När glädjen och lyckan blir en tvångströja

Jag känner en man som vi kan kalla för Kenneth. Egentligen kunde Kenneth ha varit död idag, men han hade tur. En dag för en längre tid sedan hade det nämligen blivit lite väl mycket sprit, för på tunnelbaneperrongen så vinglade han plötsligt till och ramlade ner på spåret precis innan tåget kom. Han blev påkörd men hade änglavakt och överlevde med nöd och näppe. Hans ansikte blev dock lite ihop-mosat på kuppen.

Den händelsen förändrade hans liv. Han kände själv att han hade fått en andra chans. Så idag tar han vara på livet på ett helt annat sätt, är tacksam för att han lever och har kärleken till livet och sina medmänniskor som sin största drivkraft. Han är nog den positivaste person som jag har träffat och sprider enormt mycket positiv energi runt omkring sig! Om han går förbi mig på avstånd utan att hinna stanna och prata så gör han tummen upp mot mig och ler stort. Vi springer på varandra ibland och brukar då prata om meningen med livet och andra filosofiska frågor. Jag blir lika härligt upplyft varje gång.

En dag berättade han för mig att han hade upptäckt ett litet problem med sin positiva inställning. Omgivningen hade börjat förvänta sig att han skulle vara glad jämt. Om han någon dag kände sig lite ”halvglad”, hyfsat neutral eller rentav lite trött och seg så blev folk genast jätteoroliga: ”Hur är det Kenneth?” Du som är så glad jämt! Det måste ha hänt något hemskt!”

Den här reaktionen gjorde honom ställd. Det var ju inget fel på honom! Han kunde ju bara inte vara sådär tok-glad utöver det vanliga jämt och ständigt. För honom var det helt okej att inte vara på topp hela tiden. Det enda som var fel i situationen var de andras förväntningar. För han insåg plötsligt att folk hade börjat förvänta sig att han skulle tralla runt i livet varje dag med leendet konstant utdraget till öronen. Det är mycket begärt av en människa!

Och det här pekar på ett intressant problem. När man pratar om ”lyckliga människor” så får många en bild i huvudet av någon som likt en förälskad person är uppe och skuttar runt helt sorglöst på de rosa molnen med ett fastklistrat fånigt leende på läpparna. Är det konstigt om folk får lite prestationsångest när det pratas om att ha som mål att bli lycklig då?

618401_smiley_pc

Det är lätt att känna sig misslyckad för mindre. Lätt att tänka att ”det där med att bli lycklig är inget för mig.” Och med sådana krav så kan man ju nästan lika gärna lägga ner hela tanken på att bli lycklig. För då har vi gjort glädjen till en tvångströja. Och det var ju inte det som var meningen!

En lycklig person är ju inte någon som alltid är glad i varje ögonblick. Även en lycklig person måste ju få ha en dag ibland som bara är rätt okej, eller rentav dålig. Målet ska ju inte behöva vara att allt ska kännas himlastormande underbart hela tiden. Själv brukar jag tänka att de dåliga dagarna finns där i mitt liv för att få de härliga dagarna att kännas extra underbara. Lite som att det är betydligt skönare att krypa in i en varm bastu om man först har tagit ett iskallt dopp. För mig är de dåliga dagarna som en smart service som ger mig något att jämföra med så att jag inte tar de bra dagarna för givet. Och det ger mig en skön känsla inombords när jag tänker så. Bara den tanken i sig ökar dagens lyckonivå några snäpp.

Så det gäller att ha vettiga förväntningar på vad det innebär att vara lycklig. Även en lycklig person kan få vara lite småsur ibland utan att det behöver äventyra det där ”grund-lycko-tillståndet”. Även en lycklig person kan ha en dålig dag utan att det behöver betyda att han/hon är en fejk och ”inte lycklig på riktigt”.

Vi behöver släppa allt-eller-inget-tänkandet och inse att livet har sina upp och nedgångar. Det viktigaste är att vi allt som oftast trivs med livet. Att vårt grundtillstånd är på en nivå där vi mår bra och känner ett välbefinnande i vardagen. Det är ju inte meningen att man ska få ångest för att man inte är superglad jämt. Vi måste ju tillåta oss själva att liksom Kenneth få ha en lite smådålig dag ibland utan att skuldbelägga oss själva och tänka att vi har misslyckats.

Så jag föreslår att vi gräver ner prestationsångesten i en grop, och låter den ligga där och ruttna tillsammans med det fastklistrade leendet! Sträva efter att få in mer lycka och glädje i ditt liv men ställ inga orimliga krav på dig själv.
Att man inte är glad jämt bevisar bara att man är mänsklig!
Glädje och lyckokänslor ska ju vara något härligt, inte en tvångströja! 😉

Boel Björkenwall
boel@viability.se

5 Responses to “När glädjen och lyckan blir en tvångströja”

  1. Erik Winqvist skriver:

    Lyckobloggen
    Människor väljer själva.
    När jag håller föredrag om lycka så märker jag att människor har en otrolig förmåga att själva påverka hur lyckliga de är, det kan ju låta självklart, men när jag växte upp så trodde man inte att det var möjligt. Vi var olika i generna och det sociala sammanhanget bestämde över oss. Idag vet vi att det inte är sant. Vi bestämmer själva.
    Många envisas med att skylla på händelser som de inte kan påverka och dessa människor kan vara svåra att påverka, men de flesta inser att man väljer sina attityder, man väljer sitt sätt att möta omgivningen, man väljer vad man vill göra i livet. Jag brukar säga att vi vet alla att vi ska dö, men vägen dit bestämmer vi själva. Det fungerar att tänka så.
    En annan viktig fråga för de som vill bli lite lyckligare är att inte ta för stora steg. Man ska formulera sina mål så att man når 80% av dem, då fungerar det och vi kan i många små steg snabbt få till förändringar som leder åt rätt håll.
    Många människor bygger upp olika hinder på vägen. Dessa hinder är av många olika slag, men gemensamt för dem alla är att de fyller den som fokuserar på dem. Hinder finns och skall hanteras, men man måste fokusera på något annat. På siten lardigleva.se kan man få hjälp med att hantera några av de vanligaste psykologiska hinderna.
    På min egen site winkir.se står också mycket intressant .
    Pröva att välja något bra.
    Erik Winqvist

  2. En liten taktisk marknadsföringskupp där ser jag! 😉 Jag har läst din bok förresten, hoppas den går bra!

    Jag håller med dig. Vi måste ha lagom höga mål som vi har en rimlig chans att nå. Och ha tålamod. Och så ett antal delmål på vägen så att inte målet känns så vansinnigt stort och tungt och så att vi kan märka av även de små framstegen som visar att vi går åt rätt håll!

    Det kan vara en bekväm försvarsmur det där, att skylla på att ”jag kan inte göra något åt att jag mår så här, det är inte mitt fel – det är genetiskt, eller mina föräldrars fel osv osv”.
    Men det är synd för genom att tänka så går man miste om mycket i livet! Det går alltid att göra skillnad! 🙂

    Lycka till med dina föredrag Erik!

  3. Filip Fors skriver:

    ”Vi var olika i generna och det sociala sammanhanget bestämde över oss. Idag vet vi att det inte är sant. Vi bestämmer själva.”

    Det där stämmer inte. Både vår sociala omgivning och generna påverkar vår lycka, däremot är den såklart inte determinerad av dessa faktorer. Ett stort mått av frihet finns ju att själv bestämma över lyckan. Men hur enkelt det är att bli lyckligare är förstås olika för olika individer beroende på en rad faktorer. Jag tror det är vanskligt att låtsas som att vi ”styr allt själva” precis som det är vanskligt att låstas som att ”det är helt determinerat”. Jag tror det finns en rimlig mellanposition där vi accepterar att vår personlighet och sociala villkor till viss del gör det lättare eller svårare att bli lyckligare. Då kan vi också få en mer realistisk bild av hur vi kan förändra oss själva och hur lång tid detta kommer att ta.

    Just nu börjar det komma fram forskning som tyder på att olika strategier fungerar olika bra för olika personlighetstyper. Vi kommer att skriva mer om den forskningen på bloggen framöver.

  4. Bra poäng Filip! Jag kanske skulle ha förtydligat mig där också eftersom jag inser att jag gick att misstolka där också (*ler*) Visst spelar generna roll men de styr ju inte allt. Det finns fortfarande en stor möjlighet till att påverka lyckonivån själv efter att gener och i viss mån omständigheter så att säga har ”sagt sitt”. 🙂

    Så det gäller att fokusera på den stora bit som vi faktiskt kan förändra och göra det bästa av den tycker jag!

    Eller som man brukar säga: ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 🙂

  5. Erik Winqvist skriver:

    Visst, jag tror också att generna har en stor betydelse för ”vår kompetens att må dåligt”. Sociala faktorer är också viktigt. Men jag är övertygad om att mina egna val är helt dominerande,

    (men jag kan ha fel. jag har ofta fel och det är något jag njuter av att ha, om lyckan av att ha fel kan vi ta någon annan gång).

    Helt säker är jag dock på att det är mycket svårt att påverka mina gener, men min inställning och mina attityder har jag goda möjligheter att påverka.

    mvh
    Erk Winqvist
    http://www.winkir.se

Leave a Reply