Vi har redan nyckeln till lyckan men vi ser det inte

Vad är problemet med oss människor?
Jag har hittat en riktig pärla. Ett tak där man ser ut över hela staden. För mig är det ren magi att sitta där och se ut över Mälaren, hustaken och himlen. Tiden stannar upp och man blir avskärmad från all stress och allt buller. Blir ett med sig själv på något vis. Kommer bort från allt det där som egentligen inte betyder något. Skalar bort allt oviktigt. Totalt närvarande och lycklig. Jag har haft nyckel till det där huset i en massa år men inte vetat förrän förra året att nyckeln även kunde ta mig ut på taket.

Och jag satt där uppe i förrgår i total harmoni och tänkte på det. Att egentligen är det ganska synonymt för vad som är problemet med många av oss människor. Vi har egentligen nyckeln till lyckan inom oss, och har alltid haft det. Vi har bara inte vetat om det. Så nära och lätt att nå men ändå så långt borta.

taket 7

Är våra liv en visningslägenhet?

För vi krånglar till allt. Vi kämpar på med våra karriärer för att ”bli någon” och få en hög lön som ett slags kvitto på att vi är bra människor. Vi vill vara snygga och vältränade, ha fina kläder, och så vill vi få komplimanger och kunna säga ”tack” på ett sådant där självsäkert men ändå ödmjukt vis.  Och så vill vi vara den perfekta medvetna föräldern, den perfekta partnern och den populära på jobbet. Och vi vill ha ett vackert hem med rätt inredning i rätt område att visa upp när vi bjuder folk på middagar – då vi ska briljera i köket med avancerade recept som vi ska låtsas att vi har slängt ihop i en handvändning, för att sedan få mysa inombords när någon säger att ”den där maten gjorde du minsann bra!”. Och vi ska ha många vänner på facebook, resa på lyckade semestrar att komma hem och berätta om, ha fulltecknade kalendrar som inte lämnar plats för att andas, och ha en mobil som ständigt ringer och påminner oss om att vi faktiskt finns. För om ingen ringer så finns man kanske inte.  Som om hela våra liv är en slags visningslägenhet som andra människor ska trava runt i med dömande blickar och ge ett värde. Eller så försöker vi göra någon slags klurig revolt mot alltihop och reser till Indien för att någon guru där borta ska hjälpa oss att hitta oss själva.

Hiva bort skräpet som ligger ivägen!

Men vi finns ju redan! Varför ska vi krångla till allt hela tiden? Leta efter oss själva på så komplicerade vis? När ska vi se att vi egentligen redan har allt vi behöver? Att vi egentligen skulle kunna vara lyckliga redan nu om vi bara hivade bort allt skräp och alla menlösa fasader som ligger ivägen? Om vi istället för att göra mer faktiskt började göra mindre istället, men med mer känsla och kärlek bakom. Vi har ju redan nyckeln till lyckan och har alltid haft den – vi envisas bara med att slarva bort den hela tiden på vägen! 😉

”Det viktigaste är inte Vad eller hur Mycket man gör, utan hur mycket Kärlek man lägger ner i det man gör”

Kram / Boel Björkenwall
Auktoriserad hälsorådgivare och Inspirationskonsult
——————————–
http://www.viability.se
boel@viability.se


16 Responses to “Vi har redan nyckeln till lyckan men vi ser det inte”

  1. Simon skriver:

    Fantastiskt visa ord! Håller med om varenda ett!

    Sitter här framför datorn i min ensamhet med en kopp kaffe. Tittar på proffsmatcher i datorspelet Starcraft 2. Har inga planer för helgen alls. Inget jag kan skryta med för andra, men jag mår fantastiskt bra och jag skulle inte vilja göra mer i helgen. Hur ska jag annars kunna uppskatta nästa veckas arbete om jag är slut och inte hunnit vila upp mig för att jag gjorde så mycket i helgen?

    Många i samhället är smarta, men få är visa. Sorgligt nog är det det tidigare som uppskattas mer. Tex: ”Den där Simon han är duktig han, hörde att han gjort/lyckats/fått/vunnit/äger/osv.”. Alla nickar och håller med. ”Ja han går det bra för”. Det är väldigt sällan som folk pratar om hur lycklig man är eller hur man mår, om man har harmoni i livet.

    Jag hoppas att samhället ändrar sig nu, och man ser väl en viss trend? Att vi inte bara uppskattar att vara smart och framgångsrik i det yttre. Utan istället uppskattar vishet, harmoni och lycka. Allt annat är ju faktiskt bara dårskap och ett skruvat samhälle?

    /Simon

  2. Joakim Ulander skriver:

    Hej gumman. Fint skrivet av dig men jag är ju inte förvånad vad som kommer ut från dig efter ha känt dig ett bra tag : ) första gången som jag är inne här men synd att jag inte har tittat in här tidigare. haha får ju lite dåligt samvete nu när du slriver att vi alltid söker det perfekta som t ex bättre jobb med högre lön m.m. jag som precis håller på och kanske får det ; ) men jag vet vad du menar med det du skriver och stämmer in i kören : )

  3. Hej Boel! Det var givande att läsa ditt inlägg! Jag tror media och reklam har en stor påverkan, speciellt när det gäller det ytliga som kan visas upp både för andra och för sig själv. Samtidigt verkar många nämna brist på tid och för mycket stress. När det gäller mig själv har jag ibland kommit på att det jag trodde var viktigt egentligen inte alls var det eller att det finns andra sätt att göra som inte kräver lika mycket tid och energi. Finns för lite tid till att komma fram till vad som strävas efter och varför finns risken att vägen blir den man egentligen inte vill ta.

  4. Lars skriver:

    Grattis Boel, till en underbart fin text!
    När jag läser det växer tre korta punkter i mitt huvud.
    – Informationssamhällets baksida
    – Behovet av mindfulness, som motvikt
    – Självhävdelsebehov. Varifrån kommer det? Varför har vi det? Vad gör vi åt det? Vi duger ju, som vi är! …och alla andra runt omkring oss duger också, just bara för att du är du.

    Kram /Lars

  5. Johan skriver:

    Lyckan finns nära. För mig räcker det att öppna dörren och springa långt. Då känner jag mig lycklig. Vissa springer och andra klättrar upp på tak och en del ägnar livet år att putsa sin visningslägenhet.

  6. Fredrik: Jag blir så nyfiken på att höra vad det är som du förut trodde var viktigt som du nu har kommit fram är oviktigt. Berätta gärna! 🙂

    Kram / Boel
    ————
    boel@viability.se

  7. Lars: Ja precis! Det blir så snett när vi tappar vår förmåga att bekräfta oss själva och inse att vi duger som vi är så att vi måste tigga till oss den bekräftelsen utifrån från andra istället genom att försöka vara så ansträngt duktiga på allt hela tiden.

    Det finns säkert en mängd förklaringar till det här. Men jag tänker på hur det där ofta grundas redan på dagis när många barn får bekräftelse främst för att de är duktiga (vare sig det handlar om att de får höra att de är duktiga på att klä på sig själva, duktiga på att lägga pussel eller duktiga på att göra sandslott i sandlådan). Istället för att få bli matade med att de är härliga i största allmänhet, punkt! Utan några villkor inbakade i den där härligheten.

    Jag tror att många präglas redan där och att de sedan av bara farten fortsätter sin jakt på bekräftelse genom livet utan att kanske riktigt se vilken återvändsgränd som de har hamnat i. Det där sandslottet som ska visas upp har bara bytts ut mot en lång lista på vänner på facebook och en lägenhet med nyrenoverat badrum 😉
    Eller vad tror du, eller ni andra som läser detta?

    Kram / Boel

    ——————–
    boel@viability.se

  8. Johan: Vad härligt att du har hittat en väg som fungerar för dig! 🙂 Jag behöver inte klättra upp på tak heller för att känna lycka, som tur är finns det oändligt många vägar till samma fina känsla! 🙂

    Kram / Boel

    ——————
    http://www.viability.se
    boel@viability.se

  9. Christer skriver:

    Som vanligt härligt skrivet Boel! Ditt tak är givetvis synonymt med alla andra platser och upplevelser som gör dig och oss alla andra lyckliga och välmående. Jag förundras över kommentarer av sorten: ”men…”, vad är det som får oss människor att helt enkelt inte bara njuta och tacka när en lycklig människa som är härlig nog att dela med sig av sina lyckotips och sitt fantastiskt härliga sätt, utan att behöva gå in och såga och försöka att hävda sig emot den som delar med sig. Boel jag gick ut reste upp stegen mot hustaket klättrade upp med en kopp te och satte mig med ryggen mot skorstenen funderade på vad som är synonymt för lycka för mig och vad som redan finns där men som jag inte är närvarande nog att inse i min vardag… Tack för inspirationen Boel!!!

  10. Simon: du skrev: ”Den där Simon han är duktig han, hörde att han gjort/lyckats/fått/vunnit/äger/osv.”. Alla nickar och håller med. ”Ja han går det bra för”. Det är väldigt sällan som folk pratar om hur lycklig man är eller hur man mår, om man har harmoni i livet.”

    jag skrattade för mig själv när jag läste det, för det är ju verkligen så där! Så sant! För vad är framgången egentligen värd om den inte gör oss lyckliga?

    Jag träffade en gång en kompis kompis för första gången.
    Och lite så där som man ofta gör så frågade jag honom vad han jobbade med/pluggade för något. Då tittade han mig i ögonen och sade ”kan du inte fråga något intressant istället, något som verkligen betyder något på riktigt!?” – och det var en sådan tankeställare! Så jag frågade honom vad han kände passion för, och då sken han upp och började berätta, och det lyste i hans ögon medan han berättade. Jag tyckte att det var så himla fint och tankeväckande! 🙂

    Kram / Boel

    ———————-
    boel@viability.se

  11. Christer: Åååh vad härligt att det läsa det du skriver! Jag log ända in i själen när jag såg framför mig hur du satt där uppe med din tekopp, underbart! 😀
    Vad kom du fram till där uppe då? 😉

    Kram / Boel

    ———————–
    boel@viability.se

  12. Christer skriver:

    Jo, det gav ett härligt perspektiv att sitta där och se ner på familjen på gräsmattan, det gav mig en varm känsla av tacksamhet. Att kliva upp och se livet ur ett högre perspektiv borde vi all göra oftare, oftare därför att vi då hinner prioritera vad som är viktigt och vad som inte är viktigt i våra liv. Den totala närvaron av att vara på hög höjd har den stora nackdelen att den inte är så lätt att ta med ner även fast det är mäktigt, häftigt och härligt med höjder…

  13. Mattias skriver:

    Gillar verkligen din fråga om våra liv är en visningslägenhet. Precis, är den det? Hur mycket energi går åt till att uppdatera och renovera yttrestyrda livsprojekt som vi egentligen inte vill ha i våra liv? Hur mycket handlar om motsatsen: geniunt varande (och görande) som ökar lyckan och livskvaliteten, på riktigt? Befinner mig inte på ett tak, men har en eftrmiddag hemma med min lille son, i kontakten med honom infinner sig en känsla av tidlöshet som jag känner är välgörande för själen.

  14. Lars skriver:

    Boel
    Inte för att jag känner mig övertygad, men jag tror att du (för ovanlighetens skull 🙂 kram) har fel när du i svaret till mig antyder att det skulle vara skadligt med för mycket beröm, nej tvärtom, tror jag vi ska ösa beröm över varandra och särskilt över barnen.
    Vår otrygghet med om vi duger, precis som vi är, tror jag snarare handlar om, som jag skriver, informationssamhällets baksida. Vi ser bilder på vackra hem, vackra människor….Vi hör om framgångsrika människor. För att inse att vi inte behöver ta till oss allt detta, så behöver vi ibland, som du och Christer, klättra upp på ett tak och hitta nya värden och oss själva.

    Jag älskar din mening, Boel, ”bytts ut mot en lång lista på vänner på facebook”. Just det var med i ”tankar för dagen” på P1 häromdagen. Allt SMS:ande och korta texter på facebook till en jättelång vänlista. Är det inte ett rop på att bli sedd, som bara lurar en bort från verklig djup kontakt?

    Mitt ”tak” är när jag sitter ensam i kajaken. Då finns bara harmoni. Det är jag, solen, vattnet och vågorna. Något annat finns inte i hela världen. Då behöver jag inte fundera över vad jag har, saknar eller vem jag är. Allt finns inom mig i en varm, rogivande susning. Jag bara njuter.
    Kram /Lars

  15. Lars: Kul att bolla tankar kring detta! Jag ser inte för mycket beröm i sig som ett problem, men jag tror att det är viktigt att det där berömmet inte alltid fokuserar enbart på att vi har varit just duktiga, och presterat bra. För annars tror jag att det är stor risk att vi börjar bli prestationsnarkomaner som jagar bekräftelse i vår iver att få känna att vi duger. Tror du inte? Och precis som du säger så gör reklam och informationssamhället sitt till för att få oss att vackla i vår tro på att vi faktiskt har allt vi behöver.

    Jag tror att det är jätteviktigt att balansera upp prestationsberömmet med en större mängd beröm för att ett barn är härligt/älskvärt, en omtänksam och go kompis etc. Inte för att de just där och då har presterat något speciellt utan för att de är de unika fina individer som de är! Att ett barn får känna tydligt att det är precis lika härligt och lätt att älska oavsett hur det presterar i alla möjliga sammanhang.

    Jag förstår att kajakpaddlandet måste vara en härlig grej som ger perspektiv. Det slår mig att det vore dags att komma över min lilla skräck för att välta med den, och lära mig att paddla på riktiigt! För det du beskriver låter superhärligt! 😀

    Kram / Boel

    ——————-
    boel@viability.se

  16. Hej! Vad många intressanta kommentarer! Och som svar på din fråga till mig Boel vill jag nämna att jag nu har ett större ifrågasättande och fler funderingar om vilka mönster jag styrs av. Identitet och värde handlar om så mycket mer än om yrkesrollen och det är något som kan ha präglats av den omgivning man växt upp i. (En del av mina funderingar ventilerar och diskuterar jag på http://www.feelrichtoday.se)

    När leder effekter av jobbskatteavdrag, lönehöjningar mm till mer tid utan jobb istället för tvärtom och till fler jobb till dem som är utan? Är det för mycket jobb kanske det leder till ett behov av att trösta sig på olika sätt, typ att alltför ofta äta det som inte är bra för hälsan som onyttig mat och för mycket godis, återhämtning i en fin villa i en lugn omgivning eller ett par veckor utomlands på semester?

    Det jag gjort de senaste åren är att omvärdera en del och förändra sättet jag jobbar på från heltid måndag-fredag till än mer intensiva arbetsperioder som i sin tur leder till perioder av flexibel tid som jag kan styra mycket över. Och att motionera regelbundet även om det känns segt ibland för att jag vet att det är bra för hälsan och dessutom kan förlänga livet. Nu när jag har upparbetat den rutinen upplever jag att det mesta går fortare att göra, kroppen får sitt! Motionsrutiner upplever jag som en avsevärt bättre satsning än på en pensionsförsäkring, hälsan styr mer än stålarna även om det i reklamen inte alltid sägs så. En stroke kan leda till handikapp men vad reducerar risken för stroke? Det man gör och inte gör påverkar och leder till något, vad är ibland svårt att förutse.

    Och hur påverkad blir man av den omgivning man är i? Små och stora förändringar kan leda till något helt annat med andra förutsättningar.
    Soliga påskhälsningar
    Fredrik

Leave a Reply