En monolog om Lycka

I forskandet om lycka och välmående kan det lätt bli så att vi intellektualiserar livet och, trots forskningsfynden om närvaro, börja jaga lyckan eller åtminstone jaga förståelsen av den. Mer en tanke om en möjlighet, ett liv som kan vara, än andetaget vi precis tog. Att skåda ner på livet som händer nedanför istället för själva upplevelsen av vårt narrativ.

Så är det ofta för mig – en kamp att balansera upplevandet av livet mot förståelsen av det. Balansen är något som ligger i själva hjärtat av många definitioner av lycka; upplevelse i nuet och livstillfredsställelse (T ex i lyckoformeln: (tid%)Pos. affekt – (tid%)Neg. affekt + (Livstillfredsställelse / Domäntillfredsställelse)). Inom akademia kan det vara lätt att glömma att livet inte enbart består av förståelse dvs tankar, utan också känslor och handlingar. Likaså behöver förändringar mot ett lyckligare liv beröra tankar, handlingar och känslor. Den sistnämnde komponenten kanske vi inte alltid ger oss på lika målinriktat som vår lust att förstå (speciellt vi som hänger på denna blogg istället för att gå ut och uppleva) så här kommer en möjlighet att uppleva ett givande perspektiv om lycka genom känsla och inte lika mycket akademisk tanke.

Poeten Bob Hansson lyckas i ”En monolog om lycka” skildra ett väldigt mänskligt perspektiv som påminner och vad den ultimata valutan i livet verkligen är och växer från. Han fångade mig, hoppas han gör detsamma för dig.

Skärmavbild 2010-12-05 kl. 23.06.06

(Veckans föreställning, SVT Play, 40min.)

Erik Fernholm

Lyckoaktivist.se

3 Responses to “En monolog om Lycka”

  1. Lars skriver:

    Ja Erik, det är nyttigt att kliva tillbaka och försöka se med lite perspektiv ibland.
    Att det är sunt med lyckoforskning när vi idag inte är lyckligare än på 50-talet trotts en stor BNP tillväxt är klart. Att vi måste skilja på liv som leder till robotiserade människor och liv som ger oss vingar, får oss att lyfta.
    …men…Osmält kunskap är visdomens fara. Vi får inte tro att vi kan speciellt mycket om lycka bara för att forskningen börjat få fart de senaste 10 åren. Tvärtom kanske vi börjar närma oss nivån när vi förstår hur lite vi kan.

    Själv börjar allt mer få en känsla av att skaparen inte har tänkt sig lycka som ett tillstånd utan som en vägvisare. Det säger även Sonja. Vi ska kanske inte sträva efter att nå lycka utan bara vara medveten om vilken väg vi ska vandra. Skilja på väg och mål. Ger inte lyckan tillvänjning precis som pengar? Vad händer när vi fokuserar för mycket på lyckan? Vet vi det? Kanske ger det olycka? Kanske ökar det medvetenheten av att det finns ett lyckotillstånd, som vi inte har och därmed ger olycka?
    Monologen om lycka visar också på de individuella skillnaderna i vad vi upplever som lycka. Lyckoforskning handlar oftast bara om statistiska medelmänniskor, inte om dig och mig.
    …och absolut Erik, du har så rätt. Forskning är oftast analytiskt teoretiserande. Det är inte lycka. Lyckan känns inombords, åtminstone ibland.
    Är lyckoforskare lyckligare än andra människor? Är lyckoforskare mer medvetna om vilken kurs man skall hålla i livet?

    Kram / Lars

  2. Anders skriver:

    Hej, första inlägget på Lyckobloggen!

    Jag såg föreställningen på SVT 24 när den gick, blev positivt överraskad av Bob Hansson, en intressant människa som pusslar sig fram i livet. Något som fastnade i mina tankar var när han berättade om att han bejakade sorgen han kände. Sorgen förvandlades till 100% närvaro, och 100% närvaro blev till 100% liv. 100% liv blev sedan till 100% lycka. Lite mastigt av honom att bekänna sig fylld av 100% lycka dock! Har han formeln?!

    Jag kan känna igen mig i det Erik skriver, om att han känner att han måste balansera upplevandet av livet mot förståelsen av det. Jag tror verkligen att det är en balansgång. Jag tänker lite såhär, dock inte nödvändigtvis Erik. Jag skulle verkligen vilja leva i en värld utan oro för överlevnad bland människor, jag skulle säga att jag är en känslomänniska, i släkten har jag spår av konstnärlig kreativitet. Men de problem som finns i nutiden, och då menar jag i stora perspektiv, såsom svält bland många, gör det svårt för mig att känna en rätt till mitt tillstånd i närvaron. Saker kan kännas lite banala, det kanske gränsar till cynism. Närvaron skulle jag vilja utveckla, som någon här på bloggen skrev, det påminner om en känsla man kan få vid konstnärligt skapande. Kontra detta står en förståelse av livet. Jag lyssnade på Bengt Brülde på kunskapskanalen för några dagar sedan, i programmet ”en författare” (något i den stilen). Han beskrev det som omoraliskt att inte hjälpa människor i nöd, att inte ta ett visst ansvar i världen vi lever i, med så pass stor del av människor på jorden som lever på mindre än 1 dollar per dag, svälter, dör av sjukdomar som egentligen kan botas. Någon som har liknande tankar? Förstår någon vad jag menar?! Upplys mig gärna 😀

  3. Martin Fabian skriver:

    Hej, verkar som programmet har försvunnit från svt.play nu.. ? Någon som vet om det att få tag i på annat sätt?

Leave a Reply