Självhjälpsindustrin och dess kritiker

Idag fortsätter SvD:s artikelserie om lyckoforskning. Dagens tema är den självhjälpsindustri som växt fram på temat lycka och välbefinnande. Även om man kan se en uppåtgående trend för självböcker på detta tema är det nog fortfarande betydligt vanligare med självhjälpsböcker kring hälsa och kost.

self

Mig veterligen finns det bara en svensköversatt självhjälpsbok på lyckotemat som håller en ganska hög vetenskaplig nivå, det är Sonja Lyubomirskys ”Lyckans Verktyg”, även om också den har sin fläckar. På engelska finns Barbara Fredricksons ”Positivity”. Det finns även några KBT-böcker med god evidens, exempelvis David Burns ”Feeling good” eller ”KBT – En självhjälpsbok”.

Barbara Ehrenreich är kritisk till positiv psykologi och självhjälpsvågen såsom delar av den politiska västern brukar vara. Någon som läst hennes bok? Har hon några bra argument? Kanske är det svårt för oss svenskar att förstå hur utbredd föreställningen om positiv tänkande är i USA. Personligen har jag inget emot självhjälpsböcker så länge då vilar på vetenskaplig grund eller i alla fall innehåller genomtänkta praktiska metoder. Tvärtom tror jag att en bra självhjälpsbok kan bidra till mycket gott. Så som med allt annat måste man ju skilja på bra och dåliga självhjälpsböcker.

Kritikerna kan ha rätt i att självhjälpsindustrin överdriver hur mycket individen själv kan påverka av sitt välbefinnande. Samtidigt kan man även kritisera kritikerna för att de inte i tillräckligt hög utsträckning verkar förstå hur mycket av lyckan som beror på vårt sätt att tänka och hur relativt liten betydelse socioekonomisk status har (i rika länder). Socialpsykologen Jonathan Haidt har sagt: ”Happiness doesn’t come entirely from within, but if you ever have to choose between changing your thinking or changing the world to make it conform to your wishes, be sure to choose the former.”. Lyckoforskningen tycks ge visst stöd för den hypotesen, i alla fall i den mån våra basala sociala och materiella behov är tillgodosedda.

Man kan fråga sig vilka alternativ Ehrenreich förespråkar och om hon själv har några genomtänkta förslag på hur människor kan bli lyckligare? Och har hon i så fall någon evidens för dessa förslag? Om inte är hon kanske mer politiskt korrekt, men egentligen lika ytlig som delar av den kultur som hon själv kritiserar? Man bör förhålla sig kritisk även till kritikerna.

Filip Fors (www.filipfors.se)

3 Responses to “Självhjälpsindustrin och dess kritiker”

  1. Lars skriver:

    Jag håller helt med dig Filip.
    Nyheter och förändringar möts alltid av en grupp motståndare. När järnvägen började komma var det många som klassade detta som raka utvecklingen mot helvetet. Det kan väl vem som hellst förstå att det inte kan gå väl när man rusar fram genom terrängen med svindlande 40 km/h? Och det kan givetvis inte fungera att lämna rälsen obevakad. Den kommer naturligtvis att bli stulen.
    Det är extra naturligt att lyckoforskning möts av kritiker eftersom hela yrkeskåren av psykologer varit inriktade på motsatsen: olyckoforskning eller depression.
    Till vissa delar tycker jag om Barbaras historiebeskrivning i SvD. En del bör dock tilläggas:
    – Att böcker, som ”Sikta mot stjärnorna” med flera fick ett starkt genomslag på 80-talet visar på det stora behovet av litteratur inom lycka och positiv psykologi. Då fanns dock ingen vetenskap, som vederhäftigt underlag för att skriva böcker. Det finns det nu.
    – Dagens damtidningar må mest fokusera på skönhet, hälsa och sex, men inslaget av artiklar om lycka är stort, vilket också visar att det finns en hunger efter kunskap på detta område på marknaden.
    – Det var cirka 10 års sedan lyckoforskning började på allvar. Forskning är en långsam process. Det är ungefär NU, som vi börjar få en någotsånär stabil grund att stå på. Därför är det inte så konstigt om marknaden nu överströmmas av böcker om lycka.
    Precis som Filip, tycker jag det är viktigt att det informeras om vilka böcker, som har en stabil grund och vilka som är mer tveksamma.

    Varm kram Lars

  2. Jesper Östman skriver:

    Ja, jag är benägen att hålla med er, Filip och Lars.

    Mitt intryck är att Barbara främst fokuserar på det i USA extremt utbredda mantrat ”tänk positivt” i dess mest extrema former. Tex menar vissa att det kan bota cancer och förefaller som det är hennes erfarenheter från att själv fått cancer som fick henne att bli negativ till positivt tänk.

    Jag har inte läst boken, men väl hört henne berätta om den på Bloggingheads:
    http://bloggingheads.tv/diavlogs/23478

  3. Filip Fors skriver:

    Tack för länken! Ska kika vid tillfälle. Som Sociolog får man ofta höra kritiska röster kring självhjälpsvågen. Det antas ofta vara någon form av motsättning mellan självhjälp och samhällsförändringar. Detta är något jag ofta tror överdrivs.

Leave a Reply