Kritiken mot lyckoforskningen del 1

Ludvig frågar sig om lyckoforskningen är flummig? I några inlägg framöver kommer jag att kritiskt granska den kritik lyckoforskningen ibland blir utsatt för. Vi börjar med antagandet:

Vad som gör människor lyckliga är så individuellt att det inte går hitta någon gemensam norm. Lyckoforskningen är därför poänglös.

Det är sant att människor är olika och blir lyckliga av olika saker, men det finns också vissa saker som i genomsnitt kännetecknar de lyckligaste människorna. Det finns vissa regelbundenheter i all individuell variation.

I hundratals studier har man funnit att lyckan i genomsnitt är högre bland de som har goda sociala relationer, bland de med höga inkomster, bland de med en extrovert och stabil personlighet och så vidare. Lyckoforskningens uppgift är att finna sådana genomsnittliga faktorer men också undersöka skillnader på gruppnivå. Är det samma faktorer som gör extroverta och introverta personer lyckliga?

Lyckoforskningen skiljer sig inte nämnvärt från andra samhällsvetenskapliga fält. Statsvetare som forskar kring partisympatier kan inte säga varför varje enskild individ röster som de gör, men de kan med forskning peka på ett antal faktorer som i genomsnitt har betydelse, exempelvis klasstillhörighet och utbildningsnivå. Ingen statsvetare har sagt att klass och utbildning är allt som har betydelse för vad människor röstar på för parti. Vissa människor som tillhör den övre medelklassen röstar ändå på vänsterpartiet, trots att genomsnittet inte gör det.  Ingen psykolog eller lyckoforskare har heller sagt att ett rikt socialt liv eller en extrovert personlighet är den enda faktorerna som är av betydelse för att förklara människors grad av lycka. Ingen har heller sagt att alla blir lyckligare av att umgås med vänner. De man kan säga är att man i genomsnitt kan se en sådan tendens bland människor.

Man har i studier funnit ett samband mellan ett högt kaloriintag och övervikt. Men vissa människor kan stoppa i sig kalorier långt över det normala utan att gå upp i vikt. Trots detta har jag aldrig hört någon säga att folkhälsoforskningen är ovetenskaplig eftersom de genomsnittliga samband man funnit inte gäller alla individer.

Lyckoforskningen har visat att människors grad av lycka måste förklaras multifaktoriellt, med detta menas att det är många faktorer som har betydelse och inte bara en eller några få.

Tänk dig att du ska gissa hur lycklig en främling är utan att direkt fråga hur lycklig hon är. Men du kan ställa andra frågor om personens liv baserat på lyckoforskningen. Exempelvis fråga hur hennes sociala liv ser ut, om hon har ett jobb eller inte, vad hon gör på fritiden och vad hon har för sorts personlighet. Ju mer du får reda på om personen inom dessa områden desto högre är också sannolikheten för att du kommer pricka rätt när du ska gissa hur lycklig hon är. Låt oss säga att du får veta att hon tränar fyra gånger i veckan, umgås mer vänner nästan dagligen, har en stabil personlighetsläggning samt ett jobb och en partner. Sannolikheten är nu ganska hög att personen ifråga svarar 9 eller 10 på lyckoskalan. Att vi får kännedom om dessa faktorer gör att vi kan göra en uppskattning om personens lyckonivå som är bra mycket mer tillförlitlig än rena gissningar.

När vi fattar beslut gör vi det vanligtvis mot bakgrund av sannolikheter vi har sällan någon absolut säker kunskap kring någonting alls. På samma sätt gäller det i lyckofrågan. Ingen kan säkert veta vad som gör mig lycklig men det är sannolikt att jag precis som många andra blir lycklig av att umgås med vänner, att träna, att tänka positivt och så vidare. Personligen ser jag lyckoforskningen, precis som annan samhällsvetenskaplig kunskap, som viktig information vid beslutsfattande. Den säger inte allt och det forskningen kommer fram till gäller inte alltid för mig, men det är fortfarande värdefull information att reflektera över. I kombination med självstudier och god självkännedom tycker jag den fungerar som en utmärkt inspirationskälla. I takt med att forskningen utvecklas blir den också mer och mer tillförlitlig som kunskapsunderlag.

Filip Fors (www.filipfors.se)

3 Responses to “Kritiken mot lyckoforskningen del 1”

  1. Niklas skriver:

    Väldigt bra initiativ! Har många gånger upplevt att det är ganska svårt att möta kritiken mot lyckoforskning men jag tycker att du gör det på ett mycket konkret och begripligt sätt i detta inlägg. Ser fram emot fler inlägg under temat.

  2. Lars skriver:

    Lyckoforskningen är en förhållandevis ung vetenskap. Man börjar inte ett ungt vetenskapsfält med en komplett detaljerad kunskap. När forskningen kommit längre, så tycker jag det vore intressant att också lära sig lite om variationerna från genomsnittet. Hur vanligt är det med avvikelser? Varför avviker vissa individer? Finns det några gemensamma egenskaper hos dem som avviker?
    När jag läste Sonjas bok upplevde jag att 80 – 90% stämmde in på mig själv.
    Jag håller till 100% med Filip att den genomsnittliga informationen är mycket intressant och relevant även om den inte gäller för precis alla.

    Sommarkramar/Lars

  3. […] Vad som gör människor lyckliga är så individuellt att det inte går hitta någon gemensam norm…. […]

Leave a Reply