.

  3. Danne Nordling skriver:

    Det är mycket möjligt att politikerna kommer att uppmärksamma lyckoforskningen mera i den närmsta framtiden. Men det vore vanskligt eftersom en hel del av en tänkbar lyckopolitik skulle minska friheten. Jag utvecklar detta på min blogg idag:

    http://danne-nordling.blogspot.com/2011/05/lyckan-som-politiskt-mal-hotar-friheten.html
    /DNg

  4. Lars skriver:

    Att gå fram så snabbt som Dannes tolkning av Miljöpartiets motion tror jag vore jättefarligt och en stark övertolkning av hur långt lyckoforskningen har kommit liksom vår förmåga att tolka den, men det är bra med ökad forskning, information och diskussion. Sedan 1984 har jag varit förvånad över att det inte funnits mer lyckoforskning. Om 10-20 år kan vi säkert föra in resultaten i politiken

    🙂
    Lars

  5. Danne: Det hela kommer ner till vad vi värderar som viktigt i livet. Visst är personlig frihet viktig för de allra flesta, men anledningen till detta är förmodligen att denna frihet leder till ett ökat välbefinnande. Hade frihet lett till lidande är jag övertygad om att det inte varit så många som hade förespråkat frihet.

    Och politiken idag tar redan hänsyn till folks välbefinnande, men det handlar mer om gissningar och ideologi om vad som gör oss lyckligare än om beslut baserat på forskning.

    I USA:s självständighetsdeklaration står det att lycka är en rättighet för alla samhällsmedborgare. Varför inte utforma en politik som ger människor fler och bättre verktyg att öka sitt eget och andras välbefinnande?

  6. FEG skriver:

    Tycker att det vore bra om politiken beaktade lyckoforskning och vår grundläggande strävan efter lycka.

    Däremot tror jag det vore farligt att tro att vetenskap och politik skulle bli helt kompatibla. På 1930-talet talade vissa politiker om tillämpad biologi och spåren förskräcker fortfarande.

    Om tio år kommer vi troligen att ha omvärderat tillväxtparadigmet som det finns en så kompakt konsensus om i dagens politik. Samtidigt får man väl tyvärr inse att vi byggt in oss i system som just nu kräver tillväx för att fungera. Fram för lycka och ett mer uthålligt samhällsbygge!!!

  7. Nina skriver:

    Jag tycker att Nordlings exempel låter överdrivet.

    Det här med att införa lyckoforskning i politiken tycker jag är mycket intressant. Människor gör hela tiden ”sociala” jämförelser i olika avseenden och detta är inget undantag enligt mig. Kan staten och företagen få aktörer att ”boosta” lyckan effektivt? Tänk om det vore möjligt för staten att ”reglera” så att företag kan få intäkter för att öka ”SWB” istället för försäljningsvolymen! Jag tror att det finns bra politiska ”styrmedel” att anpassa till ”våra” preferenser.
    /Nina

  8. Danne Nordling skriver:

    ”Ökad lycka som politiskt mål” tycker jag fortfarande låter betänkligt. Visst kan en viss lyckoforskning som ger tips om hur man personligen kan öka sitt välbefinnande vara befogad. Men man måste också komma ihåg att merparten av en individs lyckopotential är genetiskt betingad.

    När lyckan görs till politik tar staten med tvång in skatter som ska ge ökad lycka åt vissa. Det är en typ av frihetsinskränkning som borde vara så liten som möjligt. Frihet är nog ett värde som är inkommensurabelt i relation till ”lycka”. Hur ställer sig lyckoforskarna t ex till utilitarismen?

    Ludvig, i USA:s självständighetsförklaring står inte att lycka är en rättighet. Då skulle staten/skattebetalarna ha en skyldighet att förse medborgarna med ”lycka”. Det som garanteras är att var och en får sträva efter lyckan enligt sin egen fason.
    /DNg

  9. Filip Fors skriver:

    Danne: Politiken vägleds av olika mål. Ett är att upprätthålla frihet, ett är att ge människor högre välfärd och framför allt hjälpa människor med låg välfärd. Det vore naivt att tro att endast välfärdsmålet eller frihetsmålet är tongivande, eller att det ens vore önskvärt med ett enda mål.

    Lycka eller subjektivt välbefinnande skulle kunna vara en del av välfärdsmålen. Det är ju den kanske mest rimliga definitionen av välfärd eller livskvalitet.

    Att skatter bygger på frihetsinskränkning och är illegitima är din egen specifika tolkning av frihets- och äganderättsbegreppen. Jag får intrycket av att du dras mot en nyliberal linje.

    Det finns ingen allmän hållning till Utilitarismen bland lyckoforskare. Hur skulle det kunna finnas det? De flesta samhällsforskare är inte anhängare av en renodlad normativ teori, de är antagligen pluralister eller bryr sig inte så mycket om filosofiska teorier om moral. De tycker välbefinnande är intressant att studera, en minoritet hävdar explicit att forskningen bör tillämpas på individplanet och ibland även på samhällsplanet. Men det behöver man inte vara Utilitarist för att förespråka.

Leave a Reply