Vissa lyckostrategier fungerar bara för ”lyckliga” människor?

positive-thought1

I en kommentar till Annas post om Yoga häromdagen efterfrågade Lars Avellán mer kunskap kring hur lyckostrategier fungerar för olika individer. Det vanliga tillvägagångssättet i studier är att undersöka om en viss teknik eller strategi för ökat välbefinnande ger en genomsnittlig effekt på studiedeltagarna. Ibland men inte alltid undersöker man även om sambandet står sig även för olika personlighetstyper.

För att förstå individuella skillnader mellan människor är Big Five, även kallad femfaktormodellen, en bra utgångspunkt. Modellen sammanfattar en människans personlighet i fem olika drag: ”öppenhet för nya intryck”, ”samvetsgrannhet”, ”extraversion”, ”vänlighet” och neuroticism”. De fem dragen är oberoende av varandra. Att en person i hög grad är samvetsgrann säger således inget om hur introvert eller extrovert personen är. Utgångspunkten i modellen är att vi alla befinner oss någonstans på en kontinuerlig skala för varje drag. Man kan alltså vara mer eller mindre neurotisk, mer eller mindre vänlig osv. Vars på skalan varje individ befinner sig är dock ganska stabilt därav benämningen ”personlighetsdrag”. De fem dragen påverkar hur vi tänker, känner och beter oss. Ärftlighetsfaktorn för varje drag har i tvillingstudier visat sig ligga på ca 40-50 procent.

Intressant nog finns det faktiskt finns några studier där man direkt valt att undersöka om människors personlighetsläggning har betydelse för hur väl en given lyckostrategi fungerar.

Ng och Diener undersökte i en studie hur olika kognitiva copingstrategier fungerar för individer med hög respektive låg grad av neuroticism. Generellt kan man säga att samtliga strategier handlade om att försöksdeltagarna skulle försöka göra mer positiva omtolkningar av negativa händelser. I en av de tre studierna blev studiedeltagarna instruerade att måla upp ett givet negativt scenario som inträffat dem. Individerna ombads sedan försöka finna positiva saker som kommit ur det negativt scenariot, att försöka se vad de kunde ha lärt sig av händelsen samt tänka på vad de skulle kunna göra för att förbättra den negativa situation de hamnat i.

Resultaten visade att bara gruppen som hade låg grad av neuroticism blev på bättre humör av att använda sig av denna typ av positivt tänkande. I en annan studie fick deltagarna tänka på en negativ händelse som inträffat dem själva under det senaste halvåret för att sedan använda sig av samma typ av kognitiva strategier som i exemplet ovan. Resultatet blev detsamma. Strategin fungerade för de som hade låg grad av neuroticism men inte för de som hade en hög grad av neuroticism.

Forskarna spekulerade i några tänkbara förklaringar till skillnaden. Kanske är neurotiska personer mindre vana och tränade i att använda sig att positivt tänkande som copingstrategi och därför inte lika skickliga på att omtolka negativa händelser. Detta kan te sig helt naturligt för individer med låg neuroticism. Men det skulle också kunna bero på att personer med hög neuroticism helt enkelt är mindre motiverade att omtolka negativa händelser i mer positiva termer.

En annan studie av Wood m fl fann man ett liknande samband. Forskarna testade här hur positiva affirmationer, att upprepat säga till sig själv att man är älskvärd, påverkar människors välbefinnande. Resultaten i studien pekade på att strategin endast fungerade för personer med hög självkänsla. Individer med låg självkänsla fick tvärtom en negativ effekt av att använda sig av affirmationerna.  Forskarna drog slutsatsen att positiva affirmationer endast fungerar för personer som redan tycker bra som sig själva. Kanske för att studiedeltagarna med låg självkänsla tyckte att affirmationerna kändes onaturliga eller orealistiska och att dessa i allt för hög grad gick på tvärs mot deras egen självbild.

Båda studierna ovan tyder på att vissa lyckostrategier, speciellt offensiva strategier som handlar om att på ett tämligen direkt sätt tänka och känna positivt, kanske fungerar bättre för personer som redan är relativt optimistiska och lyckliga. Individer med låg neuroticism är i allmänhet mer positiva, mindre oroliga och har en starkare självkänsla. Strategier som går ut på att tänka mer positivt faller sig därför väldigt naturligt för denna grupp individer. De får helt enkelt göra ännu mer av något som de redan gillar och finner naturligt.

Personligen kan jag tänka mig att exempelvis mindfulness fungerar bättre för personer som har hög neuroticism.

Studierna ovan kan också ge en fingervisning till varför vissa är så kritiska till positivt tänkande. Olika strategier fungerar helt enkelt olika bra beroende på grundläggande personlighetsskillnader. Personligheten har en väldigt stark påverkan på hur vi uppfattar oss själva, vår omgivning och vad vi anser vara rätt och riktigt. Allt detta är dessutom starkt kopplat till våra känslor. Våra känslor är svåra att förhandla med. Tyvärr glömmer vi lätt bort att alla människor inte känner och tänker riktigt som vi själva gör. Personlighetsforskningen kan här ge oss lite utifrånperspektiv och mana till större ödmjukhet inför vår omgivning.

Det finns också exempel på motsatsen. Alltså där en viss strategi verkar fungera lika bra för två grupper trots att man skulle kunna förvänta sig motsatsen. I en tidigare post har jag skrivit om studier som pekar på att både introverta och extroverta får en lika stor uppgång i positiva känslor vid sociala interaktioner. Introverta individer får dessutom en lika hög nivå av välbefinnande som extroverta när beter sig om de vore extroverta (d v s pratar mycket, är yviga, lekfulla och entusiastiska). I alla fall för stunden.

Hur som helst är gruppskillnader när det gäller lyckostrategier mycket viktiga att studera. Dessa studier kan nyansera diskussionen kring vad vi bör göra för att höja vårt välbefinnande. Det öppnar också upp för möjligheten att ta fram skräddarsydda program som samtidigt bygger på evidensbaserad kunskap.

Källor:

Ng & Diener (2009) Feeling bad? The “Power” of positive thinking may not apply to everyone. Journal of Research in Personality
Wood m fl (2009) Positive Self-Statements: Power for Some, Peril for Others. Psychological Science

Filip Fors (www.filipfors.se)

18 Responses to “Vissa lyckostrategier fungerar bara för ”lyckliga” människor?”

  1. Lars skriver:

    Mycket intressant, Filip. En klar nivåhöjning jämfört med studier som utgår från ett genomsnitt av alla oss mycket olika individer.

    Några personliga reflektioner (kommentera gärna för det här är personligt tyckande):
    Hög neurotisism är ofta kopplat till mer negativt tänkande. Jag har funnit att en del som tänker negativt VILL tänka negativt. Det negativa tänkandet är ett försvar, eller snarare mental förberedelse, för det som skall hända. Om man tänker tillräckligt negativt, så blir man inte negativt överraskad av verkligheten. Gäller det en redan inträffad händelse, så är det negativa tänkandet en sorts bearbetning av den inre sorgen. Med en sådan inställning fungerar naturligtvis inte positivismen.

    Jag håller inte helt med dig Filip att mindfulness nödvändigtvis fungerar bättre för positiva människor, men kanske fungerar det på ett lite annorlunda sätt. Förmågan i mindfulness att ”ställa sig utanför sig själv” och betrakta sig utifrån är alldeles utmärkt vid depressioner och kanske i synnerhet om man fastnat i att älta ett problem. Man kan då lära sig att se lite utanför problemet och på det sättet komma vidare.

    Kram
    /Lars

  2. Filip Fors skriver:

    Jag tror du att du delvis har rätt i att neurotiska personer i alla fall ibland tycker att deras oroskänslor och negativa tankar i högre grad är adekvata och riktiga än personer med låg neuroticism. Sedan finns det något som kallas ”defensiv pessimism” som du också relaterar till. Alltså att utgå från ”worst case” scenariot så slipper man blir negativt överraskad. Det finns faktiskt studier som visat att personer som använder sig defensiv pessimism presterar sämre på examinationsuppgifter om de blir instruerade att istället tänka positivt.

    Jag tror du missuppfattade mig när det gäller mindfulness. Jag skrev att jag tror midnfulness lämpar sig väl för neurotiska personer. Mindfulness är en mycket försiktigare och en mer indirekt strategi för att minska negativt tänkande än kognitiv terapi och positivt tänkande. Därför tror jag den tekniken känns mer naturlig för personer med hög neuroticism.

    Vidare, jag hade ett samtal om detta en gång med en kvinna som tidigare varit väldigt neurotisk och deprimerad. Hon kände igen sig i studieresultaten men hävdade att det för hennes del handlat om tid. D v s att det tar längre tid för en högneurotisk person att lära sig tycka om kognitiv terapi och positivt tänkande, inte att det inte skulle fungera.

  3. Lars skriver:

    Jag fick i går ett mail från en neurotisk kvinna där hon i tre rader sammanfattar hennes påskhelg hos äldre släktingar. Hon skriver ”De är så gamla men duktiga att klara sig, mycket energi går åt till att hjälpa och vara positiv.”

    Kan det sägas bättre: ”mycket energi går åt till att vara positiv”?
    Att vara positiv är alltså ett onaturligt tillstånd som kräver energi. Det är klart att positiv psykologi då inte får ett lika snabbt genombrott.

    /Lars

  4. Filip Fors skriver:

    Huvudet på spiken. 🙂

  5. FEG skriver:

    Mycket intressant och tänkvärt.

    Barbara Ehrenreich verkar ju inte direkt vara någon muntergök och hon är ju mycket kritisk till positivt tänkande. Är nog själv en person som inte skulle hamnat särskilt högt på en lyckoskala. Har ändå lyckats integrera en timmes meditation som en daglig vana sedan 25 år medan alla former av positivt tänkande känns helt främmande och som en sorts självbedrägeri för mig.

  6. Filip Fors skriver:

    FEG: Intressant! Har också tänkt på Ehrenreich. Som du är inne på verkar hon vara lite av en dysterkvist. Därför tror jag hon också har en viss ”bias” i sin kritik av positivt tänkande. Dock håller jag med om det mesta i hennes kritik av hur kulturen kring positivt tänkande spårat ur i USA. Personligen gillar jag dock positivt tänkande, i alla fall i vissa former. Men så har jag ärvt en positiv läggning av min mor. Det är dock inte politiskt korrekt att uppskatta positivt tänkande. Det anses ”fel”, ”bedrägligt” och ”ytligt” inom intellektuella kretsar. Speciellt bland vänstern. Förmodligen för att neurotiker är överrepresenterade i dessa grupper.

  7. Anna Gordh Humlesjö skriver:

    Hej Filip!

    Kul att diskussionen gav ett nytt inlägg:) bra nyansering av dessa begrepp jag tycker oxå att det är superviktiga aspekter och håller verkligen med om:

    ”Hur som helst är gruppskillnader när det gäller lyckostrategier mycket viktiga att studera. Dessa studier kan nyansera diskussionen kring vad vi bör göra för att höja vårt välbefinnande. Det öppnar också upp för möjligheten att ta fram skräddarsydda program som samtidigt bygger på evidensbaserad kunskap.”

    har utvecklat ett ”lite” längre svar på kommentarerna på mitt inlägg om yoga http://www.lyckobloggen.se/?p=4288, som knyter an till det du skriver om.

    🙂

  8. FEG skriver:

    Kanske kan man härleda viss del av denna kritik av positivt tänkande från en tidig tanke som genomsyrade psykoanalysens om att man kan skilja på symptom och någon form av djupare liggande olycks-problematik som är/var rotade i barndommen. Visserligen fungerar olika terapi olika bra för att komma till rätta med olika former av olycka/psykiska problem .
    Idag har man dock en annan syn inom psykologi på vad som är verksamt där det är minst lika viktigt att arbeta med symptom som att ”leta efter orsaken i barndommen”. Man har nog också minskat det där klassiska hierartiska klyftan mellan läkare/psykolog/terapeut – patient och inser mer vikten av mellanmänskliga relationer.

  9. Filip Fors skriver:

    Absolut. Idéen om symptomlindring brukar ofta lyftas fram som en kritik mot positivt tänkande och kognitiv terapi. Modern psykologi har ju dock visat att barndomen sannolikt inte alls har den stora betydelse man tidigare trott. Vissa forskare menar ju t o m att generna har en otvetydigt större påverkan än upplevelser i barndomen, ex. Steven Pinker: http://www.youtube.com/watch?v=CuQHSKLXu2c

    Om negativt tänkande till viss eller stor del beror på en medfödd genetisk disposition, ex. hög neuroticism, så faller argumentet om att kognitiv terapi endast är symptombehandling i jämförelse med psykoanalytiskt inspirerade terapier. Den enda ”orsaksrelaterade” metoden skulle i så fall vara någon slags genterapi som ännu inte finns tillgänglig. Alla andra terapier angriper mer eller mindre endast symptomen.

    Man kan också hävda att uppdelningen mellan orsak/symptom är irrelevant eftersom det är resultatet som är det viktiga inte hur det uppnås. Vidare kan man i praktiken sällan fastslå vad som endast är symptom och vad som är orsak. Dessa går ofta in i varandra i komplicerade kedjor av orsak-verkan.

  10. Lars skriver:

    @FEG
    Jag fastnade för ditt påstående:
    ”Är nog själv en person som inte skulle hamnat särskilt högt på en lyckoskala. Har ändå lyckats integrera en timmes meditation som en daglig vana sedan 25 år medan alla former av positivt tänkande känns helt främmande och som en sorts självbedrägeri för mig.”

    Det är lite av vad flera snuddat vid här men i ytterligare en nyans. Meditation passar nog en bredare grupp människor / fler personlighetstyper. Meditation är alltid sann. Det finns, om man är sensibel för det, ett visst motsattsförhållande mellan meditation och positivt tänkande. I meditationen skall man lyssna och aldrig påverka. I positiva tänkandet påverkar man utan att nödvändigtvis lyssna. Jag kan förstå om någon som mediterar 1 timme om dagen (Jag är imponerad) känner ett motstånd mot positiv psykologi.

    Jag tycker dock inte att positiv psyklogi behöver vara självbedrägeri, men här går en skiljelinje mellan den amerikanska positiva psykologin där man t.ex. likt ett mantra kan upprepa ”jag är glad och lycklig” och den mer europeiska att t.ex. varje dag tänka på de mest positiva händelserna som har inträffat under veckan och allt spännande som skall hända nästa vecka. Det är ju faktiskt sant! Det är att öppna ögonen och bli seende.

    /Lars

  11. […] jag skrev i en post häromdagen kan det dock mycket väl vara så att evidensbaserade metoder, i synnerhet varianter på […]

  12. Anna Gordh Humlesjö skriver:

    Spännade inlägg…

    Lars: jag (som just nu pluggar positiv psykologi skövde) har en ganska annurlunda bild av den amerikanska positiva psykologin, som ju är dem som grundat begreppen och inte alls är särskilt lycko-mantra inriktade utan snarare bedriver väldigt vetenskapligt grundad forskning, utan att förespråka någon sorts ”Happyology”. De vore spännande att höra vilken gren av amerikansk positiv psykologi du syftar på eller om de snarare är självhjälps rörelsen, som ju inte alls har särskilt mycket att göra med positiv psykologi som forskningsfält, även om metoder kan vara lika så är ju alltid positiv psykologi underbyggd med vetenskaplig evides (även om den har sina brister som ja tror handlar mycket om att det är en så ”ung” vetenskap) Vore jätte spännande att höra hur du tänker. Och så är jag också intresserad av de europeiska lyckoforskarna du syftar till. (förutom Filip och Brylde såklart *smile*)

    Jag tror att Mindfulness och Positivt tänkande har allt att vinna på att mötas, om vi bara kommer ifrån den snäva bilden av att optimism är något som inte skulle kunna vara äkta. (dvs. vetenskapligt underbyggda metoder som är realistiskt optimsistiska (Learned-optimism Seligman) och hoppfullhets teorier (från Snyder). Mindfulness ur mitt perspektiv handlar om att observera men oxå om att välja sina tankar, att skapa plats för de som gör livet värt att leva, geneom tex. medkänsla och tacksamhet och närvaro i det fantastiska att över huvudtaget existera. Lite som du säger: öppna ögonen och bli seende.

    Det kan ju inte vara en tillfällighet att Tex. Mattieu Rickard hjärnforkaren som sedan blev buddistisk munk, kallas världens lyckligaste man eftersom man har mätt skyhögt välbefinnande ur hans hjärna när han utövar loving-kindess/metta/meditation. Han pratar ju mycket om glädje, men självklart som ett mycket djupare tillstånd än ett påklistrat leende, utan mer som en konst som vi kan lära oss.

    🙂

  13. Lars skriver:

    Bar påpekande, Anna. Jag skulle kanske varit tydligare. Jag åsyftade mer den amerikanska och europeiska lyckokulturerna, med självhjälpsböcker, föredrag, tidningsartiklar o.s.v. Forskning brukar vara mycket internationell och där förväntar jag mig inga större skillnader.

    🙂

  14. FEG skriver:

    Tack Anna och Lars för spännande och tänkvärda kommentarer.

    Den form av mindfullnessbaserade meditation som jag utövar handlar inte om att välja tankar snarare om att etablera en ”ledig” inställning där man låter de negativa såväl som positiva tankarna passera utan att styra. Är nog egentligen osäker på om jag blivit mer lycklig av att praktiskera detta. Däremot är min stresskänslighet mindre och jag är säkerligen mer närvarande i det som sker. Tror även att den här inre accepterande/mindfulla inställningen har ökat i vardagen utanför meditationen. Blir bl.a. mer sällan sårad eller svarslös inför något som sägs. Därmed är jag nog mindre olycklig. Kanske kan man dock fundera på meningen i livet och om lyckan är överskattad.

    Tror att Filip har en poäng att meditation kanske fungerar bättre på neurotiska människor. Samtidigt så kräver regelmässig meditation (om man tycker att meditationen är givande) någon form av självdiciplin som kan vara svår att få till för vissa människor. Det är samtidigt inte de diciplinerade personerna som får till den här regelmässigheten.

  15. Filip Fors skriver:

    FEG: Det låter som du har blivit mer emotionellt stabil (d v s mindre neurotisk) av din mindfulnessträning. Ditt dagliga välbefinnande är troligen lite högre? D v s du upplever något färre negativa stunder? En vanlig definition av lycka är just lycka som subjektivt välbefinnande.

    Håller för övrigt med om att självdisciplin är viktigt för att lyckas meditera regelbundet. Tror de som har svårt att skapa en sådan vana kan få lite hjälp på traven med exempelvis guidat självhjälp där en röst instruerar. Men de flesta kommer nog av sig tyvärr. Detta gäller förvisso nästan alla psykologiska strategier.

  16. Lars skriver:

    Trots att jag ägnar betydligt mindre tid än du, FEG, åt mindfulness, så känner jag helt igen mig i din effektbeskrivning. Jag upplever det som att träningen i att ställa sig lite utanför sitt eget tankeflöde är något man behöver för vardagens enkla konfrontationer. Om någon t.ex. säger något lite lätt anklagande, så blir man inte sårad om kan har förmågan se händelseförloppet lite från sidan och då blir man inte heller svarslös, precis som du säger. När man ser det hela från sidan, så blir man också mindre egoistisk. Sedd från sidan är man ju bara en i gruppen. Den här processen är känsloavladdande och resulterar i ökad visdom.

    Jag är inte alls så disciplinerad som du. Genom att hålla ambitionen lågt och bara meditera 7 minuter varje dag, så har jag i allafall lyckats hålla fast vid vanan ganska många veckor. När jag blir pensionär om ett par år, så vill jag, som en engångsgrej, pröva att meditera i sex dagar i sträck.

    🙂 Lars

  17. FEG skriver:

    Tackar för spännande reflektioner. Denna diskussion väcker mycket funderingar hos mig.
    Ofrånkomligen kommer man in på frågan om hur mycket man/människan har förmåga att styra sina tankar. En klassisk tankenöt är ju, tänk inte på en rosa elefant som illustrerar lite av detta dilemma. Ofrånkomligen kan vi ju i vardagslag styra bort negativa/självkritiska tankar. När vi läser en bok styr vi undan oönskade tankar för att kunna fokuserar vi på texten . Harvardprofessorn Dan Wegner http://www.wjh.harvard.edu/~wegner/ som forskat på detta beskriver det som en tillfällig frist och att förr eller senare kommer de belastande tankarna tillbaka. Hans slutsatser är att vår förmåga till tankekontroll är begränsad.
    När man mediterar och utlöser en avspänningsrespons sänker vi ofrånkomligen garden mot belastande tankemönster. Då får tankarna utrymme att spela ut sitt spel. Samtidigt ska man ju sitta där och vara närvarande (mindful) i dessa belastande tankemönster.
    Inom meditationsforskningen skiljer man på ledighetstekniker och koncentrationstekniker. Ledighetstekniker handlar om att man inte ska påverka tankarna utan enbart flytta fokus till upprepning av ett ljud/mantra alternativt lyssna till andningen. Ledighetstekniker är processorienterade så här kan man ibland illfälligt fastna i ältande tankemönster. Avspänningen under meditationen gör dock att tankekedjorna flyter friare och ”hoppar” mellan olika teman så att vi mer sällan fastnar i negativa tankemönster. Denna form av ledighetsmeditation är effektivare beträffande avspänning och psykologisk bearbetning. Däremot finns inget som talar för att denna typ av meditation direkt gör oss lyckligare.
    I meditativa koncentrationstekniker som ibland är synonyma med vissa positivt-tänkande-tekniker och mental träning ska man även direkt styra och påverka tankeinnehållet.

  18. FEG skriver:

    Ofrånkomligen går man igenom vissa motståndsfaser när man mediterar regelbundet. Om vår förmåga till avspänning hade varit linjärt och gränslös så hade vi undkommit detta problem. Tyvärr finns det något inom oss som strävar efter psykologisk jämvikt. Inom den psykodynamiska psykologin har man ju gjort en bra kategorisering av våra psykologiska försvar som strävar efter jämvikt. Inom meditationspsykologin kallas dessa faser för aktualisering. Rastlöshet kan bli extra besvärande och man får inte omedelbart denna ”belönande” lättnad i form av avspänningen.
    I de flesta koncentrationstekniker mediterar man så pass kort tid att man kan undgå dessa aktualiseringsfaser.
    Nu till min slutsats: Jag tror att det ligger något i Filips tankar om att meditation funkar bättre för människor med mer neurotisk personlighet medan positivt tänkande nog fungerar och ger en tillfällig lindring för personer med en grundpositiv läggning. En neurotisk läggning är ju enligt forskningen i hög grad medfödd. Negativa tankar har ju trots allt en funktion. Kanske kan man likna det vid en överkänslig (evolutionärt formad) termostat som gör att man har en högre känslighet inför att reagera på hot och risker. Narcissistiskt störda psykopatiska personer saknar ju mer eller mindre en förmåga till självkritik och därmed empati!
    Jag har diskuterat detta om negativa tankar med psykiatriprofessorn Are Holen som sedan 1960-talet forskat på psykologisk bearbetning och utvecklat meditationspsykologi. Han har sagt något om att för personer som regelmässigt mediterat länge att belastande negativa tankemönster är svåra att komma bort ifrån. Däremot förändras med tiden förhållandet till dessa tankemönster. Dessa blir med tiden inte bli så belastande. Långvarig regelbunden meditation ger påtagliga resultat beträffande psykologisk belastning och gör människor mer närvarande (sensiblare) och stresståligare. Trots Richard Davidsons forskning som visar en korrelation mellan meditation och lycka tror jag trots allt inte frågan är så enkel!

Leave a Reply