Kritiken mot lyckoforskningen del 2

Den kritiska granskningen av kritiken mot lyckoforskningen går vidare. Idag granskas följande påstående:

Det är omöjligt att mäta lycka därför går det heller inte att forska om lycka.

Att mäta känslor och subjektiva upplevelser genom självskattningar har en relativt lång tradition inom samhällsvetenskapen. Självskattningsinstrument används inom en rad olika forskningsfält, särskilt inom personlighetspsykologin och depressionsforskningen men också inom folkhälsoforskning och en rad andra vetenskaper. Lyckoforskningen skiljer sig här inte nämnvärt från andra vetenskaper där människors upplevelser, känslor, värderingar och attityder studeras.

Men är inte människors känsloupplevelser så olika att det inte går att jämföra olika personers nivåer av välbefinnande? Att svara 7 på lyckoskalan betyder inte nödvändigtvis samma sak för mig som för dig. Eller? De skalor som används för att mäta lycka tar delvis hänsyn till detta. Exempelvis brukar olika ankare användas där intervjupersonerna får svara hur ofta de upplevt positiva känslor på en skala. Från (0) ”inte alls” till (10) ”extremt mycket” eller ”alltid”. Ändpunkterna definieras här på ett sätt som gör att de tolkas på ungefär samma sätt av de som svarar på frågorna.

Tesen att olika individers känsloupplevelser inte är jämförbara överdrivs ibland. Det finns goda skäl att anta att människor är ganska lika i grunden, det finns ju trots allt ett stort antal biologiska och sociala grundförutsättningar som gäller för de flesta människor och samhällen – däribland rimligtvis förmågan att på ett likartat sätt uppleva och delge känsloupplevelser. Det är troligt att den mänskliga evolutionen i kombination med sociala konventioner bidragit till att människor verbalt kan beskriva olika känslotillstånd på ett ganska likartat sätt.

Det är kort sagt troligt att förmågan att utveckla gemensamma konventioner för att delge känslornas karaktär och intensitet har varit en fördelaktig evolutionär anpassningsstrategi. Men lyckoforskningen stannar givetvis inte vid sådana teoretiska spekulationer. Det finns massor av empiriskt stöd för att självskattningar ger meningsfulla signaler om hur människor känner sig. Nedan följer ett urval:

–    Redelmeier & Kahneman (1996) undersökte smärtupplevelser hos patienter som genomgick en koloskopibehandling. Den subjektivt upplevda graden av smärtans intensitet för patienterna korrelerade starkt (0,7) med den bedömning som sjukhuspersonalen själva gjorda av patienternas smärtupplevelser under episoden. Den höga korrelationen är särskilt anmärkningsvärd eftersom personalen var otränad att läsa av känslor och endast kunde göra sin bedömning på basis av de syn- och hörselintryck de fick från patienterna.

–    Daly & Wilson (2008) analyserade två stora amerikanska enkätundersökningar och fann att de faktorer som predicerade självmord var anmärkningsvärt lika de faktorer som predicerade låga värden på en enkätfråga där intervjupersonerna fått ange hur lyckliga de i all    mänhet bedömde sig vara.

–    Layard refererar till studier som visar att individer som skattar högt i lyckomätningar ler och skrattar oftare än de som skattar lågt.

–    I flera studier har man uppmätt ett positivt samband mellan individens egen lyckoskattning och skattningar gjorda av vänner och familj. Sambandet är ungefär lika starka som de självskattningar som används inom personlighetspsykologin (korrelation 0,3-0,4).

–    Steptoe m fl (2009) referar till flera studier där man har undersökt momentan lycka och dess korrelation med stresshormonet kortisol. I de stunder där individerna uppgav att de var lyckliga var även kortisolnivåerna lägre.  Lyckliga personer tenderar även att ha lägre genomsnittliga nivåer av kortisol i blodet.

–    Lane & Davidson m fl har undersökt hjärnaktivitet och dess korrelation med självskattningar av känslor. Vänstra delen av hjärnans prefrontala cortex är särskild aktiv när människor induceras till ett positivt humör, exempelvis genom att de får titta på ett trevligt filmklipp. Den högra delen är på motsatt sätt relaterad till negativa känslor som ångest och oro. Det visar sig att människor som i allmänhet skattar högt i lyckomätningar har högre aktivitet i vänstra prefrontala cortex när mätningar gjorts under vilotillstånd.

–    Många resultat från lyckoforskningen följer intuitivt rimliga mönster. Exempelvis att den självrapporterade lyckan i genomsnitt ökar efter att positiva livshändelser inträffat och minskar efter att negativa livshändelser inträffat. Se denna post.

Studierna ovan är endast ett axplock av de indirekta belägg som finns för att självskattningar av positiva och negativa känslor samt livstillfredsställelse är meningsfulla och vetenskapligt relevanta. Det är ingen slump att Daniel Kahneman, en av världens mest erkända samhällsvetare och tillika nobelpristagare i ekonomi gjort lyckan till sist huvudsakliga studieobjekt. Eller att erkända nationalekonomer som Alan B. Krueger, Andrew Oswald och Richard Layard valt att ge sig in i lyckoforskningsfältet. Självskattningar utför inte perfekta mått men det är tillräckligt tillförlitliga för användas i empiriska studier. Frågan handlar inte om vi kan mäta lycka perfekt eller om vi inte kan mäta den alls. Mätbarheten befinner sig på en gradvis skala. Och det fina med vetenskapen är att metoderna med tiden utvecklas och blir mer tillförlitliga.

Källor:
Steptoe m fl (2009) Positive Affect and Psychobiological Processes Relevant to Health, Journal of Personality.
Lane m fl (1997) Neuroanatomical correlates of pleasant and unpleasant emotion, Neuropsychologia.
Redelmeier & Kahneman (1996) Patients’ memories of painful medical treatments: real-time and retrospective evaluations of two minimally invasive procedures, Pain.
Daly & Wilson(2009) Happiness, Unhappiness, and Suicide:An Empirical Assessment. Journal of the European Economic Association.
Schneider & Schimmack (2009) Self-Informant Agreement in Well-Being Ratings: A Meta-Analysis. Social Indicators Research.
Layard, Richard (2006) Happiness: Lessons from a new science, Penguin Books.

Filip Fors (www.filipfors.se)

5 Responses to “Kritiken mot lyckoforskningen del 2”

  1. feliks skriver:

    Att forska om lycka innebär heller inte enbart att mäta hur lyckliga folk är, utan även att undersöka vad (händelser, övningar etc.) som förändrar vår lyckonivå. Då är det genast inte lika relevant om exempelvis en 7:a på lyckoskalan innebär samma sak för alla människor eller inte, utan man är mer intresserad av att se ifall skattningen förändrats från före till efter.

  2. Filip Fors skriver:

    Du har helt rätt Feliks. 🙂 Inom den gren som studerar lycka genom experiment undersöker man hur individernas självskattningar förändras över tid.

  3. Förtydligandeefterfrågare skriver:

    Jag skulle tro att ett antal läsare inte vet på vilken skala t.ex. en korrelation på 0,7 har mätts. Förklaring?

  4. Filip Fors skriver:

    Det är en smärtskala. En korrelation på 1 indikerar ett perfekt samband. Sjukvårdspersonalens skattning av smärtans intensitet skulle då alltid följa patientens skattning, en korrelation på 0 indikerar inget samband alls.

  5. Lars skriver:

    Den omvända uppfattningen att endast det exakt mätbara är relevant är en extremt ingenjörsmässig uppfattning (som förmodligen inte ens ingenjörerna skulle hålla med om) . En annan disciplin där man hanterar mjuka värderingar är design. Med kundutvärderingar bedömmer man t.ex. vilken utforming av en mobiltelefon som ger bäst kvalitetskänsla, är gulligast, ser dyrast ut, är mest personlig o.s.v.
    En uppfattning inom designdisciplinen är att man inte bör försöka översätta de mjuka värdena till hårda ”exakta” siffror, utan behålla den mjuka karaktären genom t.ex. symboler med glada och ledsna ansikten. Detta kan kännas naturligare för försökspersonerna och ge färre negativa signaler från folk som kritiserar det som inte är exakt mätbart.

    Kanske något för lyckoforskningen att ta efter?

    Sommarkramar /Lars

Leave a Reply