Dogmatisk inställning till psykoterapi och självhjälp ett hot mot högre lycka

dogmatic

Det är lätt att bli förälskad i en teori eller filosofi. Det är sannolikt detta som har inträffat när människors hävdar att en viss terapi eller en viss strategi för ökat välbefinnande är överlägsen andra strategier.

Russ Harris som skrivit boken ”Lyckofällan” är ett bra exempel. Han hävdar att ACT-terapi som primärt fokuserar på mindfulness och målstyrt beteende fungerar mycket bättre än metoder som går ut på att förändra tankemönster ex. kognitivt bestridande eller positivt tänkande. Vilket stöd har han då för denna slutsats? Inte mycket alls. Inom psykoterapiforskningen har både ACT-terapi och klassisk kognitiv terapi stöd och en studie som direkt jämförde metoderna fann att de var lika effektiva mot depression och ångest.

En stor amerikansk studie från i höstas fann att välbefinnandet är som högst när vi lever i nuet eller tänker på något positivt. Studien har tolkats som en fjäder i hatten för mindfulness men kan lika gärna användas som argument för metoder som rör positivt tänkande.

Ofta får jag höra kommentarer som ”positivt tänkande fungerar inte”. Men faktum är att det finns flera studier som visat att konkreta metoder som handlar om att träna sig i att tänka positivt faktiskt fungerar. Exempelvis har flera studier visat att positivitetsdagbok och tacksamhetsdagbok har positiva effekter på välbefinnandet. Vidare har metoden ”Best possible self” som går ut att på att skriva ner hur ens liv gestaltar sig i framtiden när allt har gått som man önskar sig, visat sig höja välbefinnandet i kontrollerade experiment.

Som jag skrev i en post häromdagen kan det dock mycket väl vara så att evidensbaserade metoder, i synnerhet varianter på positivt tänkande, inte fungerar för alla personer. Exempelvis för de som har en ängslig och spänd personlighet, d v s en hög grad av neuroticism. Men positivt tänkande har visat sig tillräckligt effektivt för att höja genomsnittets välbefinnande i de aktuella studierna. Att påstå saker som att ”positivt tänkande fungerar inte” eller att det skulle vara ”ytligt nonsens” är helt enkelt inkorrekt som ett generellt påstående.

Vidare kan det mycket väl vara så att mindfulnesstrategier inte fungerar för alla människor trots att dessa är mer ”inne” och ”politiskt korrekta”. Mig veterligen har ingen undersökt detta. Det finns inga skäl att ge mindfulnessinspirerade strategier en särställning så länga man inte kan visa på studier som faktiskt visar på att de är mer effektiva än andra strategier, ex. varianter på positivt tänkande.

En annan vanlig idé är att vissa metoder primärt skulle behandla symptom och att andra istället går till botten med orsakerna till olycka eller illabefinnande. Enligt detta synsätt antas metoder som attackerar orsakerna vara bättre än de som attackerar symptomen. En sådan uppdelning är dock mycket äventyrlig att göra. I praktiken kan vi sällan veta vad den ”djupare” orsaken är till ett problem. Vidare har modern psykologisk forskning visat att våra gener har stor påverkan på vårt välbefinnande och vårt psyke. Den enda ”orsaksrelaterade” metoden värd namnet skulle i så fall vara någon slags genterapi som ännu inte finns tillgänglig. Alla andra terapier angriper mer eller mindre endast symptomen. I alla fall i samhällen där de materiella och sociala omständigheterna är drägliga. Där klassiska miljöorsaker därför inte kan vara huvudorsaken till att människor mår dåligt.

Om man för övrigt tar upp genterapi brukar anhängarna av ”orsaksbehandling” inte vara lika muntra längre. Vanligen är det endast barndomsupplevelser eller den sociala miljön som dessa individer vill betrakta som ”orsaker”. Detta är minst sagt godtyckligt och tyder på en bristande öppenhet för vetenskapliga landvinningar.

Psykoanalytiskt inspirerade strategier som exempelvis psykodynamisk terapi brukar ibland hävdas vara bättre eftersom de skulle angripa roten eller orsaken till psykiskt lidande. Roten tros vidare ofta ligga i erfarenheter från det förflutna, ex. barndomen. Men som vi sett kan man undra vad det egentligen finns för belägg för detta? Knappast mycket alls. Sådana antaganden bygger till ofta på freudianskt inspirerade teorier som till stor del förkastats inom modern empirisk psykologi. Eller på common sense. ”Alla vet ju att barndomen sätter starka avtryck på den man blir”.

I denna föreläsning visar Steven Pinker på starka argument till att generna har en avsevärt mycket större betydelse än föräldrauppfostran när det gäller att forma en människas personlighet. Eftersom vi vet att personligheten har stor påverkan på lyckan kan vi indirekt dra slutsatsen att generna förmodligen har mycket större betydelse än uppfostran för hur lycklig en individ blir.

Bör man då förkasta psykodynamisk terapi eller den ännu mer föråldrade psykoanalysen som en effektiv metod för att höja välbefinnandet? Nej, inte nödvändigtvis. Både psykodynamisk terapi och kognitiv beteendeterapi har visat sig effektiva för att lindra eller bota depression och ångest. Detta trots att dessa två skolbildningars utgångspunkter delvis står i bjärt kontrast till varandra och att förespråkarna för respektive skolbildning vill göra gällande att just deras favoritterapi är överlägsen den andra. En metod kan fungera även om den grundläggande teorin bakom bara är delvis sann eller rent av inkorrekt. Detta kan bero på placebo eller på att metoden delvis bygger på korrekta antaganden om vårt välbefinnande.

Jag tycker vi bör ge upp dogmer om att vissa strategier skulle vara bättre än andra så länge vi kan inte kan backa upp detta med empiriska studier som tydligt visat på skillnader. Till vidare kan vi därför rekommendera både positivt tänkande och mindfulness till människor som vill må bättre.

Ett av de största hoten mot personlighetsutveckling och ökat välbefinnande kan vara dogmatism, politisk korrekthet och inskränkthet.

Sonja Lyubomirksy har i hennes studier sett att en lyckostrategi fungerar bättre om individen på förhand känner att metoden känns tilltalande och bra. Detta är ganska självklart i en trivial mening. Det vore galet att rekommendera positivt tänkande till en person som instinktivt känner att detta absolut inte passar henne.

Samtidigt finns det en fara med att bara välja det som omedelbart känns tilltalande och bekvämt. Det gör ju att vi inte utvecklar oss eller lär oss nya saker. Lyubomirksy hävdar själv att hon i början känt att tacksamhetsdagbok känns töntigt och konstlat. Men med tiden har hon lärt sig uppskatta den metoden allt mer.

Det finns antagligen ett korn av sanning i alla etablerade psykoterapier och lyckostrategier. Annars skulle inte så många vitt skilda metoder vara evidensbelagda. Man behöver inte vara relativist eller förespråkare av ”anything goes” för att hävda detta. Det är en slutsats dragen mot bakgrund av vad vetenskapen än så länge kommit fram till gällande metoder för ökad psykisk hälsa. Den aktiva ingrediensen i många strategier är säkerligen placeboeffekten. Var därför inte rädd för att testa olika strategier . Närma dig en teori eller skolbildning med en välvillig inställning och ett öppet sinne men inte utan att vara kritisk givetvis. Tänk även på att teorin som ligger bakom strategin delvis kan vara fel (ex. psykoanalys) men att strategin ändå kan fungera i praktiken.

Ikväll ska jag skriva ner min bästa tänkbara framtid. Jag struntar i att det är ”töntigt” och politiskt inkorrekt, och jag struntar blankt i att jag som sociolog ”borde” ta avstånd från självhjälp och psykologiska förklaringsmodeller.  🙂

Källor:

Emmons m fl (2003) Counting blessings versus burdens: An experimental investigation of gratitude and subjective well-being in daily life. Journal of Personality and Social Psychology
Forman m fl (2007) A randomized controlled effectiveness trial of acceptance and commitment therapy and cognitive therapy for anxiety and depression. Behavior Modification.
Froh m fl (2008) Counting blessings in early adolescents: An experimental study of gratitude and subjective well-being. Journal of School Psychology
Harris, R. (2009) Lyckofällan, Natur & Kultur.
Pinker, S (2006) Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur. Natur och kultur.
Seligman m fl (2005) Positive psychology progress: empirical validation of interventions. American Psychologist.
Shedler (2010) The efficacy of psychodynamic psychotherapy. American Psychologist.
Sheldon & Lyubomirksy (2006) The effects of expressing gratitude and visualizing best possible selve. The Journal of Positive Psychology

Filip Fors (www.filipfors.se)

7 Responses to “Dogmatisk inställning till psykoterapi och självhjälp ett hot mot högre lycka”

  1. erik skriver:

    kan inte annat än hålla med. många bra poänger!

  2. Intressant genomgång.

  3. Anna Gordh Humlesjö skriver:

    Kul Filip, jag har tänkt på liknande saker de senaste dagarna och är jätteglad och inspirerad av ditt inlägg.

    Håller verkligen med om ”Ett av de största hoten mot personlighetsutveckling och ökat välbefinnande kan vara dogmatism, politisk korrekthet och inskränkthet.”

    Jag tror att det är oroligt viktigt att försöka skapa möjligheter för kommunikation mellan forskare och utövare av olika metoder istället för att bedriva paj-kastning om vem som har mest rätt. Jag tror att de är andra saker än konkurrens och kritik av varandras metoder, som egentligen skulle kunna skapa mer framsteg i vetenskaplig utveckling. Vad skulle hända om tex. öppet tänkande, sammarbete, nya innovativa ideer som blandar element från flera metoder, och helt enkelt delad erfarenhet fick större plats både i offentlig diskussion och emellan forskare inom psykologi. Jag tycker mindfulness based cognitive theraphy är ett utmärkt exempel på det. Varför argumentera för antingen eller, varför inte sätta ihop dem till ett otroligt framgångsrikt koncept. ”Mindfulness based optimism cultivation” kanske kommer att bli nästa vinnande koncept.

    Kritisk tänkande handlar ju inte om att vara kritisk mot de som inte bekräftar ens egen världsbild, de handlar ju om att förhålla sig kritiskt till information och antaganden så att utveckling kan äga rum, det öppnar ju upp för sammarbete tycker jag snarae än tvärt om. Det känns som att de glöms bort ibland.:)

    Jag tror att vi skulle dra nytta av att precis som med oss själva inte se oss som statiska utan att vi ju hela tiden är förändliga och därmed har utvecklingsmöjlighet, och att även se på samma sätt på psykologiska metoder, de är inga statiska begrepp utan underbyggda av teorier (om de handlar om vetenskap dvs.) som inte ”vill” annat än att utvecklas och bli ännu mer sanningshaltiga och applicerbara, för det handlar om något så vädefullt som människors upplevelser av livet, något som är mycket viktigare än vem som har mest rätt!

    Kul att hänga lite mer på lyckobloggen 🙂

  4. Christer skriver:

    Filip; Bra, bra riktigt bra!
    Forskningskultur som är öppen, ödmjuk där resultat delas och testas ger oanade möjligheter. Revirpinkeri gagnar ingen vilket historien gång på gång vittnat om. Ex kontinentaldriften som godkändes först på 80-talet som officiell sanning, bara för att i flera decenium utgjorts av pajkastning och ”felet” att teorin presenterades av en en person utanför gruppen forskare som ansåg sig veta bättre…
    Kanske grupperingen av olika människotyper så som introvert/extrovert – social-/uppgifts-fokuserade har större betydelse än vad som tidigare varit sagt. Detta kanske förklarar varför vissa böcker i ämnet får mig att känna känslan av ”mitt i prick” medan andra hamnar i högen bråte…
    Det förklarar varför böcker som vissa rekommenderar känns färglösa när jag läser dom och tvärs om. Det beror helt enkelt på hur kableringen i huvudet ser ut…
    Jag läser allt ni skriver med yttersta intresse!

  5. Mattias skriver:

    Vill instämma med ovanstående i att du skriver riktigt bra, initierat och balanserat. Mer sådant! Med flerårig erfarenhet av psykodynamisk inriktning har jag hunnit bli hjärtligt trött på hur ordet ”djup” kastas runt ideligen, ofta i defensiv attack på de ”ytligare” kognitiva metoderna. Jag kan inte annat än le åt din poäng att om alla dessa djupingar menar allvar med att inte bara behandla symtom, utan orsaker, borde tillgripa genterapi (som för övrigt inte finns tillgänglig). Ska testa det förslaget vid nästa gruppsittning! 🙂

  6. Filip Fors skriver:

    Anna: ”mindfulness based cognitive theraphy” Ja, det är ju relativt vanligt att blanda mindfulness med klassisk kognitiv terapi. Finns t o m många självhjälpsböcker där man gör det.

    ACT-förespråkare brukar dock hävda att kognitiv terapi är överflödigt eftersom det finns studier som visar att beteendeaktivering är lika effektivt som kognitiv terapi kombinerat med beteendeaktivering. Beteendeaktivering brukar anses vara enklare än kognitiv terapi.

    Så man kan blanda flera metoder eller använda dem var för sig, effekten verkar ändå blir ungefär lika oavsett. Men för personlighetsutveckling borde det vara fördelaktigt att testa många olika tekniker istället för en.

  7. Lars skriver:

    Jag tycker det är så förbålt roligt att experimentera att jag omöjligtvis kan göra annat än att följa ditt råd, Filip, att närma mig de olika teoriern med öppet sinne – och pröva. Med tiden får man då en viss magkänsla för när det ena eller andra fungerar, just för mig. ..och vi måste nog, var och en, växla lite mellan metoderna, för även lyckokoncept torde ha sin tillvänjning (Det hävdar även Lyubomisrsky)

    …och tack för din outröttliga vetenskapliga, men samtidigt folkliga attityd, Filip. Den är livsviktig inom ett område som detta. Det gör du bra!

    🙂 Lars

Leave a Reply