Kritiken mot lyckoforskningen del 3

Vi fortsätter att kritiskt granska kritiken mot lyckoforskningen, i del 3 granskas följande påstående:

Ordet lycka används på så många olika sätt, lyckobegreppet är för diffust för att forska på.

Det är sant att ordet lycka används på olika sätt i vardagsspråket. Men så är även fallet med de flesta andra saker det forskas på. Människor uppfattar begrepp som ”hälsa” och ”fattigdom” på olika sätt men ändå forskas det på dessa områden. Som inom alla vetenskapliga fält så kommer man delvis runt problemet med begreppsförvirring genom att så tydligt som möjligt definiera det man undersöker. Inom lyckoforskningen definierar man lycka i huvudsak på två olika sätt: lycka som livstillfredsställelse och lycka som affektivt välbefinnande.

Med lycka som livstillfredsställelse avses en kognitiv värdering av livet i sin helhet. Att vara lycklig utifrån denna definition är att på det hela taget var nöjd och tillfreds med livet. Olika personer har givetvis olika ideal och referensramar för vad ett gott liv kan tänkas innehålla, det är upp till varje individ att själv avgöra vilka dessa ideal är. Livstillfredsställelse är alltså en helt subjektiv bedömning enligt detta perspektiv på lycka.

Lyckoforskarna mäter ofta livstillfredsställelse genom att fråga människor frågor i stil med ”Hur nöjd är du med ditt liv i stort nuförtiden?”. Det finns även flera skalor där ett batteri med frågor ingår på samma tema. Exempelvis Ed Dieners ”Satisfaction with life scale” som innehåller fem frågor. Sambandet brukar dock vara så starkt mellan ett index av dessa frågor och den vanliga tillfredsställelsefrågan att man ofta nöjer sig med att enbart ställa en variant på frågan ovan. Svaren ges vanligen på en 10-gradig skala med ändpunkterna ”Väldigt missnöjd” eller ”Väldigt nöjd”.

Med lycka som affektivt välbefinnande avses i vilken utsträckningen individen har en positiv balans mellan positiva och negativa känslor i sitt liv. Ju större överskott av positiva känslor desto lyckligare är hon enligt denna hedonistiska definition av lycka. Det råder mer eller mindre konsensus inom psykologin om att vår sinnesstämning kan karaktäriseras utifrån den så kallade behaglighetsdimensionen. Vid varje givet ögonblick kännetecknas våra upplevelser alltså av en viss grad av behaglighet eller obehaglighet. Summan av den grad av välbehag eller obehag vi upplever vid dessa ögonblick utgör en individs affektiva välbefinnande.

Affektivt välbefinnande mäts genom att människor antingen momentant får bedöma hur de känner sig för stunden. Alternativt retrospektivt bedöma hur de har känt sig under den senaste tiden, exempelvis under gårdagen eller den senaste veckan. Lyckoforskarna mäter affektivt välbefinnande genom att antingen be individen skatta sitt övergripande välbefinnande med frågor i stil med: ”Hur känner du dig just nu?” alternativt ställa ett batteri med frågor kring specifika positiva och negativa känslor. Exempelvis ”Hur glad känner du dig just nu?”, ”Hur ledsen känner du dig just nu?” och så vidare. Utifrån dessa olika känslor beräknas sedan ett index som ger en uppskattning av individens affektiva välbefinnande.

En stor del av den förvirring som ibland råder kring lyckoforskningen beror på en begreppsförvirring. Innan man läser vad lyckoforskningen kommit fram till kan det därför vara bra att ha dessa två lyckobegrepp i åtanke. Mer om skillnaderna mellan två lyckotyperna finns i detta inlägg.

Filip Fors (www.filipfors.se)

One Response to “Kritiken mot lyckoforskningen del 3”

  1. Lars skriver:

    Varför denna uppdelning i ”lycka i stunden” och ”lycka i livet i stort”? Det sistnämnda är ju bara ett ungefärligt genomsnitt av mer eller mindre suddiga hågkomster av en massa förflutna exemplar av det förstnämnda! Varför kör lyckoforskarna inte enbart den nu-fokuserade metoden, alltså att bara fråga folk ”hur lycklig är du just nu?” vid slumpvisa tillfällen? Sedan är det bara att dra ett genomsnitt av de svaren, om man vill veta hur lyckliga de svarande är ”i stort nuförtiden”. Jag förstår inte varför man även frågar folk ”Hur nöjd är du med ditt liv i stort nuförtiden?”, när den frågan bara kan kan göra resultatet mindre tillförlitligt (än om man bara kör den nu-fokuserade metoden), eftersom folk alltid kommer ihåg mer fel om hur lyckliga de varit ”den senaste tiden” än vad de kommer ihåg fel om hur lyckliga de är ”i nuet” (eller för bara något ögonblick sedan).

    Så varför krånglar lyckoforskarna till det i onödan genom att hålla på med två olika metoder? Den där ”i stort nuförtiden”-metoden kan ju bara förstöra, inte tillföra något utöver ”just nu”-metoden.

Leave a Reply