Myten om Sisyfos

Sisyfos in action

Att rulla en sten uppför ett berg i all oändlighet kan nog tyckas som ett fruktansvärt straff i mångas ögon och öron. Samtidigt är det just detta som vi människor kan sägas göra i verkliga livet, dock inte i evighet som i Sisyfos fall.

De flesta människor i Sverige lever ett så kallat Svensson-liv som går något i stil med: gå upp, äta, åka till skolan/jobbet, äta, fortsätta med skolan/jobbet, åka hem, äta, sysselsätta sig med någonting (städa, ta hand om ev barn, se på TV), lägga sig. På helgen ersätts jobb/skola med pyssel i hemmet och/eller med någon fritidsaktivitet. Denna procedur fortsätter år ut och år in fram tills pensionsålder.

Enligt Camus, författaren till boken ”Myten om Sisyfos”, har våra liv precis som stenrullandet inget värde, utan värde är något som vi själva måste skapa och addera till livet. Sisyfos valde att sätta värde på sitt arbete och det är just att välja och att ta ansvar för sitt liv som är huvuddraget i den relativt moderna livsåskådningen existentialismen, som ligger som en röd tråd boken.

Camus menar att vi endast kan bli lyckliga när vi accepterar vårt liv och vårt öde och att detta är det enda vi har och någonsin kommer att få. När Sisyfos går ner från berget är han helt medveten om sitt öde. Han är den absurda hjälten. En person som älskade livet så mycket och som blev dömd av gudarna till ett på ytan hopplöst och meningslöst arbete. Sisyfos ser livet som en konstant kamp och han vet att denna kamp kommer att fortsätta i all evighet.

Men detta öde blir enligt Camus endast hemskt om vi hoppas på någonting mer, någonting bättre i livet. Om Sisyfos inte hoppas har gudarna heller ingenting att straffa honom med. Camus verkar mena att det bästa vi människor kan göra är att vandra i Sisyfos fotspår och erkänna vårt öde och våra begränsningar och acceptera vilka vi är och vad vi är kapabla till. På så vis blir inte ödet något hemskt utan vi kan istället finna den sanna lyckan.

Jag håller med om mycket av det som Camus skriver, men i slutändan ser jag ändå Sisyfos existens, liksom människans, som meningslösa. I ett kanske oändligt universum, som i sin tur kanske bara är en fjärt i rymden av oändligt många universum, är våra strävanden och de projekt som vi värdesätter, för mig någonting som kan betraktas som ganska absurt. Vi lever liksom Sisyfos i ett ekorrhjul som bara verkar snurra på i all oändlighet utan någon större mening. De flesta av oss verkar förtränga detta faktum och ägnar istället sina liv åt allehanda vardagliga projekt.

Det positiva är kanske ändå att de flesta av oss i Sverige, till skillnad från Sisyfos, har fler och lyckomässigt bättre val än att ägna sig åt än en syssla som enligt lyckoforskningen skulle förpassas till olyckornas skräphög.

Vad tycker du? Är livet meningslöst?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , lyckoforskning, Sisyfos.

Ludvig Lindström

10 Responses to “Myten om Sisyfos”

  1. Filip Fors skriver:

    Jag tycker livet är meningsfullt men då antar jag inte att något av det man gör måste kunna påverka ”hela universum”. Man kan också fråga sig varför man måste ha det som jämförelsepunkt? Man skulle också kunna vända på steken och säga att vi kan göra fantastiskt mycket som sätter ett stort avtryck på världen. Något som är extremt mycket större än ingenting.

    Tänk dig en person som i hela sitt liv glädjer och hjälper andra. Tänk så många ögonblick av glädje som detta potentiellt kan generera hos andra människor (och djur) samt för den som själv hjälper. Effekten blir dessutom ännu större om lyckan sprider sig i flera led. Om många personer går ihop och påverkar hela samhällets kultur och institutioner blir effekten mångdubbelt större. Skillnaden mot att göra ingenting kan nästan uppfattas som oändligt stor. Av den anledningen tycker jag inte livet är meningslöst.

    Man kan också tänka på Feliks råd om att välja satisfiering istället för maximering. Det borde i alla fall hjälpa på det personliga planet. http://www.lyckobloggen.se/?p=3295

    Man får göra så gott man kan och acceptera att livet på ett sätt är absurt tror jag. 🙂

  2. Maria skriver:

    I mångt och mycket har jag samma syn som Camus; vi måste själva fylla livet med mening för att det ska bli meningsfullt. Sisyfos tjänar som en bra metafor för människans ”eviga” strävan och arbete. Jag sympatiserar verkligen med existentialismen som filosofi, dock inte den ateistiska utan den teistiska inriktningen. Jag tror att människan rent objektivt har ett värde, att det finns en högre makt, medvetenhet eller kraft utanför människan. Jag tror alltså inte att människans värde bestäms utifrån handlingar eller gärningar. Däremot kan vi med våra handlingar addera till meningsfullhet för oss själva och andra, precis som vi också kan addera till destruktivitet och därmed minska meningsfullheten för oss själva och andra.

  3. Lars skriver:

    En osedvanligt djup text, som jag verkligen uppskattar Ludvig. Jag känner ingen sann övertygelse i någon riktning här utan ger flera tolkningar.

    Jag tror vi alla ibland känner det som du beskriver det. Ekorrhjulet, ständigt arbete, alla dessa måsten, ingen tydlig mening….

    Det spontana blir då att säga STOPP! Det här ställer jag inte upp på! Hitta vägar ur det. Tacksamhetsdagbok, minimalism som ger tid över, göra nått stort för mänskligheten eller bara för en enda person, eller varför inte en riktig KICK, sjunga solo inför stor publik, trots att du igentligen inte vågar!

    Men vad har du nu igentligen ställt till med? Du har förverkligat en förväntning om att det verkligen finns något större, något riktigare, ett verkligt LIV. Hur mycket värre blir det nu inte nästa gång du känner att du är fast i ekorrhjulet? Lycka är relativt. Du har har flyttat din relativa referenspunkt. Du tror att du kan bli/vara lycklig, men är det inte. SÅÅÅ mycket värre! Vad lycklig den måste vara som funnit sig i och accepterat att livet inte är mer än en ständig kamp?

    Life – Nanananana
    life is life- Nanananana
    labadab dab dab life Nanananana
    liiife Nanananana

    En riktig gó varm kram till er alla
    /Lars

  4. Intressanta tankar som vanligt från både Filip, Maria och Lars. Och tack för den fina komplimangen Lars!

    Meningsfullhet kan ju definieras olika beroende på i vilket sammanhang det används. När jag talar om det syftar jag oftast på om något av det vi gör kan påverka ”hela universum” eller något annat större. Tar man ner det på en lite lägre nivå är det klart att det kan kännas meningsfullt att må bra och bidra till att andra individer också gör det.

  5. Sen är ju frågan hur viktigt det är för vårt livs meningsfullhet hur många döda solsystem det finns i universum, om saker pågår i evighet, förändras eller bara pågår för en kort stund. Om upplevelsen av saker i sig känns meningsfull och positiv/lustfylld är det väl gott nog i sig, oavsett hur många universum det nu än råkar finnas.

  6. Elisabeth skriver:

    Vi människor som tar oss tid att fundera över de frågor du tar upp i din blogg får det inte helt lätt. Allt blir enklare om vi bara tränger undan våra känslor,köper senaste prylarna, gifter oss, skiljer oss och gifter oss igen, får barn på nytt,köper ny bild, nytt hus, bygger nytt hus… tills livet hinner ifatt oss. Förr eller senare ställs man inför sin egen dödlighet. Då är det jobbigt. Då ställs meningen på sin spets. Meningen med livet upplever jag förändrat inriktning under årens gång. Men det finns ändå värden som jag upplever mer konstanta i mitt liv och som ger mig kraft att engagera mig i vardagen. Det är en tro på människan, medmänsklighet och en vilja att ge sitt bidrag så jorden blir en trevligare plats att leva på.För även små bidrag, tror jag, har betydelse.

  7. Johan skriver:

    Jag kan sympatisera med vissa drag i existentialismen, som att vi väljer våra liv och att det gäller att våga kasta sig ut och förlora fotfästet för att vinna något. Jag läste Camus bok Främlingen för många år sedan och det handlade om en man som misslyckades med allt detta och blev en främling för sig själv och andra. Jag gillade den då, men nu känns den inte lika angelägen. Kanske för att man var ung då och kände att livet var meningslöst som en sisyfosvandring upp och ner. Men nu när man har barn och plikter och ett annat liv har livet fyllts med mening, en mening utanför mig själv. Dessutom påverkar inställningen till livet också hur man känner. Varje tanke skulpterar hjärnan och gör den till en spegelbild av tankarna. Camus sisyfosmänniskor lever på så sätt fel, deras tankar fokuserar på arbetet och slitet att pressa upp stenen för berget, men missar den trevliga promenaden ner för berget. Deras tankar förstör deras hjärnor och då är det inte konstigt att den enda viktiga frågan är frågan om livet är värt att leva. Camus tänkte om själv senare och blev rätt engagerad i livet, vill jag minnas.

  8. Erica Osterman skriver:

    Jag tycker inte heller att meningen med livet måste vara något stort och ödesmättat som att förändra universum. Räcker det inte med att meningen med livet är att njuta? Att försöka leva sitt liv med målet att vara glad och lycklig över det man har, och kanske utmana sig själv att göra saker som gör en ännu mer lycklig. Det handlar inte om att producera, man kan vara lycklig på arbetet även om de sysslor man utför inte är de allra roligaste.

    Sann lycka för mig är att kunna vara lycklig över nästan ingenting, då spelar det ingen roll vad vi gör eller har omkring oss. Och glädje smittar ju, så vi kanske till och med har en plikt att njuta så mycket vi bara kan? 🙂

  9. Robert Borg skriver:

    Om jag skulle kunna beskriva livet med ett ord skulle det vara ett ”pussel”.

    Varje dag hittar man nya bitar, små som stora. Men det jag vet och kan säga med stor säkerhet är att ingen har hittat alla bitar i sitt liv. man upptäcker något nytt varje dag men aldrig kan man upptäcka allt.
    Om livet är meningslöst eller inte tror jag ingen kan svara på förrän man ligger på dödsbädden och tänker tillbaks, ”var mitt liv meningslöst eller inte?”

    Och just ordet är tycker jag generaliserar för mycket. Som jag ser det finns det alltid mer än en pusselbit, mer än en sanning. Det finns två sidor av myntet.

    Jag tror däremot att det viktigaste i livet är att kunna känna av någon annans liv och kunna dela sitt liv med denna. För att det som knyter ihop två liv är det viktigaste som finns och så länge det möjliggörs tror jag inte jag har några som helst klagomål på livet.

    /Robert Borg

    (PS: Skulle jag avslöja min åder så skulle de som läser detta relatera till det mycket subjektivt)

  10. Titus skriver:

    Jag tror att livet är objektivt meningslöst. Men att livet i sig är meningslöst innebär inte per automatik att det inte kan ha ett subjektivt värde för den enskilda individen. Det är skillnad på mening och värde.

Leave a Reply