Lyckoskapande som skyldighet eller god gärning

Den här terminen undervisar jag i etik på grundkursen i praktisk filosofi vid Göteborgs Universitet. Vi har tillbringat den senaste veckan åt den tillämpade etiken, dvs.  åt den del av etiken som behandlar specifika praktiska problemområden. Vi har pratat om abortetik, djuretik, om organhandel och om våra skyldigheter gentemot de som har det sämre ställt.

Som vanligt inom svensk akademisk filosofi utgår vi från en utilitaristisk modell, en som säger att vi bör skapa så mycket lycka och så lite lidande som möjligt. Inte för den anses vara riktig, utan för att den är föredömligt enkel, utgår från rimliga principer, och oftast levererar specifika svar. Man kan därför snart se om teorin är rimliga eller inte. Och i de fall vi anser att det utilitaristiska svaret är fel kan vi resonera om varför det är fel. Vi kan begära att en bättre teori dels levererar rimligare omdömen, dels har principer som är åtminstone lika rimliga som utilitarismens.

Enkelheten är både en för- och en nackdel för utilitarismen. Den tycks t.ex. inte skilja mellan vad vi har skyldighet att göra och vad som vore bra om vi gjorde, och det är en åtskillnad som spelar en central roll i vårt moraliska tänkande . Utilitaristen Peter Singer menar att det är ett problem att vi betraktar ulandshjälp, t.ex., som välgörenhet, eftersom det innebär att vi inte moraliskt sett måste hjälpa. Å andra sidan tycks ordet ”skyldighet”, implicera skuld vilket i sin tur föreslår att vi är ansvariga för det rådande missförhållandet. Och det vill vi kanske inte erkänna.

Är vi ansvariga för allt dåligt som händer som vi hade kunnat förhindra? Eller bara för det dåliga som händer som vi aktivt orsakat? Om det första är fallet är jag inte unikt ansvarig, utan delar skulden med alla andra som hade kunnat förhindra samma dåliga händelse. Om det senare är fallet har jag, förmodligen, mycket liten skuld och få skyldigheter gentemot t.ex. tredje världen. Jag vore ett moraliskt föredöme om jag gav till välgörenhet, men inte ett moraliskt monster om jag lät bli. Moralen kräver också av mig att jag inte försummar mina skyldigheter för att åstadkomma ett bättre resultat: jag får inte överfalla någon för att ge deras pengar till välgörenhet. Så även om båda dessa saker har implikationer för vad jag bör göra, så finns en prioritetsordning.

Men utilitarismen gör alltså inte denna åtskillnad. Det finns så klart en psykologiskt relevant skillnad mellan vad jag orsakar och vad jag låter hända, men den har ingen moralisk relevans.

Det är svårt att inte göra den här distinktionen. Dels för att vi ibland vill ha en moralisk paus, känna att vi är okej, att vi hade kunnat göra bättre men att vi gjort tillräckligt. För utilitaristen är upplevelsen av skuld dåligt i sig, och bara eftersträvansvärd om det leder till att vi gör mer för att minska lidandet i världen. Skuldkänslor kan passivisera, precis som ”välgörenhet” kan hindra ett bredare engagemang. Termer är uppenbart inte oviktiga här och för utilitaristen handlar det  bara om vilken term som i sammanhanget ger det bästa utfallet.

Ett förslag som vi diskuterat under kursens gång är att vi har en skyldighet att inte orsaka lidande, kanske också att förhindra lidande, men ingen sådan skyldighet att skapa lycka. Vi har en skyldighet att förhindra en misshandel, men ingen skyldighet att underhålla under en tråkig (hedoniskt ”neutral”) middag. Denna uppfattning kan t.ex. grundas i tanken att lidande är moraliskt viktigare än lycka. En sådan princip kan hantera fall som sadistisk tortyr, där den lycka som skapas inte kan uppväga det lidande som skapas. Men kan ingen mängd lycka moraliskt väga upp en liten mängd lidande? Att specificera en ”växelkurs” mellan lidande och lycka är något en komplett utilitaristisk teori måste göra.

Titta på principen igen: Har jag då inga skyldigheter att göra människor lyckligare? Och om jag har en sådan, är det bara som ett instrument för att förhindra framtida lidande? För utilitaristen går det en absolut gräns mellan lidande (dåligt) och lycka (bra), så om vi vill ha en uppdelning mellan skyldigheter och goda gärningar är det rimligen här den gränsen ska dras. Men vill vi ha en sådan uppdelning? Är inte frågan vi vill ha svar på frågan vad vi bör göra, helt oavsett om det klassas som vad vi har skyldighet att göra eller som vad som vore en god gärning?

David Brax http://david.brax.nu

2 Responses to “Lyckoskapande som skyldighet eller god gärning”

  1. erik w skriver:

    Sett mer pragmatiskt tror jag inte att den exakta prioriteringen mellan lidande och lycka är så viktig. I grova drag kan vi väl ändå konstatera att det är bättre (mer kostnadseffektivt) att i första hand fokusera på (minimering av) lidande? Detta enl. lagen om avtagande marginalnytta. (I grova drag). För även om 1 ”lycko-poäng” och ”1 lidande-poäng” var precis lika mycket värda, så hade det ändå varit mer värt att satsa på att minimera lidande iom att man så att säga får mer för pengarna då. Eller?

  2. Maria skriver:

    Det här är utmanande tankar åtminstone för min arma hjärna att greppa. Utilitarismens som filosofi är tilltalande, tycker jag. Peter Singer har mycket kloka tankar och vi behöver hans utmaningar av våra befästa värderingar i olika frågor. Om man törs utgå ifrån antagandet att alla människor i någon eller i alla bemärkelser vill vara lyckliga, och om vi dessutom utgår från tesen om alla människors lika värde. Ja, då borde konklusionen av det bli att allt som höjer den allmänna lyckonivån är bra att sträva efter på både mikro och makronivå. Och om det är bra så är det kanske också rätt, även om det sistnämnda kanske inte är lika viktigt..?

    http://heartsoul-maria.blogspot.com/

Leave a Reply