Du sköna nya värld

I Huxleys klassiker du sköna nya värld skildras ett perfekt ordnat samhälle där människan hålls tyglad och kontrollerad av en oerhörd njutning. Genom obegränsat sex, en syntetisk drog kallad soma och ett kastsystem där människor skapas specifikt för sina sociala roller, avskaffas olyckan hos de arbetande människorna.

Hela samhället är uppbyggt kring ett antal grundvärderingar som håller människor på plats i ett konsumtions- och produktionshjul i nära perfekt effektivitetsnivå. De som inte passar in i samhället uppmuntras att ta soma, en antidepressiv hallucinogen, som skänker individen lycka och bekvämlighet. Huxley målar upp en skrämmande värld där njutningar distraherar oss från att se klart i livet.

Du sköna nya värld är en synnerligen aktuell roman i vårt moderna samhälle där antidepressiva mediciner ökar, arbetslösheten hos unga är skyhög och individen själv beskylls för sina misslyckanden och sin olycka. Frågan är om jakten på lycka får oss att blunda för de verkliga problemen i samhället?

skönanyavärld

Frida Johnsson

Tags:

7 Responses to “Du sköna nya värld”

  1. erik skriver:

    det verkar onekligen som att jakten på lycka i många fall får olyckliga konsekvenser, men därmed inte sagt att lyckan inte är det vi bör ”jaga”. (vi kanske bara ska jaga på ett annat sätt). det är min övertygelse att ett ”problem i samhället” inte är ett problem värt att rättas till om inte problemet i fråga också skapar lidande på något sätt.

    om man går med på detta tror jag att man också kommer till slutsatsen att det I PRINCIP inte spelar någon roll om vi angriper ”sjukdomen” (det ”verkliga” problemet) eller ”symtomen” (lidandet), eftersom båda metoderna kommer åt lidandet (som är det viktiga).

    men i PRAKTIKEN är det förstås oftast mer effektivt, iaf i det långa loppet, att angripa ”sjukdomen” istället för ”symtomen”. jag skulle därför vilja påstå att det inte är jakten på lycka i allmänhet som är ett problem, utan snarare den KORTSIKTIGA jakten på lycka.

  2. Göran Hådén skriver:

    Låt mig citera Sonja Lyubomirsky i Lyckans verktyg, sidan 259:
    ”Det finns många situationer (dödsfall, misslyckanden, maktmissbruk med mera) där negativa reaktioner är befogade och dessutom har en viktig funktion att fylla eftersom de får oss att agera och reagera, exempelvis med sorg, fortsatt strävan eller kamp för politiska reformer.”

  3. soma skriver:

    olycka är det enda samhällsproblemet

  4. Filip Fors skriver:

    Frida: Några funderingar. 🙂 Tänker du att strävan efter ökad lycka leder till alltför stort fokus på individorienterade metoder istället för samhällsförändringar? Är det samhällsförändringar i syfte att öka människors lycka som då tänker på eller är det något annat än lycka som du anser vara det övergripande målet för samhället/politiken?

    Som Erik är inne på behöver det inte finnas någon motsättning mellan att angripa symptomen och att angripa orsakerna. Varför inte göra båda samtidigt, eller helt enkelt välja den mest effektiva vägen? Det är vidare inte alltid helt uppenbart vad som är symptom och orsaker till ett problem. Att förändra grundläggande strukturer i samhället kan bidra till högre lycka men det är inte hela lösningen eftersom det både finns strukturella och individspecifika orsaker till varför människor mår som de gör (både samhällets utformning och individens personlighet påverkar). Enligt min mening borde en vettig lyckopolitik rikta in sig på både strukturella förändringar (ex. bekämpa arbetslöshet, ge människor mer frihet att fördela sin tid, förändra normer) men också erbjuda mer resurser till effektiv psykoterapi och andra ”psykologiska” interventioner. Man kan också fråga sig vad som är en strukturell förändring och vad som inte är det. Gör man en strukturell förändring om man inför kurser i hur man blir lyckligare i skolan? Eller är detta en individorienterad förändring? Individorienterade strategier kan även förändra samhällets struktur. Exempelvis genom att lyckan sprider sig från person till person och ett mer positivt ”samhällsklimat” skapas. Skulle vara intressant att höra vad ni andra har att säga om dessa ”kluriga” frågor. 🙂

  5. Lars skriver:

    Det ligger väl en del livsfilosofiska oklarheter i om man aktivt och fokuserat skall ”jaga” lyckan, eller bara lära sig grundstrategier bakom lycka och sedan ta livet som det kommer.
    Det är i princip samma fråga som en som är ofrivilligt singel skall ”jaga” en partner, eller bara leva så att oddsen inte blir för låg och sedan fokusera på annat i väntan på att prinsen eller prinsessan skall dyka upp.
    Kanske passar här det tråkiga svenska: ”Lagom är bäst”

    /Lars

  6. Filip Fors skriver:

    Liknelsen med den ofrivillige singeln är träffande. En populär tanke bland filosofer är hedonismens paradox, att strävan efter lycka är självupphävande. I en trivial mening stämmer nog detta, den som ständigt tänker ”kommer jag bli lycklig av att göra detta” kan nog bli olyckligare på köpet. Detsamma gäller den ”desperata” singeln som ständigt frågar sig ”är den där personen intresserad av mig?´eller ”kommer jag att träffa någon potentiell partner om jag går på den där festen?”. Man kan dock fråga sig hur många som verkligen tror att detta är framkomliga strategier? Jag tror att de allra flesta är medvetna om problemet med dessa kortsiktiga strategier. Att lägga upp en plan då och då, där man frågar sig vilka faktorer som kan vara viktiga att förändra för att må bättre eller för att hitta partner verkar ju däremot inte vara något problem. Detta är förmodligen dessutom mycket bättre än att bara låta saker hända lite ”hipp som happ”. Lösningen är inte att lämna lyckan vind för våg som vissa filosofer verkar tro, utan nog som Lars är inne på att hitta en medelväg, att satsa på strategier på lång och medellång sikt i första hand.

  7. Frida skriver:

    Intressant diskussion

    Jag värjer mig inte mot lyckoforskningen som sådan utan tror att den kan tillföra mycket gott till samhället om diskussioner kring forskningen förs på ett sakligt och robust sätt. Det jag värjer mig mot är de som för upp lyckan som ideologi för samhället med starka underliggande intressen.

    Det finns tendenser till att vilja se lyckan som i högsta grad individuell, något som kan reduceras till en självhjälpsbok, med råd som ”ryk upp dig!” Vilket riskerar att göra människor olyckligare och mindre motståndskraftiga mot motgångar.

    Idag används en lyckoideologi för att slippa/undvika att ta hand om ”sjukdomen” i samhället, för att istället upprätthålla status quo (mer lycka för ett fåtal) och man lämnar individerna att själva ta hand om ”symptomen”. Man kan se det här lyckoidealets baksida som det stora föraktet för svaghet.

    Det är farligt med ett samhälle där nedstämdhet stämplas som en sjukdom. Samhälliga problem, som att unga mår sämre kan inte förklaras som ”sjukdomar” hos individer, som ska medicineras med allt mer antidepressiva eller ska dresseras bort med lyckoundervisning i skolan.

    Jag tycker det är bra att denna blogg lyfter fram mer saklig information om lyckoforskningen och dess resultat för det behövs verkligen. Men jag saknar en mer djupgående diskussion om lyckans baksidor och på vilket sätt lyckoresultat används för egna intressen.

Leave a Reply