Gener, lycka och framgång

kidz

En klassik fråga inom samhällsvetenskapen är frågan om arv kontra miljö. Hur mycket beror vårt beteende, våra känslor och våra tankar på den sociala miljö vi lever i och hur mycket beror på våra gener? På senare tid har allt fler studier funnit att vårt naturliga arv påverkar långt fler faktorer än vi tidigare kunnat tro. Tvillingstudier har visat att kognitiv förmåga, personlighetsdrag, välbefinnande, och politisk ståndpunkt alla i en betydande utsträckning är kopplade till våra gener.

För två år sedan publicerades en mycket intressant artikel i tidskriften American Journal of Sociology. Studien var en så kallad tvillingstudie där skillnaden mellan enäggstvillingar och tvåäggstvillingar analyserades för att utreda hur stor betydelse generna har kontra den sociala miljön.

Studiens resultat kan i korthet sammanfattas såhär. Schnittker fann att 46 procent av variationen i positiva känslor kunde förklaras av en genetisk komponent. Än mer intressant var kanske att samma gener som påverkar graden av positiva känslor också påverkar sannolikheten för giftermål , ett lyckligt äktenskap och en hög inkomst. Något i individens medfödda temperament, antagligen personlighetsdragen emotionell stabilitet och extraversion, verkar alltså bidra till att vissa individer blir glada, får en hög inkomst och formar en lycklig kärleksrelation senare i livet.

Schnittker fann dock ett intressanta undantag i sin analys. Sambandet mellan tillfredsställande vänskapsrelationer och positiva känslor beror inte på en gemensam bakomliggande genuppsättning.

Studien pekar i likhet med flera andra studier på att vi vänjer oss snabbt vid en högre inkomst och ett äktenskap. Enligt ”set-point”-modellen rör sig individens nivå av välbefinnande kring en genetiskt bestämd nivå där livshändelser endast har en temporär effekt på grund av en gradvis anpassning. Vårt välbefinnande är starkt kopplad till vår uppmärksamhet. Eftersom uppmärksamheten drar sig undan det som är familjärt blir variation en viktig faktor för välbefinnandet.

Schnittker drar slutsatsen att goda vänskapsrelationer sannolikt bidrar till just den typ av variation som sätter anpassningen ur spel.

Källa:

Schnittker (2008) Happiness and Success: Genes, Families, and the Psychological Effects of Socioeconomic Position and Social Support, American Journal of Sociology.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Filip Fors (www.filipfors.se)

5 Responses to “Gener, lycka och framgång”

  1. Maria skriver:

    Kul att du tar upp frågan om arv och miljö! Nu när man alltmer i forskningen börjar upptäcka biologins betydelse för individens psykosociala utveckling, aktualiseras ju också frågan om människans fria vilja. Hur fria är vi att välja hur vårt eget liv ska gestalta sig egentligen? Det kanske snart kan förklaras som ”out of date” (hoppas jag) att förklara en narkomans icke förmåga att sluta knarka som ett uttryck för ”dålig karaktär”. Per olov Alm (rätts- och allmänpsykiater och forskare vid Huddinge sjukhus) har forskat på biologins betydelse för utvecklande av kriminalitet. Han har i sin mångåriga forskning funnit 4 riskfaktorer för utvecklande av kriminalitet hos pojkar som begått brott före 15 års ålder och som sedan fortsatt sin kriminella bana ( i jämföresle med en kontrollgrupp och en grupp som upphörde med kriminalitet efter 15 års ålder). Alm fann 4 riskfaktorer; 1. Låg aktivitet hos ett visst enzym (monoaminoxidas som bryter ner signalsubstanserna serotonin och dopamin). 2. Hög halt av ett visst sköldkörtelhormon. 3. ADHD före 15 års ålder. 4. Psykopatirelaterade personlighetsdrag.
    Grejen är att MAO aktiviteten är genetiskt styrd och nästan oförändrad genom livet! Resten kan man fortsätta klura på själv eller varför inte läsa studiens resultat i Brottsförebyggande rådets tidskrift ”Apropå”.

    Maria
    http://heartsoul-maria.blogspot.com/

  2. Maria skriver:

    Hoppsan, glömde visst det väsentliga…nämligen att personer med låg MAO aktivitet får en låg omsättning av serotonin vilket leder till låg impulskontroll och aggressivitet. Det var liksom det som var grejen att klura på..

    Maria

  3. Lars skriver:

    Det här väcker väldigt många tankar.
    Siffran 46% beror på generna ligger anmärkningsvärt nära vad Sonja Lyubomirsky skriver att 50% beror på generna. Filip, Är det samma eller olika ursprungskällor?

    Jag instämmer helt med Maria. Det här är viktigt för vår människosyn! Skall vi straffa människor, sätta dem i fängelse för deras gensammansättnings skull?

    Jag ska här ta upp ett debattämne där jag förväntar mig diametralt motsatta inställningar:
    Om vi nu kan bestämma en människas personlighet och därmed i grova drag förutspå människan livsöde redan från, kanske 4-årsåldern. Hur skall vi då utnyttja detta?
    Skall vi personlighetstesta 4-åringarna. Sätta en stämpel på dem (Jag uttrycker mig avsiktligt provokativt) för att därigenom kunna ge alla en individuell utbildning, jobb- och partnercoach?
    Eller är detta ett skräckscenario? Skall vi fortsätta att låta var och en upptäcka sina personlighetsdrag, göra alla tänkbara misstag och felval i livet för att kanske framåt 60-årsåldern börja begripa vem man igentligen är?
    Redan idag sätter vi stämplar på dem som vi betraktar som avvikande. Asperger, ADHD o.s.v. Varför just bara de avvikande? Kanske ska det vara tvärtom??
    Jag ger här min högst preliminära åsikt, för jag vet inte själv vad jag tycker:
    Jag tror att man ska testa, men inte överdramatisera. Starka personligheter, alltså de som avviker från ”massan” ska man försöka para ihop, så att de har två eller tre nära vänner med snarlika drag. Det ger samhörighet och därmed styrka. Skapar man större grupper än 2-3 personer, så blir det istället en avskärmning från det ”normala” samhället.
    Jag tror vi även behöver böcker med livsråd för var personlighetstyp. Det ska vara enkla lättfattliga böcker som alla kan ta till sig.
    Tillsist och allra viktigast: Vi ska njuta av att vi alla är olika. Jag säger som Caroline av Uggla. Jag tycker inte om vanliga människor. Odla särdragen. Vi behöver dem!

    Kram /Lars

  4. Filip Fors skriver:

    Lars: Det är inte samma studie som Lyubomirsky refererar till. Att det naturliga arvet förklarar 40-50 procent av variationen i lycka är ett ständigt återkommande resultat som bekräftats i många studier. Dock måste man tolka det på rätt sätt. Studien ovan säger inte att 46 procent av lyckan är genetiskt bestämd utan att 46 procent av skillnaderna i människors lycka USA är genetiska bestämd. Det finns ju en gemensam social miljö för alla som lever i USA, inom den miljön förklarar alltså arvet ungefär 40-50 procent.

    Du har rätt i att personlighetstest redan i tidig ålder sannolikt kan förutspå delar av en människas livsöde. Problemet med att använda sig av detta som en samhällsstrategi är att det lätt kan övertolkas. Exempelvis betyder ju inte studiens resultat ovan att det är ”kört” om man föds med mindre fördelaktiga gener, men människor har svårt att inte tänka i termer av ”antingen eller”. Steven Pinker har sagt att t o m hans studenter på Harvard gå i den fällan. När han säger att ca 50 procent av variationen av människors personlighet förklaras av gener blir reaktionen. ”Jaha, så allt styrs av generna!?” Det kan leda till självuppfyllande profetior att redan tidigt uppleva att framtiden är determinerad. Även om detta är en feltolkning av resultat kan man inte blunda för hur människor faktiskt tolkar siffror.

    Samtidigt ser jag minst lika stora problem med att ignorera de nya rönen inom beteendegenetik, personlighetspsykologi och lyckoforskning. Det vore att blunda för verkligheten. Om resultaten används på rätt sätt kan dessa användas för att hjälpa människor till bättre liv precis som du är inne på. I slutändan handlar det om att hitta metoder för att kommunicera forskningsresultat som överkommer problemen som jag tog upp ovan. En väg kan vara som du är inne på att lyfta fram värdet av olikhet och att det finns positiva och negativa sidor med alla personlighetsdrag. Om man börjar där blir det lättare att sedan gå in på strategier för varje personlighetstyp.

  5. Lars skriver:

    Det du säger Filip är i gentligen en mer kunnig bekräftelse på att det är en lika angelägen som svår fråga att hitta vägar och balans för HUR och I VILKEN OMFATTNING vi ska utnyttja beteendegenetiken för att hjälpa människor till ett bra liv.

    Det vore spännande att här få höra debattinlägg från flera. Jag tror vi är skyldiga människor med ”svåra” genetiska personlighetsprofiler att ägna dessa två frågor en större uppmärksamhet

    /Lars

Leave a Reply