Har kritikerna av populärpsykologin rätt?

Självhjälpslitteraturen inom populärpsykologin är allmänt bespottad inom akademiska kretsar. Jag har otaliga gånger fått höra hur irriterade många sociologer och psykologer är på självhjälpsindustrin och dess coacher. Psykologiforskarna Magnus Lindvall och Stefan Söderfjäll gick till kraftig attack mot vad de kallar för populärpsykologin i ett debattinlägg på newsmill under rubriken ” Poppsykologerna fördummar befolkningen”.  Ett annat exempel när det gäller akademisk kritik är psykologstudenten Michel Howart blogg  ”Hjälp mot självhjälp”.

Är kritiken mot populärpsykologin berättigad? Ja, i många fall är den det. De flesta självhjälpsböcker bygger inte på vetenskapligt etablerade teorier eller på evidensbaserade metoder. Istället rör det sig oftast om egna teorier som författaren kokat ihop mot bakgrund av personliga upplevelser, ofta av anekdotisk karaktär. Underförstått antar självhjälpsförfattaren att  ”funkar det för mig funkar det för alla”. Man kan dock förhålla sig starkt kritiskt till sådana antaganden. Först och främst skiljer sig individer ifrån varandra och det är långt ifrån säkert att det som gjort en person lycklig fungerar för folk i allmänhet. Vidare är det inte alltid så att den faktorer som självhjälpsförfattaren tror påverkat hans eller hennes välbefinnande verkligen är de faktorer som påverkat hennes välbefinnandenivå. Hon kan helt enkelt ha misstagit sig på den punkten.

Självhjälpsförfattare förenklar vidare ofta komplexa psykologiska problem genom att ge förslag på snabba och enkla lösningar som utlovas höja självkänslan, välbefinnandet eller någon annan psykologisk faktor markant. Dessa författare verkar inte ha tagit intryck av psykologisk forskning som tyder på att vår personlighet är ganska stabil under livet och delvis genetiskt betingad. Psykologiska förändringar kan därför inte förväntas ske över en natt och i många fall kan det krävas år av träning för att lyckas med någon större omställning. Det kan också vara värt att påpeka att vissa forskare fortfarande menar att den genetiska basnivån för välbefinnande är mer eller mindre omöjlig att förändra och att de som ändå lyckas är att betrakta som undantag.

Men trots alla problem som finns inom populärpsykologin och självhjälpslitteraturen finns det också en del bra saker att hämta här. Självhjälpsförfattare inom populärpsykologin har exempelvis ofta rätt i att våra tankar och vår uppmärksamhet har stor betydelse för hur vi mår. Ofta brukar akademiker peka på detta som ett stort problem med populärpsykologin, exempelvis genom att dessa hävdar att självhjälpsförfattare psykologiserar sociala problem.  Mitt eget intryck är dock att dessa kritiker har dålig koll på lyckoforskning och olika faktorers relativa vikt för människors välbefinnande. Forskningen pekar utan tvekan på att psykologiska faktorer är viktigare än gängse mått på sociala livsvillkor såsom inkomst, arbetssituation och civilstatus. Att anta ett starkt samband mellan socioekonomisk  status och välbefinnande är helt enkelt inte i linje med forskningen. Kritiker som gör sådana antaganden är lika ovetenskapliga som den grupp personer de kritiserar. Ja, kanske är de till och med mer fel ute om man utgår från lyckoforskningens resultat.

Självhjälpsförfattare är vidare ofta duktiga på att appellera till människors känslor. Genom entusiasm och personliga anekdoter kan de väcka ett intresse till personlig utveckling som torra akademiska böcker svårligen kan göra. Självhjälpsförfattare är alltså i regel duktiga kommunikatörer och retoriker. Det är också en orsak till att deras böcker säljer så bra. Detta innebär att de säkert i praktiken gör en hel del nytta. Det är dokumenterat att placeboeffekten är en viktig faktorer för psykologisk förändring. Självhjälpsförfattare kan därför med sin goda retoriska förmåga lyckas väl med att övertyga läsaren om att hennes recept på lycka kommer fungera.

Akademiker och forskare är ofta intresserade av genom vilka mekanismer som en psykologisk förändringar sker. Exempelvis genom vilka faktorer (eller samspel mellan faktorer) som förändringar av välbefinnandet sker. Detta är dock underordnat för lekmän. De flesta har varken tid eller lust att sätta sig in i avancerade psykologiska förklaringsmodeller, de vill helt enkelt bara må bättre. I så fall är det irrelevant om förändringarna sker via placebo eller inte. Det är målet och inte medlet som är relevant.  Man kan dessutom lägga till att det i psykoterapiforskningen fortfarande är oklart genom vilka mekanismer olika evidensbaserade psykosterapier fungerar. Antagligen fungerar exempelvis både KBT och psykodynamisk terapi för depression och ångest delvis på grund av placeboeffekten. Det ter sig därför lite löjligt att från akademikerhåll kritisera självhjälpsindustrin för att dess författare främst använder sig av just placeboeffekten.

Sist men inte minst är det viktigt att skilja på bra och dåliga självhjälpsböcker. Kritikerna mot självhjälpsindustrin gör ofta det ytliga misstaget att bunta ihop en hel grupp människor till samma skrot och korn. Variationen i kvaliteten på självhjälpsböcker är mycket stor. Tyvärr har många av dess kritiker missat detta. Antagligen på grund av att de själv inte läst några böcker inom genren, eller bara ett fåtal.  Ja, det är påfallande hur vanligt det är att kritikerna inte ens läst böckerna de rackar ner på. Det ironiska i sammanhanget är att dessa kritiker därför ter sig minst lika ytliga som den självhjälpsindustri de själva hävdar är just ”ytlig”.

Om man lyssnar på Mia Törnblom i inslaget på youtube högst upp i inlägget så är allt det hon säger mer eller mindre vettigt. Man kan tycka att det förvisso rör sig om självklarheter, men i sak har hon inte fel i så mycket alls. Hon nämner t o m en metod, ”braboken” som visat sig effektiv i flera experimentstudier. Och kopplingen mellan självkänsla och lycka är stark. Det har hon helt rätt i (även om man kan diskutera hennes uppdelning mellan självkänsla och självförtroende).

Kritikerna bör inte heller nöja sig med att bara kritisera utan också erbjuda ett alternativ till populärpsykologernas förslag på hur människor kan må bättre. Det är lätt att klaga men betydligt mer utmanande att tillföra något konstruktivt. Att bara få höra att populärpsykologerna har fel behöver i sig inte leda till något positivt.

Vad ska då en bra självhjälpsbok innehålla för den som vill bli lyckligare? Dels tycker jag den bör innehålla det som akademikerna söker, d v s en tydlig förankring i empirisk forskning. Den bör bygga på principer och teorier som är vedertagna och accepterande inom vetenskapssamhället (om det inte finns goda skäl att tro att forskarna missat något). De olika metoder och tekniker som förordas bör angripa en faktor som har dokumenterad effekt på lyckan (ex. extrovert beteende, självförtroende, fysisk träning osv) . Helst bör de tekniker som rekommenderas vara testade i psykologiska experimentstudier med placebokontrollgrupp. Men att sätta detta som ett krav vore på tok för strikt då det inte finns tillräckligt med sådana studier ännu på området. Det är också bra om boken innehåller olika mätinstrument så att den som läser boken kan utvärdera om hon gör några framsteg i sin personliga utveckling.

Men det kanske viktigaste kravet är att boken bör vara tankväckande, intressant och entusiasmerande. D v s ge en bra placeboeffekt. Saknas detta spelar det ingen roll hur väl förankrad den är i vetenskapen. Böcker som samlar damm i bokhyllan gör ingen lycklig.

I nästa inlägg kommer jag tipsa om de självhjälpsböcker som jag själv anser vara riktigt bra.

Filip Fors (www.filipfors.se)

19 Responses to “Har kritikerna av populärpsykologin rätt?”

  1. Erika Björk skriver:

    Det finns mycket dålig musik och poesi också… Men jag tycker att kriitkerna gör rätt därför att det är bra för välmåendet att försvara det som är ens eget!

  2. Erik Fernholm skriver:

    Gott med ett mer nyanserat inlägg till Lindvall & Söderfjälls artikel.

    Jag befinner mig fota i mötespunkten mellan empirisk forskning och spännande upplevelser/föredrag/kurser och märker ofta hur forskarna och självhjälpsrörelsen skiljer sig mycket från varandra. Debatten handlar allt för ofta om vem som har ”rätt” snarare än hur vi går framåt från nuläget.

    De duktiga profilerna inom självhjälpsrörelsen är imponerande på att skapa förväntningar/paketering och därmed använda sig av placeboeffekten, de trycker på pragmatismen och att de gör det som ”funkar”.
    Forskarna är lika imponerande i sin upptäcktsfärd i att förstå hur psyket fungerar och där utforskandet blir komplext med en tillhörande komplex terminologi.

    Någonstans mellan stolarna försvinner möjligheten till ett samarbete som potentiellt kan hjälpa många fler än idag.

  3. Anna Gordh Humlesjö skriver:

    Yes! Bra och nyanserat, och mycket mer konstriktivt än ovan nämnda artikels (poppsykologer fördummar folket) låååånga debatt format. Ser fram emot dina boktips på bra pop-psykologi. Det är ju inget fel på pop i sig, det är ju genialiskt att kunna kommunicera på ett lätttillgängligt sätt. Men det är ju stor skillad på att bedriva pop-psykologi på saker som vetenskapligt inte är sant å ena sidan, och att göra svårbegripliga metoder för personlig utveckling lättbegripliga för allmänheten å andra sidan. 🙂

  4. Therese skriver:

    Åh, det här stycket vill jag gärna ha källor till, läser personlighetspsykologi just nu: ”Dessa författare verkar inte ha tagit intryck av psykologisk forskning som tyder på att vår personlighet är ganska stabil under livet och delvis genetiskt betingad. Psykologiska förändringar kan därför inte förväntas ske över en natt och i många fall kan det krävas år av träning för att lyckas med någon större omställning. Det kan också vara värt att påpeka att vissa forskare fortfarande menar att den genetiska basnivån för välbefinnande är mer eller mindre omöjlig att förändra och att de som ändå lyckas är att betrakta som undantag.”

  5. Filip Fors skriver:

    Therese: Finns många studier som pekar på att generna har en stark påverkan på personlighet och lycka, se nedan. Att personligheten skulle vara helt omöjlig att förändra är det dock få som håller fast vid numera. Dock har s.k. interventionsstudier ännu inte kunnat visa på bestående effekter av olika självhjälpsstrategier. Olika lyckotekniker som testat inom positivt psykologi har inte utvärderats längre än några månader, så det är fortfarande en öppen fråga om sådana metoder kan förändra basnivån.

    Socialpsykologen Jonathan Haidt menar att endast SSRI antidepressiva kan förändra basnivån: http://bigthink.com/ideas/838. Personligen tror jag dock att detta är en överdrivet pessmistisk tolkning av forskningen. Jag skulle nog säga att man varken lyckats bevisa eller motbevisa att långsiktiga förändringar av välbefinnande eller personligheten ligger inom räckhåll för folk i allmänhet.

    Lykken m fl (1996) Happiness is a stochastic phenomenon, Psychological Science.

    Schnittker (2008) Happiness and Success: Genes, Families, and the Psychological Effects of Socioeconomic Position and Social Support, American Journal of Sociology.

    Bates m fl (2008) Happiness Is a Personal(ity) Thing: The Genetics of Personality and Well-Being in a Representative Sample, Psychological Science.

    Nes (2010) Happiness in Behaviour Genetics: Findings and Implications, Journal of happiness studies.

    För en mer lätttillgänglig diskussion och översikt om genernas betydelse för personligheten rekommenderar jag Steven Pinkers bok ”Ett oskrivet blad : och andra myter om människans natur”.
    Pinker ägnar ett helt kapitel åt att diskutera genernas kontra uppfostrans betydelse för personligheten. Han går igenom lite av forskningen i denna mycket sevärda TED-föreläsning: http://www.youtube.com/watch?v=CuQHSKLXu2c

    Se även denna intervju där Daniel Kahneman understryker generas betydelse för lyckan:
    http://www.internationaljournalofwellbeing.org/index.php/ijow/article/view/9

  6. FEG skriver:

    Här kan man väl även rikta kritik mot många idéer inom psykologins historia. Ett exempel som fortafarande tenderar att leva krav är den sk. khatarsisidén om att man alltid ska leva ut sina känslor.

  7. Filip Fors skriver:

    Javisst har det funnits många myter inom psykologins historia. Tids nog kommer det nog ett inlägg på det temat. Rekommenderar boken ”50 Great Myths of Popular Psychology: Shattering Widespread Misconceptions about Human Behavior” http://www.filipfors.se/2010/08/50-myter-inom-popularpsykologin/

  8. Lars skriver:

    Speciellt spännande Filip, tycker jag ditt påpekande är: ”Olika lyckotekniker som testat inom positivt psykologi har inte utvärderats längre än några månader, så det är fortfarande en öppen fråga om sådana metoder kan förändra basnivån.”

    Vi har lärt oss att största hindret för långvarig förändring av lyckonivån är tillvänjningen. Det skulle kunna tänkas lyckostrategier också…..

  9. Filip Fors skriver:

    Ja, precis. Att exempelvis skriva ned bra saker varje dag kan lätt bli slentrian i längden. Jag har en hypotes om att defensiva strategier kan ge en långvarigare effekt än offensiva strategier. Defensiva strategier handlar om att minska negativa känslor och tankar (på ett direkt sätt). En person som lär sig att älta mindre eller att effektivt bestrida negativa automatiska tankar kan troligtvis bli mer eller mindre permanent lyckligare. Anekdotiskt tycker jag mig känna igen detta. Personer som har varit väldigt neurotiska har lärt sig att hantera sina tankar på ett sätt som har höjt deras basnivå.

    Har man inte problem med negativt tänkande, ängslan, oro m.m så tror jag det är svårare att höja basnivån. Offensiva strategier som optimismträning, tacksamhetsträning och att ägna sig åt roliga aktiviteter o s v kan lätt blir slentrian. Mindfulness kanske är ett undantag. Att vara närvarande i nuet innebär att man nästan definitionsmässigt undkommer anpassningen. Dock är det svårt att kategorisera (defensiv/offensiv) mindfulness eftersom målet sägs vara att inta en icke-värderande attityd till i nuet. Jag har i mindre utsträckning hört talas om emotionellt stabila, men lite uttråkade/introverta personer, som höjt sin basnivå genom offensiva strategier.

    Jag skulle gärna göra en studie på detta. Jämföra en defensiv strategi (ex. kognitivt bestridande) mot en offensiv strategi (ex. positivitetsdagbok).

  10. Peter Andersson skriver:

    Operationen lyckades men patienten dog = Terapin lyckades men patienten är fortfarande olycklig.

    Självklart blir proffs irriterade när glada amatörer får bättre resultat än de själva, det är som när löpare med tio års hård träning och erfarenhet får stryk på upploppet av någon som började springa för bara några månader sedan.

  11. FEG skriver:

    Här kan man fundera om lyckan som många av teknikerna ger handlar om en sorts tillfällig kontrasteffekt. Ungefär som att vi blir lyckliga när det är solsken en dag men inte lyckligare av att flytta till ett soligare land.

    Vill även kommentera det där med meditation eftersom jag mediterat länge. De flesta brukar bli lyckligare till en början. Regelbunden meditation kan för vissa personer utlösa depressioner eftersom det påverkar och reducerar våra psykologiska försvar. Detta är dock i de fall som jag känner till mer tillfälligt och övergående depressioner som troligen förr eller senare skulle kommit ändå.

  12. Filip Fors skriver:

    Ja, precis. Kontrasteffekten förklarar säkert delvis varför olika positiva strategier fungerar.

    Intressant reflektion kring meditation. Att vara närvarande i nuet torde kunna vara negativt om det som uppmärksammas är negativt (ex. att uppmärksamma en kroppslig smärta).

  13. Lars skriver:

    Jag läser just Töres Theorells bok, Noter om musik och hälsa. Töres tar upp hur musik och sång påverkar oss. För körsång finns det 12-månaders studier gjorda. Studierna omfattar såväl mätning av vissa biologiska reaktioner såsom hormonutsöndring, som hur försökspersonerna skattar sig själva på en skala. Efter 6 månader har körsång en fantastiskt positiv effekt. Vi blir lyckligare, piggare och friskare och alla indikatorerna pekar åt samma håll. Efter 12 månader är effekten till stor del borta. Detta stämmer bra med dina reflektioner, FEG.

    Tillvänjningen tycks vara det allra största hindret mot att mer än tillfälligt bli lyckligare. Själv har jag börjat mer systematiskt leva olika liv, nästan som om jag hade olika personlighet, för var årstid. Effekten är tydlig. mot slutet av en årstid ser jag med glädje och entusiasm fram emot nästa. Utan att jag hade läst Töres bok då, så har jag begränsat körsången till höstarna.

    Så kanske den beteendekopplade lyckoforskningen borde fokusera hårdare på att lura tillvänjningen. T.ex. skulle man med några månaders mellanrum välja ut en förebildsperson och med kraft och energi försöka bli som hon/han för att sedan några månader senare byta förebild.

    Kram och lycka till er alla
    /Lars

  14. Filip Fors skriver:

    Var det så i studien att effekten verkligen minskat/försvunnit efter ett år?

    Det gamla slitna uttrycket ”variation är livets krydda” alltid aktuellt i lyckosammanhang. Du verkar ha tagit till dig den devisen fullt ut Lars. 🙂 Ett problem är annars att vi sällan slutar göra något innan anpassningen har slagit till. Det kräver mycket självdisciplin att ex. sluta med en rolig aktivitet för att man inser att anpassningen snart slår in (eller har börjat slå in). Ett bra exempel är studien av massagebehandlingar, massagen blir mer njutningsfull med pauser men det tar emot att be massören att ”pausa” under behandlingen.

    Ofta slutar vi heller inte med aktiviteter där vi anpassat oss och njutningen klingat av mer eller mindre helt. Vi blir lätt betingade till vissa aktiviteter/vanor eftersom de gav oss en initial njutning. Sedan när vi anpassat oss vill vi ändå fortsätta med aktiviteten. Man brukar inom psykologin skilja mellan ”Wanting” och ”Liking”. Har själv märkt att jag har svårt att sluta dricka kaffe trots att jag inte längre njuter lika mycket av det längre. Fysisk träning kan jag dock inte säga att jag anpassat mig till. Löpning och styrketräning har blivit roligare med tiden. Kanske för att jag varierat träningen och satt upp olika mål.

  15. Peter Andersson skriver:

    @ Lars 14/4 18:59.

    Intressant det där med att bli lycklig genom att systematiskt leva olika liv för varje årstid. Det är ju något som även idrottare gör. Uppbyggnadssäsong. Försäsong. Tävlingssäsong. Viloperiod.

    Så långt kanske man inte associerar det med lycka. Men om man vänder på det och tänker på alla f.d idrottare som blivit olyckliga och i vissa fall till och med tagit livet av sig när de slutat och helt plötsligt bara får/skall leva ett och samma liv året runt så kan man ju börja fundera på om lyckan finns där latent så länge variationscykeln hålls igång…

  16. FEG skriver:

    Håller med dig om att den mesta självhjälpslitteraturen är ganska ok. Den farligaste självhjälpslitteraturen har utgångspunkten att alltid tvinga sig till positiva tankar. Det blir lite som en ”Jehovas vittne sekt” där man aldrig får tillåtas att tvivla eller misströsta. Man skapar en sorts ”split” och självbedrägeri där den överordnade ideologin handlar om att ska tro att man helt kan kontrollera sina tankar. Denna typ av ”framgångsteologiska” positivitets-ideologi har en sorts grundtes att aldrig erkänna hur man mår. Den leder ofrånkomligen till ett förakt för svaghet hos andra eftersom man inte vågar se de svaga sidorna hos sig själv. Det är väl denna positivitetsdiktatur som Barbara Ehrenreich med rätta är så kritisk emot!

  17. Lars skriver:

    Filip
    Ja, lyckoeffekten av körsång hade minskat/försvunnit efter ett år. Boken är lite för inexakt skriven för att jag ska kunna se vilketdera.
    Det stämmer helt med min erfarenhet. Körsång ger en helt sagolik kick, men mot slutet av termin 2, börjar det bli en enahanda belastning. Med min intuitivt skapade metod att bara köra det på höstarna, så riktigt längtar jag efter körsången mot slutet av somaren.

    /Lars

  18. Mattias skriver:

    Kritiken mot den s k ”självhjälpsindustrin” är ofta alltför svepande och blir ensidigt inriktad på hur den relaterar till vetenskaplig evidens. Ursäkta franskan, men en hel del människor därute skiter i fullständigt i detta. De är ute efter en eller flera mer handfasta, inte fullt så idogt problematiserande och analyserande skrifter som på ett praktiskt sätt kan leda till små men väsentliga förbättringar av deras liv. Andra faktorer som personligt tonfall, ett bra språk, konkreta exempel på genomtänkt tillämpning, blir väsentliga för bokköpet. Jag förstår att en del akademiker fräser, det är deras jobb att fräsa. Lyckligtvis finns det också exempel, som Sonya L, som visar att det går att ha vederhäftighet och kommunikativ förmåga i en och samma bok.

  19. MagnusWi skriver:

    Filip Fors skriver:
    2011/04/14 kl 9:53
    /…/
    Intressant reflektion kring meditation. Att vara närvarande i nuet torde kunna vara negativt om det som uppmärksammas är negativt (ex. att uppmärksamma en kroppslig smärta).

    —-

    I både meditation och mindfullness är ofta ”Accepterande” en viktig ingrediens. Om man kan acceptera det negativa och bara låta det vara så klingar den negativa effekten av, är ideen… Funkar ibland, ibland inte. (Har man tränat på det kan det vara lättare.)
    Dessutom är just koncentration på smärta, eller ännu troligare, koncentration på (mer eller mindre automatiska) negativa tankar om smärtan, inte samma sak som att vara närvarande i nuet.
    Jag skriver koncentration, men menar kanske till och med ”identifikation med”, eller slarvigt uttryckt ”besatthet av”… (Ens egna tankar, kan ha en absolut auktoritet, på gott och ont..)

Leave a Reply