Lyckopolitiken och dess kritiker

Julian Baggini skrev häromdagen en tänkvärd artikel i the Independent om riskerna med att låta lyckoforskningen påverka politiska beslut. Det finns anledning att vara vaksam när staten gör anspråk på att påverka människors välbefinnande. Överhuvudtaget finns det anledning att vara vaksam när politiker använder sig av vetenskapliga resultat för att motivera ett beslut (särskilt när forskare är oense och man kan välja sina resultat och hävda att de ”stöds av forskning”. Se SvD). Men det finns naturligtvis också anledning att oroa sig när staten inte bryr sig om hur medborgarna mår. Vad som ofta glöms bort är riskerna med att inte låta en teknisk/vetenskaplig landvinning påverka våra beslut.

Baggini menar, helt riktigt, att det finns främst två problem med den positiva psykologins inflytande på den politiska processen: 1) det en ung vetenskap, vars resultat är kontroversiella, teoretiskt spekulativa och ofta undermåligt testade. 2) det en vetenskap som är fylld av värderingar: när vi säger oss studera ”välbefinnande” så använder vi oss av ett begrepp med moraliska och evaluativa konnotationer.

Kritiken handlar främst om riskerna med att använda lyckoforskning fel, eller paternalistiskt. Man ser dock sällan någon evidens för att välbefinnande som ett politiskt mål, och stöd i forskning för hur detta mål ska uppnås, skulle dra åt det hållet. Kritiken är istället ofta principiell. Oftast inriktar sig kritiken dessutom på den individfokuserade positiva psykologin – Risken är att vi sjukförklarar allt missnöje och fokuserar på psykologiska orsaker, snarare än sociala missförhållanden – och glömmer den sociala psykologin som undersöker större strukturella samband mellan samhälle och individuell lycka. Det finns inga entydiga implikationer om att det vore enklare, eller mer önskvärt, att förändra människors attityder än att ändra deras förhållanden. Tvärtom. Inom den individfokuserade forskningen ser man dessutom främst till de medialt sexigare resultaten som visar att vi missförstår vad som gör oss lyckliga, och att det inte är det som vi tror (pengar, framgång, ett annat jobb, ett större hus). Implikationen är att politiska styrmedel avser att skydda oss från oss själva, och det är då man blir nervös. Men forskningen visar inte att vi alltid missförstår vad som gör oss lyckliga, bara att vi gör det ibland, och att vi kan lära oss att känna igen när detta händer.

Det är naturligtvis utmärkt att det finns kritiker, och det är helt uppenbart att lyckoforskningen just nu upplever en guldrush, vars resultat missförstås, överutnyttjas och förvrängs. Men det är inget skäl att ignorera resultaten när vi överväger politiska och personliga beslut: det ger bara skäl att låta processen vara så öppen och välinformerad som möjligt.

David Brax

22 Responses to “Lyckopolitiken och dess kritiker”

  1. Lars skriver:

    Jag ser här stora likheter med miljöforskningen. Den är sedan ett fåtal decennier högpolitisk. Likt lyckoforskningen är det en ”ung vetenskap, vars resultat är kontroversiella, teoretiskt spekulativa och ofta undermåligt testade. 2) det en vetenskap som är fylld av värderingar” som David skriver. Jag har sett många och övertydliga bevis för att politiker inte bara spekulativt utnyttjat miljöforskningens resultat, men även påverkat resultaten genom att stödja forskare med rätt åsikter och i de värsta fallen till och med dikterat vad de ska komma fram till.

    …men, missförhållanden kommer vi alltid ha. Inte skulle jag vilja avskilja miljöfrågprna från den politiska arenan för det. Skulle ni?

    /Lars

  2. Mario Potkin skriver:

    Filosofen Peter Singer hävdar: ”Om tio procent av befolkningen skulle tillägna sig en medvetet etisk syn på livet och handla i enlighet med den skulle följdverkningarna bli större än vid något regimskifte. Skillnaden mellan en etisk och en självisk syn på tillvaron är mer grundläggande än skillnaden mellan den politik som förs av höger- respektive vänsterblock.” (Peter Singer: Hur ska vi leva?/Natur och kultur 1998)
    Jag är övertygad om att detsamma gäller den livshållning som lyckoforskningen implicerar. Skulle tio procent av befolkningen på allvar sätta sig in i t.ex. Sonja Lyubomirskys bok ”Lyckans verktyg” och konsekvent följa den i sina vardagliga liv, så skulle följdverkningarna bli större än vid något regimskifte.
    Jag kan inte låta bli att notera att lyckoforskningen på flera punkter tangerar det Peter Singer formulerar i de böcker jag läst av honom. Nu senast hans bok ”Det liv du kan rädda” (Fri tanke förlag 2009).

  3. David skriver:

    Mario: Som utilitarist har Singer naturligtvis stort intresse för vad forskning har att säga om förhållandena under vilka vi blir lyckliga. Det är dock viktigt att vara noggrann när man säger att lyckoforskningen ”implicerar” något: det finns alltid en normativ premiss som uttalar sig om vad som är önskvärt, vad som borde vara politikens ”mål” etc. Det är också viktigt att förstå vad lyckoforskningen egentligen ”implicerar”, vilket är ytterst lite: att religiösa, eller gifta, människor tenderar att vara lyckligare än ateister och ogifta betyder inte att ateister och ogifta skulle bli lyckligare om de blev religiösa eller gifte sig, t.ex. Det finns en klar tendens att länder med ett utvecklat socialt skyddsnät har lyckligare medborgare än länder utan detta, men det betyder inte att alla länder bör bli välfärdssamhällen. Det är mycket möjligt att de bör bli det, men det ”impliceras” inte av forskningen. Inte än. Vi måste känna till betydligt mer de sociala och psykologiska mekanismerna som leder från det ena till det andra innan specifika planer kan sättas i verket.

  4. Filip Fors skriver:

    Jag håller med om det mesta här, stundtals tycker jag det var huvudet på spiken. 🙂

    Intressant att du tar upp spänningen mellan individfokuserade strategier hämtade från den positiva psykologin och ev. kollektiva strategier med fokus på att ändra levnadsbetingelser. Jag tycker det verkar som att man kommit betydligt längre inom den positiva psykologin än inom den sociologiska/socialpsykologiska lyckoforskning som jag själv håller på med. De flesta lyckoforskare är trots allt psykologer, vi vet ännu alltför lite om lyckans sociala orsaker förutom självklarheter som att människor i genomsnitt är lyckligare i länder med en grundläggande hög materiell levnadstandard, demokrati och civila friheter. Vi vet exempelvis mycket lite om varför det fortfarande finns en så stor variation i lycka mellan rika länder, individualism och tillit och andra ”kulturella” faktorer verkar spela roll men det är oklart hur dessa faktorer kan påverkas politiskt och vilka sociala villkor som i sin tur påverkar dessa faktorer. Så den positiva psykologin plockar vissa poänger eftersom den kan komma med konkreta förslag på förändring, ex. strategier för attitydförändring genom KBT. Det är svårt att dra några liknande slutsatser från den sociologiska lyckoforskningen eftersom det inte finns några entydiga belägg för hur exempelvis de statliga institutionerna ser ut i samhällen med hög lycka förutom de grundläggande faktorer jag tog upp ovan, de som vi redan vet är eftersträvsvärda. Man kan ju även konstatera att socioekonomisk status, ex. klass, inkomst och typ av sysselsättning har en relativt blygsam effekt på välmåendet (större effekter på livstillfredsställelsen), och jag tror att det ofta är dessa typer av levnadsbetingelser som man har i åtanke när man diskuterar frågan om att förändra attityder kontra förhållanden?

  5. Mario Potkin skriver:

    David: Du har rätt i att begreppet ”implicera” var illa valt av mig. Bättre skulle begreppet ”inspirera” kunna vara. När Sonja formulerar sina lyckostrategier så har hon – vad jag kan förstå – inspirerats av sin egen och andras forskning. Men samtidigt vet vi för lite för att kunna säga att forskningen implicerar strategierna.
    Och handlar det om frågan hur vi skall leva våra liv så är det svårt att komma förbi värdepremisser. Är lycka verkligen det mest eftersträvansvärda?
    Jag är dock övertygad om att om en stor del av befolkningen verkligen anammade Sonjas lyckostragier så skulle det få sociala konsekvenser. Och förmodligen konsekvenser jag själv skulle uppskatta.

  6. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Jag ar ledsen mina icke-kamrater, men att staten ska ha nagon sorts inblick eller intresse i ”hur jag mar” _ar_ paternalism. Det existerar ingen gradskala alls, paternalismen borjar dar och da, och hur mycket eller hur lite den bryr sig om ”hur jag mar” ar totalt ovasentligt, den ska ge fanken i det oavsett vad.

    Jag insisterar pa min princip att inte motivera varfor jag inte ar intresserad av paternalism, uppgiften ligger hos er att bevisa for mig och andra som ser paternalism som ondska och ”lyckoforskning” som nonsens varfor jag bor var vara intresserad av detta, for det ar jag inte.
    An sa lange har inga politiska beslut blivit motiverade i nagot land varlden over med hanvisning till ”lyckoforskning”, sa eftersom ni uppenbarligen ar intresserade av detta, forklara for mig varfor jag bor vara anhangare av detta.

    Notera att det ar en stor skillnad mellan att anvanda begrepp som ”pursuit of happiness” retoriskt, aven i samband med politisk maktutovning, och att tala om ”pursuit of happiness” i politiska sammanhang med ”forskning” som uppbackning.

  7. david.brax skriver:

    Gäsp. Jag ser inte alls varför jag/vi skulle se det som min/vår uppgift att motivera dig att bli intresserad, och eftersom du vägrar att ge några skäl för din inställning har jag inget intresse av att ”diskutera” frågan med dig heller.

  8. Per Frykfeldt skriver:

    Vladde!Kan inte du berätta lite om dig själv? Jag läser dina inlägg med stor behållning. Vältalig skepticism så att det sjunger om det.
    Vem är du?

  9. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    David: Om du vill salja en bil till mig bor ju inte du mena pa att det ar jag som ska bevisa for dig varfor jag inte vill ha den. Det hade gjort dig till en valdigt dalig bilforsaljare. Om du menar pa att du inte behover motivera varfor du vill salja en viss form av politik till mig sa tycker jag att du (och dina kumpaner, om de instammer i din filosofi) fortjanar att misslyckas.

    Ar du demokrat eller inte? Har nagon form av lagstiftning eller liknande politisk maktutovning skett i Sverige med hanvisning till ”lyckoforskning” an idag? Skulle det ske vore det alltsa forsta gangen, och nagon behover propagera for varfor detta bor ske, och det ar du och dina meningsfrander som bor gora detta. Om alla manniskor i en demokrati skulle behova hora av sig till politiker med allt de _inte_ var intresserade av sa skulle inte mycket bli gjort, da hela statsbudgeten skulle ga at till att driva en ointresseombudsman. Rimligtvis tar ni forsta steget, och da kan ni val borja med att fila pa argumenten har och nu. Lat hora.

    Ja, jag tycker att det ar roligt vad mitt lettiska tangentbord staller till med jag ocksa.

  10. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Per: Om jag heter Vladde sa heter du Perka. Jag heter dock varken eller.

    Svensk medborgare, 80-talist. Pa exil utomlands.

  11. david.brax skriver:

    Vladimir: Jag är ingen bilförsäljare ens i överförd bemärkelse, men en god bilförsäljare ödslar inte tid på någon som mest verkar intresserad av att förolämpa bilar utan att förklara varför. Lite på samma sätt brukar politiker strunta i att gå i debatt med extremister när det inte finns några utsikter till att ha en vettig debatt.

    Om du vill se exempel där lyckoforskning influerat politiska beslut, titta på Brittiska regeringens ”Horizon”-dokument gällande mental hälsa, eller på den politiska processen i Bhutan. För en historisk bakgrund, se på hur Bentham’s och Mill’s teorier influerade politiken i England under 1800-talet.

    Arbetsdagens längd, styrplanerna för skolan, beslut om stadsplanering etc. har alla influerats av uppfattningar om hur dessa saker påverkar medborgarnas välbefinnande. Den enda skillnaden om lyckoforskningen började hörsammas mer inom den politiska beslutsprocessen vore att man ersatte gissningar om vad som gör människor lyckliga med välunderbyggda fakta.

  12. Per skriver:

    Vladimir:Perka är okej. Fan va du är rolig!Och ganska skarpa inlägg oxå.
    Det senaste här var ju intressant,Davids svar höll även det hög nivå. Jodå,jag tror nog att en del styrande politiker haft o har intresse av hur folket mår. Sedan kan man ju ana att man samtidigt vill att bättre generellt mående ska resultera i god produktivitet under längre tid.Alltså,om de flesta är hyfsat glada så lär de väl jobba effektivare under fler år,o det gillar väl inte bara herr Reinfeldt,för det bör väl öka chansen till fortsatt välfärd.

  13. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    ”Den enda skillnaden om lyckoforskningen började hörsammas mer inom den politiska beslutsprocessen vore att man ersatte gissningar om vad som gör människor lyckliga med välunderbyggda fakta”

    Jag firar julen i Polen,

    sa plocka fram lilla tvalen,

    jag hinner med alla halen,

    en riktig homodag, i Prag.

    Mina testiklar ar stora,

    jag missar inte en hora,

    jag firar homo-jul i Prag,

    Jag firar homo-jul i Prag,

    Jag firar homo-jul i Prag, lilla jag.

    Det ar objektiva fakta att jag personligen blir lycklig av att sjunga denna refrang. Ar det rimligt att alla manniskor i Sverige ska behova lyssna pa Onkel Konkels ”Jag firar julen i Polen” som en del i ett nationellt lyckoprogram? Om svaret ar nej, sa maste du antingen underkanna min egen skattning av min egen lycka, eller erkanna att vad som gor manniskor lyckliga ar helt och hallet subjektivt. Underkanner du min egen skattning av min egen lycka sa underkanner du samtidigt hela ”lyckoforskningen” i sig, och maste samtidigt underkanna ”lyckoforskningens” roll som vetenskapligt stod i beslut kring politisk maktutovning. Haista vittu.

  14. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Per:

    Jag fornekar inte att politiker har ett intresse av att medborgarna mar sa bra som mojligt, for att de i sin tur ska arbeta battre, och inte belasta sjukvard, etc. Jag menar dock att jag inte vill kanna mig som ett hjon vars syfte i livet ar att oka min nations BNP, da jag anser att jag har ratt att fatta beslut kring mitt liv som inte bidrar till ekonomisk tillvaxt men som ger mig nagon form av tillfredsstallelse. Jag skall aven ha ratt att sysselsatta mig med aktiviteter som pa det stora hela kan bidra till en minskning av BNP, till exempel ge ut anti-konsumistiska bocker som inspirerar manniskor att leva i talt i skogen istallet for att lonearbeta och bo i stora hus. Daremot anser jag inte att jag har ratt att tvinga samhallet att aktivt minska BNP genom att jag aktivt skadar andra medborgare mot deras vilja, till exempel genom att hugga av deras ben sa att de inte blir lika produktiva i arbetet. Jag har faktiskt inte ratt att gora det oavsett om det okar eller minskar BNP.

    Den har diskussionen kanns dock ganska separat, da det som driver eldsjalarna bakom denna site inte ar okad BNP – de propagerar till och med for motsatsen – utan privilegiet att beratta for andra manniskor (medborgarna) vad de bor tycka eller tanka, dar det borjar med ”mjuka styrmedel” och sedan eskalerar, likt alla andra politiska projekt som till slut monopoliseras (forstatligas). Jag tycker att man bor vara overkanslig och ta bort flyghavret fran faltet direkt innan skiten sprider sig och tar over istallet for att vara den kokande grodan som forst far upp ogonen nar det val ar forsent. Nog for att jag har svart att tro att jepparna bakom sajten ar nagra demoner med langtgaende planer eller formagor att ta over svenskarnas inre, utan det handlar val mer om missriktad valmening i dagslaget.

    Den sa kallade lyckororelsen ar dock ratt kraftfull och valetablerad vid det har laget – framforallt internationellt – och varje ideologi som lockar vilsna sjalar med hopp om den ratta vagen till lycka bor ifragasattas nagot enormt, sarskilt nar de ideologiska anhangarna inte skams for att anvanda begrepp som ”valunderbyggda fakta” i diskussioner om vad som gor manniskor lyckliga.

  15. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Jag undrar fortfarande vad fanken Johan Norberg gor i denna sammanslutning.

  16. Vladimir: Du argumenterar hårt, men engagerat! Och ett stort engagemang är en fin egenskap tycker jag. 🙂 Det är också bra att vända och vrida på en fråga från flera håll. Så du behöver verkligen inte hålla med om allt som skrivs här.
    Min vilja med den här bloggen är att inspirera och hjälpa människor att hitta nya vägar, se nya möjligheter och diskutera lyckofrågor ur flera olika perspektiv.

    Det här ÄR också ett knepigt område. Och du ska också veta att vi som skriver här inte heller delar samma uppfattning i allt heller. Så på samma sätt som du är en individ som kanske råkar bli lycklig av att sjunga extrema julvisor så är vi som skriver här på bloggen inte heller någon klump som tycker likadant om allt utan faktiskt individer med lite olika synsätt vad det gäller lyckofrågor vi också. 😉

    Jag känner mig precis som dig också enormt mån om att lyckoforskningsresultaten inte får användas till att köra över människor utifrån någon slags grundtanke om att vi alla blir lyckliga av exakt samma saker i alla lägen, i en missriktad vilja att göra gott. För även om du och jag kanske har flera gemensamma saker som vi båda blir lyckliga av (dock inte Onkel Konkel för min del ;-)) så skiljer sig säkert också våra behov åt en del. Och självklart så måste var och en ha möjlighet att hitta sin egen väg till att bli lycklig. Bara för att jag t.ex. blir lyckligare av att spela piano så betyder det ju inte att du ska tvingas lära dig att spela piano, för du kanske rentav skulle bli olyckligare av ett sådant tvångsprojekt.

    Så den stora utmaningen som Jag ser det ligger i att använda lyckoforskningsresultaten för att supporta individen till att hitta och följa vägar som gör honom/henne lyckligare utifrån sina personliga förutsättningar, på ett sätt som han eller hon själv kan råda över.

    Kram på dig och trevlig helg! / Boel

    ————————
    http://www.viability.se
    boel@viability.se

  17. david.brax skriver:

    Vad som gör dig lycklig är subjektivt, dvs. det beror på ditt tillstånd. ATT detta något gör dig lycklig, är ett objektivt faktum. Påståendet ”det här gör mig lycklig” är antingen sant eller falskt.

    Människor skiljer sig mycket åt i vad som gör dem lyckliga: därför är också vanligtvis den bästa strategin att låta människor göra vad de vill, så länge de inte skadar någon annan, eller någon annans strävan att göra vad de vill.

    Men det finns också andra saker vi kan göra, vi vill ofta att våra vänner och vår familj ska vara lyckliga, och vi har lärt oss en del om deras intressen och vanor, så vi kan förutse vad som gör dem lyckliga och hjälpa dem åstadkomma det. På större nivå vet vi att tillgång till sjukvård, rättssäkerhet etc. är saker som gör människor lyckligare. Utmärkt anledning att prioritera sådana saker i politiken. Se till att det blir enklare att bli lycklig.

  18. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Boel: Din diplomati fungerar inte. Det enda jag far fram i det du skriver ar att du ar intresserad av politisk inblandning i manniskors mest heliga utrymme som vanligtvis enbart nordkoreanska diktatorer kanner att de har ratt att borja rota i. Jag ar emot det. Aterigen, oavsett gradskala. Otrevlig helg pa dig.

    David: Du andrar ju din standpunkt nagot fundamentalt. Innan detta sa pratade du om valunderbyggda fakta angaende vad manniskor blir lyckliga av, jag ser ingenting om detta i det du skrev nyss. Visst ar det lattare att vara lycklig om man ar vid liv istallet for dod, men maste lyckoaspekten som faktiskt ar totalt diffus och odefinierbar vara en del i diskussionen kring statligt finansierad sjukvard eller liknande fragor? Jag tycker saklart att den inte ska ha nagon del alls i nagon politisk fraga, men det visste ju du redan.

    Nej.

  19. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Jag har ingen aning varifran det dar sista nej:et kom ifran. Men jag antar att det bara ar illustrativt. Lat sta.

  20. david.brax skriver:

    Nej, Vladimir, min ståndpunkt är fundamentalt den samma. Att lycka är ”diffust” betyder inte att det är odefinierbart, det betyder att det är ett svårt ämne. Det är ju därför det krävs forskning.

  21. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Pa samma satt som man kan mata objektivt att en ranare har ranat nagon, genom att hen uppger att hen gjort det, kan man objektivt bedoma ifall en manniska ar lycklig eller inte, genom att hen uppger det. Vi kan val fortsatta diskutera den dag man kan mata och sedan dra hundra procent tillforlitliga slutsatser av nagon manniskas serotonin-niva.

  22. david.brax skriver:

    Om man krävde hundra procent tillförlitliga slutsatser skulle inte mycket bli gjort, vare sig i politiken, vetenskapen eller i livet.

Leave a Reply