Bör lyckoforskningen omsättas till politik?

Många som ägnar sig åt att forska om lycka, bl a flera bidragsgivare till denna blogg, tycker att denna kunskap ska omsättas i politik. Men det finns opposition mot den idén från oväntat håll.

På en konferens i Rom träffade jag för en tid sedan några av världens ledande forskare inom lycka och välbefinnande. I publiken satt bland annat politiska företrädare och rådgivare som törstade efter forskningsresultat att göra politik av, de formligen slet Excel-arken ur forskarnas händer.

På den här konferensen fanns det paradoxalt nog en stor oro över detta intresse – bland forskarna. Ett skäl till denna oro var att mätmetoderna och resultaten är provisoriska och att man ska ha betydligt större kunskap om kartan innan man börjar styra människor år ett visst håll.

Ett annat skäl nämndes av den schweiziske ekonomen Bruno Frey. Han menade att det fanns andra värden än lycka som är viktiga i människors liv – om lycka inte görs helt trivialt genom att definieras som allt som vi strävar efter – som exempelvis värdighet. Det är inte självklart att stater bör ha som uppgift att bestämma att vi alltid ska eftersträva ett värde på bekostnad av alla andra.

Ett tredje skäl nämndes av en av de mest erkända lyckoforskarna, Ed Diener. Han menade att vi inte behöver omvandla lyckoresultaten till en politisk process med alla risker det medför för snedvridna ambitioner och inflytande för särintressen. Han menade att det räcker att forskarna berättar för folk vad de tycker sig veta, så får dessa själva dra slutsatserna.

Om någon funderar på att ta ett nytt jobb längre från hemmet behöver vi inte avskräcka henne med regleringar och skatter, påpekade Diener. Det räcker att berätta för henne att hon förmodligen inte kommer att bli så mycket lyckligare av den högre inkomsten, men mer olycklig av den långa pendlingstiden. Då kan de själva konstatera att det nog inte är en särskilt bra idé.

Det är viktigt att vara så ödmjuka av ett fjärde skäl: Människor är olika och har olika preferenser. Bara för att majoriteten trivs sämre med att pendla långt betyder det inte att alla gör det. Bara för att majoriteten inte blir lyckligare av att skaffa barn betyder det inte att ingen blir det. 

En politik för lycka som tar sig friheten att premiera en viss livsstil blir med nödvändighet en one size fits all-politik, där de som avviker drabbas och tvingas betala för de andras preferenser.

En bättre och mer blygsam politik för lycka inriktar sig i stället på att utöka vår kunskap om vad som gör oss lyckliga och på att maximera våra valmöjligheter så att vi själva kan dra slutsatser om vad det bör innebära för vårt eget sätt att leva.

Det var nog det Thomas Jefferson menade när han under författandet av den amerikanska självständighetsdeklarationen avstod från att stipulera en rätt till lycka och ersatte det med en rätt att ”sträva efter lycka”.

Johan Norberg

37 Responses to “Bör lyckoforskningen omsättas till politik?”

  1. Göran Hådén skriver:

    Välkommen till lyckobloggen, Johan! Det ska bli intressant att ta del av dina perspektiv framöver.

    Angående din text så tror jag kortfattat att det vore bra om politiker anammar lyckoperspektivet redan nu, för att sedan ta allt större hänsyn till lyckoforskningen i takt med att säkerheten ökar kring vad som faktiskt är bra för lyckan.

    Om inte, så låter vi ju politiska beslut styras av andra intressen, och vore det mer välgrundat än lyckoforskningen är idag?

    Göran Hådén

  2. David Brax skriver:

    Det finns, åtminstone i vissa fall, en motsättning mellan att utforma en politik informerad av vad som gör oss lyckliga och att, som du säger, maximera våra valmöjligheter.

    Det finns t.ex. forskning som tycks stödja tesen att för många valmöjligheter gör oss mindre nöjda med de val vi faktiskt fattar.

    Vi kan heller inte utgå individers förmåga att välja klokt, ens enligt deras egen uppfattning, är opåverkat av samhället våra politiska beslut formar.

  3. Oliver skriver:

    Verkligen, något one-size-fits-all vill vi inte ha. Sådana tendenser finns även inom dagens överväldigande liberalism. Den är ju faktiskt inte så fri som många vill hävda. Alla dominerande paradigm har sådana bieffekter, bara att de som förespråkar dom inte villerkänna det.

  4. Lars skriver:

    Det finns väldigt många olika politiska styrmedel. Om politikerna anammar lyckoforskningen, så får vi förutsätta att de förstår att man under många år måste begränsa sig till de allra mjukaste styrmedlen såsom information, undervisning, debatt och forskningsstöd. Jag välkomnar detta.

    Att ta till skarpa styrmedel vore rena mordet på det samhälle, som vi byggt upp under sekel och därtill extremt farligt om fel personer kommer till makten.

    Steg 2 efter informationsfasen, redan det om många år från nu, tror jag är att anpassa våra arbetsplatser och styrmedel på arbetsplatserna.

  5. Ann skriver:

    Jag fattar inte hur ni tänker nu. Faktum är att jag mest blir irriterad när jag läser det här. Vad som gör en lycklig är väl i högsta grad väldigt personligt? Så hur skulle det vara möjligt att driva en POLITIK kring någonting som alla människor når på olika sätt? Krävs det inte då att alla människor fungerar på liknande sätt till att börja med? Eller att alla har liknande syn på vad lycka faktiskt ÄR? Eller är tanken att de som inte kan uppnå lycka genom rådande politik strategi ska knapra SSRI resten av livet för att passa in? (Så funkar det väl redan på sätt och vis.. men att göra någonting personligt till en underförstådd samhällsnorm genom att driva en ”lyckopolitik” kommer nog inte minska känslan av utanförskap bland de som inte passar in i normen, medfödda depressioner går inte att bota med en fingerknäppning direkt) Dom olyckligaste människorna jag någonsin träffat har varit de som aktivt strävat efter lycka, istället för att vara lite mer ”laid back” och ta dagen som den kommer (trots alla krav från höger och vänster). Jag tror mer det är en attitydfråga och att pusha in en hel befolkning i ett ”lyckoprogram” känns bara misslyckat.

    Jag har tusen och åter tusen argument till varför det skulle göra mer skada än nytta. Förhoppningsvis har jag missförstått hur ni menar. Men jag är uppriktigt intresserad av att veta hur en sån idé som ”lyckopolitik” skulle fungera i praktiken. Kontakta mig gärna och förklara om ni tycker jag missförstått detta. Orkar nog inte aktivt följa en blogg som jag tycker har helt galna perspektiv, känner jag.

    Ha det bra! /Ann

  6. Filip Fors skriver:

    Kors i både tak och golv! 🙂 Ann! Jag tror du kommer förstå vad tanken är med en evenuellt lyckopolitik i de inlägg som följer de kommande dagarna och veckorna. Många av de saker du tar upp håller jag med om och de flesta metoder för att införa en lyckopolitik bygger antagligen på att påverka och mäta lyckans bestämningsfaktorer istället för att direkt påverka lyckan. Om man ex. vet att människor genrellt mår bra av fysisk aktivitet skulle man kunna satsa på mer idrott och motion i samhället, t ex genom att införa mer fysisk aktivtet i skolan (givet att man vägt in andra viktiga faktorer). Detta är bara ett löst exempel. Men jag tror inte en ”lyckopolitik” skulle vara speciellt annorlunda än politiska interventioner i vanlig mening. Samtidigt måste man kunna ventilera idéer och tänka lite utanför ramarna också. En lyckopolitik kan vara en dålig idé, om det t ex inte fungerar eller gör mer skada än nytta, det är fullt möjligt och något som är viktigt att diskutera. Men döm inte ut förslagen på förhand.

  7. Jag håller med Filip. Vill bara komplettera med att idag så baseras de flesta politiska åtgärder på att öka tillväxten och göra landet rikare. Men vad är meningen med det om befolkningen generellt sett inte mår bättre av detta? Är det inte i så fall bättre att grunda sina politiska strategier och åtgärder på vad som faktiskt ökar den generella lyckonivån i samhället? Syftet med att t ex minska arbetslösheten bör enligt mig inte vara att staten ska dra ner på sina kostnader och att vi alla blir rikare, utan istället att minska lidandet för de som står utan arbete och skapa ett större utrymme för individer eller stat att satsa pengar på områden som ökar välbefinnandet.

    Vad som gör en lycklig är inte bara högst personligt. Vi människor fungerar på liknande sätt och det finns många saker som generellt gör oss lyckliga. Det är ju mycket därför lyckoforskningen finns till; för att ta reda på vad vi mår bra av och vad vi mår mindre bra av. Enligt mig vore det oklokt att inte utnyttja detta även politiskt när man fattar viktiga beslut. Men som Lars skriver så bör vi nog begränsa oss sig till de allra mjukaste styrmedlen under närliggande tid. Lyckoforkningen är trots allt bara i sin linda.

    Hoppas detta gjort dig lite klokare på vad vi menar Ann 🙂

  8. Ett litet tillägg. Redan idag tas ju en massa politiska beslut. Antingen kan ett politiskt beslut göra så att den generella lyckonivån i samhället ökar, minskar eller bibehåller samma nivå. Varför ska vi låta ”slumpen” avgöra vilket av fallen det blir? Är det inte bättre att vi utifrån lyckoforskning baserar ett beslut på hur sannolikt (för vi kommer nog inte att kunna veta detta till 100%) det beslutet gör att lyckonivån kommer att öka?

  9. Erika skriver:

    … men glömmer ni inte bort andra värden än lycka som Johan påpekar i inlägget?

    Beroende på lite hur ni definierar lycka så kan det ju bli problematiskt om ett beslut som t.ex. ökar snittlyckan samtidigt minskar livslängden.

    Då får man två värden som man måste vikta mot varandra. Ett kortare liv med en viss lyckonivå ställs mot ett längre med en något lägre lyckonivå.

    Det är sant som många skriver i inläggen ovan att politiker idag strävar efter vissa värden i sina beslut och att de då lika gärna/hellre också kunde sträva mot lycka. Även om jag personligen tycker att det ska bli färre politiska beslut överlag så kan jag inte bestämma mig för om jag tycker att de beslut som tas (många eller få, beroende av politik) skall ha lycka som mål.

    En fråga till blir ju: Har politikerna rätt att öka exempelvis 5 personers lycka om det innebär att de sänker 1 persons lycka?

  10. Carsten skriver:

    Det närmast patologiska lyckosökandet som det vanligen förstås i det (post) moderna samhället leder helt klart till en känsla av tilltagande otillfredsställdhet, och ja, olycka, paradoxalt nog.

    Verklig lycka är närmast en sidoeffekt av diverse uppoffringar, som inte ens syftar till lycka. Och detta skall politiker styra över? Nej, så länge som människans grundläggande behov är tillgodosedda, som t.ex

  11. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Filip och Ludvig: Sa vedervardigt som ni resonerar just nu sa upplever jag att jag skulle bli mycket lycklig av att sla er i huvudet riktigt hart med en skarp yxa. Ska vi gora politik av detta, tycker ni?

    Ann: Jag instammer fullstandigt i din vrede. Detta i kommentarsfaltet pa en artikel skriven av en annars valdigt principiellt frihetlig liberal som Johan Norberg. De som inte forstar vreden behover man heller inte forsoka overtyga, bara se till att de inte far nagon som helst politisk makt. I Sverige blir det daremot svart, da svenskarna ar sinnessvaga idioter som bokstavligt talat vill (med stora bokstaver) att politikerna ska ldefiniera lyckan at dem och sen servera den pa fat.

  12. Carsten skriver:

    Det närmast patologiska lyckosökandet som det vanligen förstås i det (post) moderna samhället leder helt klart till en känsla av tilltagande otillfredsställdhet, och ja, olycka, paradoxalt nog.

    Verklig lycka är närmast en sidoeffekt av diverse uppoffringar, som inte ens syftar till lycka. Och detta skall politiker styra över? Nej, så länge som människans grundläggande behov är tillgodosedda, som t.ex formulerad i FNs universela deklaration om mänskliga rättigheter (ett utmärkt dokument att göra reklam för i dessa dagar), så kna nog människor hitta sin lycka själva

  13. Elias Bröms skriver:

    ”idag så baseras de flesta politiska åtgärder på att öka tillväxten och göra landet rikare”

    Nej, idag är politiken så pass undantryckt (jämfört med hur det har varit tidigare i historien) att människor i stora drag får göra vad de vill. Eftersom de flesta av oss väljer att förbättra våra egna liv genom att arbeta så får vi tillväxt och vi blir rikare. Politiker kan inte öka tillväxten, de kan bara hindra den i olika grad.

    ”Men vad är meningen med det om befolkningen generellt sett inte mår bättre av detta?”

    Befolkningen mår bättre av det. De mår bättre av frihet. Även om det på kort sikt kan se ut som om det är bra att styra människor dit ”man” (politiker) vill ha dem så minskar det lyckan på lång sikt. Dessutom är det en bra moralisk princip att inte utöva tvång mot människor utan låta dem vara ifred. Politiker vet inte bättre än medborgarna vad som är bäst för dem. I synnerhet inte eftersom politiker bara tittar på statistik, inte på varje enskild individ.

    ”Är det inte bättre att vi utifrån lyckoforskning baserar ett beslut på hur sannolikt (för vi kommer nog inte att kunna veta detta till 100%) det beslutet gör att lyckonivån kommer att öka?”

    Nej. Det mest moraliska är att minska politikernas makt så mycket som möjligt, så att inga politiska beslut behöver tas.

  14. Erika: Som jag ser det är en ökning av lyckomängden i samhället det enda som är viktigt. Allting vi gör strävar egentligen mot att vi ska bli så lyckliga som möjligt. Sen använder vi pengar, relationer mm för att uppnå detta. Att livslängden minskar gör ju även att totallyckan minskar om det inte föds en ny individ varje gång det dör en och där de bägge individerna har samma lyckomängd.

    I alla beslut som tas kommer några vara mer vinnare än andra. Det gäller att utforma besluten så att de gynnar så många som möjligt. Eller lutar du mer åt en kommunistisk linje där alla ska ha lika i lycka? 😉

  15. Maria skriver:

    Att ha med människors lycka som strävan i politiken är väl egentligen självklart? Det är väl ändå det vi ska ha politik till? Sedan ser förstås lycka olika ut för olika människor. Om tillväxt är det enda målet, utan att vi vet vad vi ska ha tillväxten till, blir ju politiken ganska så långt från människorna. Jag önskar att all politik handlade om att ge människor de bästa förutsättningarna för att bli just lyckliga och må bra. Då menar jag lycka som de flesta lyckoforskare och dem inom positiv psykologi pratar om – lycka i stunden och på lång sikt, samt meningsfullhet och hänsyn till andra och omgivningen.

  16. Gustav skriver:

    Känns som om det är lite väl mycket paternalistiska och storebrorsaktiga vibbar bland åsikterna här i kommentarsfältet. Man bör ju inte genom samhälleliga åtgärder _tvinga_ folk att vara lyckliga enligt vad en eventuell mall säger, utan snarare ge möjlighet för dem att själva forma ett lyckligt liv efter vad de anser att ett sådant skall innehålla. Det vill säga exempelvis möjliggöra för minskad arbetstid på individnivå, men inte införa generellt tvång på minskat arbete för alla. Öppna upp för ökad fysisk aktivitet och kanske upplysa om fördelarna med sådan, men inte kräva gemensam morgongymnastik för den skull. Et cetera.

    Jag tycker att det är obehagligt att höra hur man ”först måste begränsa sig” till mjuka styrmedel. Varför i all världen skall det någonsin komma ett ”sedan”, där staten/överheten skall kunna gå in med hårdare styrmedel för att tvinga fram lycka? Det låter ju befängt. I mitt tycke bör det aldrig förekomma några styrmedel för folks lycka bortom tillgängliggörande av information. Mer interventionistisk politik hör inte hemma i ett fritt samhälle.

  17. Carsten skriver:

    min dator är konstig i dag, skickar meddelanden innan jag skrivit klart. Radera gärna mitt inlägg kl 2009/12/04 kl 14:45.

    Men när jag ändå är igång: Lycka kan väl aldrig vara politikers uppgift att ’åstadkomma’. Ursäkta, jag blir så illamående vid tanken att jag måste ta en kort paus…

    Ok, tilbaks. Politik i en demokrati utgår ju från folket, og vad en majoritet vid varje, ytterst skiftande, tilfälle anser vara mest prioriterat. Jag har svårt att se något parti vinna på parollen ”vi skall göra dig lycklig”, och om någon tänker bilda det partiet ville nog det orimliga i situationen snart uppenbara sig. En upplyst despot skulle dock mycket väl kunna tänka hiva ur sig en sådan paroll, därav illamåendet tidigare.

    Låt oss säga, att lyckoforskningen visar att t.ex. diktatur gör folk lyckligare. Vad skall det få för konsekvenser menar ni? Nej, låt oss satsa på att få alla fri och rättigheter på plats innan vi börjar leka övermänniskor på det här sättet (då vore det dock överflödigt).

    I min mening bör människor hellre förstå sig att olycka är en ofrånkomlig del av tillvaron, som drabbar alla förr eller senare. Det här lyckoprojektet pekar mot en omöjlig ’rätt’ att vara lycklig, som ingen är betjänt av.

  18. David Brax skriver:

    När vi fattar politiska beslut, säg om huruvida ett område ska bebyggas eller vilka prioriteter en utbildning ska ha, gör vi det vanligen dels utifrån någon slags styrande princip, dels utifrån en kalkyl av vilka konsekvenser beslutet kommer att få. Sakkunniga gör utredningar och riskbedömningar och man väger olika intressen mot varandra. Vi överväger effekter på miljön, på hälsan, på ekonomin, på enskildas och gruppers intressen. Hur det tänkta beslutet påverkar människors välbefinnande, i ytterst ospecifika termer, är rimligen del av de konsekvenser som tas i beaktande. Det är visserligen individuellt precis hur var och en blir lycklig, men vissa generella drag tycks vi ha gemensamt (och demokrati innebär ju att den enskilde ibland får sina intressen förbisedda).
    Vi fattar rimligen dessa beslut bäst när vi samlat in så mycket kunskap som möjligt som kan hjälpa oss förutse alla dessa konsekvenser. Resultat från lyckoforskningen är i högsta grad relevanta i det avseendet.

    Det är väl inte så kontroversiellt? I själva verket tycks antaganden om vad som främjar människors välbefinnande vara inbakade i en mängd politiska och moraliska principer redan, och då är det väl bra om vi backar upp, granskar och gallrar bland dessa antaganden med den bästa tillgängliga vetenskapen på området?

  19. goran.haden skriver:

    Carsten: Självklart är olycka en ofrånkomlig del av tillvaron, men det vi kan göra är att begränsa olyckan.

    Politiken ska inte göra människor lyckliga, utan låta bli att sabotera människors strävan efter lycka, och gärna underlätta också.

  20. Lars skriver:

    Intressant debatt med tanke på de starka motsättningarna. Eftersom jag är för ett mjukt, försiktigt och kompetent införande av lyckoforskningens resultat i politiken, så vill jag beskriva och bemöta hur jag upplever motståndarnas åsikter:
    – ”Vi bör totalt sätt ha mindre politikermakt” – Helt OK, men poliker bör arbeta med det som är viktigt, att göra människor lyckliga t.ex.
    – ”Lycka är individuellt, men politik är generellt” – Så behöver det inte vara. Politik skall ge individuella möjligheter.
    – ”Politik tvångsstyr människor” – Nej, inte mjuka styrmedel såsom information, forskning och mer lättillgängliga möjligheter till motion.
    – ”Glömmer ni inte bort andra värden än lycka?” – Nej, sund politik väger samman alla olika värden i ett samhälle. Lycka är ett av dessa värden.
    – ”Inte ska väl politikerna servera lyckan på fat” – Nej, helt rätt. Det kommer alltid vara vi medborgare som själva som individer måste ta det största och slutgiltiga ansvaret, men rätt politik kan vara till stor hjälp, inte minst för en långsiktig kursändring så att vi om 50 år faktiskt kan konstatera att vi blivit lyckligare (i snitt).
    – ”Vilket parti skulle vinna på att föra in lyckan i sitt partiprogram?” All politik är inte partipolitik. Det är en öppen fråga om något parti vill trycka hårdare på just lyckan.

    /Lars

  21. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Om inte Johan Norberg tar starkt avstand fran den hemska politiska konsensus som rader i det har kommentarsfaltet sa ar han en helt och hallet fallen stjarna for mig och jag kommer att borja rosta pa VPK. Motivering overflodig.

  22. Elias Bröms skriver:

    Vladimir: Konsensus? Jag ser flera liberaler bland kommentarerna, däribland jag själv, som kritiserar tanken att politikerna skulle försöka skapa lycka åt oss.

  23. […] på lyckobloggen.se om vilken roll lyckoforskningen bör spela i politiken. Läs våra inlägg här och […]

  24. embla skriver:

    Utan att ha orkat läsa hela debatten i kommentarerna: det är alltid kul när en ideologisk motståndare som Johan Norberg skriver något som jag tycker det finns en poäng i (och jag respekterar Norberg trots hans åsikter, för hans intellektuella förhållningssätt, till skillnad från många andra. Dock har jag för mej att han lyckades få EU:s handelsrestriktioner gentemot Afrika att vara vänsterns fel; många inom vänstern ser väl EU:s politik i exempelvis även denna fråga som en protektionistisk men marknadsliberal åtgärd. Det tyckte jag därför var ett dåligt argument (i en dokumentär Johan gjort), men nog om det.)

    Det är förstås inte förvånande att någon som är nyliberal inte ser lyckan (hedonism) utan viljeuppfyllanden (preferentialism) som det högsta goda, men jag håller med Johan i den formen och tolkningen av kritiken, att det alltid är oroväckande när man politiskt sätter upp en allenarådande dogm som den enda vägen och målsättningen för samhällsutvecklingen. Förutom att dogmen i sig kan vara fel, brukar sådant så lätt spåra ur, och det är därtill ganska naivt att tro att samhället rationellt kan styras i en riktning (finns det något exempel på att sådana projekt någonsin lyckats?). Den kritiken slår förstås lika mycket mot exempelvis nyliberalism och.. hedonistisk utilitarism?

    Frihet för människor (beroende på vd man menar med det, givetvis inte primärt i formen maximalt antal dressingsorter eller pensionsfonder att välja på; det ökar knappast livskvaliteten och.. lyckan, om det inte till och med är kontraproduktivt) tror jag är viktigt för att samhället ska vara rättvist och för att människor ska leva goda liv, men förstås; i de aspekter av samhället där ’friheten’ (beroende på vad ordet syftar på) gör folk olyckliga, vad har den för poäng då? Och även om jag inte gillar det projekt Johan utmålar med en politik där lyckan är en dogm, så tror inte jag heller att det samtidigt skulle skada om lyckohänsyn faktiskt kom in i politiken (det rä så jag hamnat på denna blogg). Och det måste ju förstås heller inte innebära att politiker bestämmer vilka val som är bäst för människor att göra, bara att den samhällsstyrning man ändå alltid gör faktiskt tar med människors välbefinnande i beräkningarna.

    Och Elias, bara för att man i någon form kritiserar tanken på att lycka ska vara enda vägledande målet för politiken, innebär det ju förstås inte per definition att man är liberal, men det kanske inte var riktigt så du menade.

    För kritik av hedonism i den form den redan finns i vårt samhälle tror jag att man borde kunna kolla upp den slovenske filosofen Slavoj Žižek, som i en dokumentär om honom diskuterade hur en norm av att vi ska njuta gör att vi känner oss skyldiga när vi inte njuter, och lider än mer..

  25. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Jag ser nu varifran min vrede faktiskt kommer ifran. Att Johan Norberg faktiskt pratar i positiva ordalag om begreppet politik for lycka.

    Nej, Elias, det rader inte konsensus har, men man kan prata om en generell uppfattning, dar endast jag och Ann reagerar som en sann antipaternalist bor gora, med vrede. Att du drar slutsatsen att det inte ska finnas nagon politisk styrning i lyckans riktning darfor att du anser att det inte leder till lycka gor att du ar precis samma skrot och korn.

  26. Elias Bröms skriver:

    Vladimir, jag talade med utilitarister på utilitaristers språk. Kanhända är det fel taktik. Men jag skrev också ”Dessutom är det en bra moralisk princip att inte utöva tvång mot människor utan låta dem vara ifred.” Jag anser absolut att det är den viktigaste (och förmodligen den enda) moraliska principen. Jag borde först ha skrivit att det är en bra moralisk princip att inte utöva tvång mot människor, och sedan att om man inte inser det utan försöker genomdriva en politik för ökad lycka så leder det ändå inte till det målet.

  27. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Elias, Jag blir hellre overkord av en pansarvagn an att behova forsatta mig i en situation dar jag maste forklara for en valmenande idiot varfor jag inte vill bli overkord av en pansarvagn. Notera att det ar inte ett dugg otankbart att en sinnessjuk altruist far for sig att jag skulle ma bra av att bli overkord av en pansarvagn. Death before dishonour.

  28. Per skriver:

    Hmm,a mighty strange discussion I have to say.

  29. Erika skriver:

    Ludvig, tack för din kommentar!

    Det jag var ute på var en definition på lycka för att på så vis försöka reda ut om det finns några andra värden som inte redan ingår i lyckobegreppet.

    Och Ludvig! det är väl snudd på en kommunistisk tanke det du skriver: ”I alla beslut som tas kommer några vara mer vinnare än andra. Det gäller att utforma besluten så att de gynnar så många som möjligt.”

    Så då återkommer vi till min slutfråga Tycker du alltså rätt att offra en eller flera individer för att ge ett större antal individer lycka?

    Det betyder t.ex. att det skulle kunna vara rätt att en politisk övermakt väljer ut 49% av befolkningen, sänker deras lycka om det samtidigt innebär att 51% av befolkningen ökar sin lycka.

    Det skulle också kunna öppna upp för osmakliga saker som att en eller flera våldtäcksmän skulle kunna berättiga sitt brott om deras lycka ökar mer än offrets olycka.

    Så min fråga kvarstår: Har politikerna rätt att öka exempelvis 5 personers lycka om det innebär att de sänker 1 persons lycka?

    Svarar någon ja på denna fråga bör ni också ta itu med följdfrågorna.

  30. Intressanta frågeställningar du tar upp Erika!

    Som jag ser det det enda med egenvärde den upplevda lyckan. Därför känns det självklart att försöka maximera den så mycket som möjligt (skilnaden mellan den totala lyckan och det totala lidandet i universum ska vara så stor som möjligt).

    Vi offrar hela tiden individer, det gäller att hålla offren till ett minimum. När jag sitter här och bloggar offrar jag tid som jag kunde lagt på att hjälpa svältande barn i afrika. Men jag offrar indirekt deras liv för att föra fram åsikter som jag tror kan öka lyckan och hålla nere lidandet ännu mer på sikt.

    Jag kan inte se någon realistisk situation där våldtäckt skulle vara försvarbart. Bara att ta upp och försvara en våldtäckt skulle göra att många känner avsky och minska deras lycka.

    Läs gärna mer om hur vi i Charity International tänker när det gäller den här typen av mer kontroversiella frågor: http://www.charity.se

  31. Erika skriver:

    … jag tycker du undviker frågan Ludvig. Jag ställde ju upp en situation (iof. kanske inte realistisk) där jag utgår från ditt resonemang och ”visar” att det skulle kunna försvara en våldtäckt.

    Jag kan hålla med om att situationenen inte är sannolik men den är inte omöjlig. (Om den är omöjlig, om jag gjort några falska antaganden eller dyligt så är jag mkt villig att lyssna till dessa)

    Men det är principen jag vill åt. Och när man vill åt luckor i ett resonemang är det ofta bra att dra det till sin spets, så jobbar ofta filosofer.

    Sen är det en annan diskussion om en modell fortfarande håller i vår verklighet eller inte eftersom det kanske inte uppstår några (eller tillräkligt få) extrema fall.

    Så min fråga kvarstår: Har politikerna rätt att öka exempelvis 5 personers lycka om det innebär att de sänker 1 persons lycka?

  32. Man får se det hela i ett större sammanhang. Det gäller att göra en bedömning av vilken eller vilka handlingar som maximerar den totala lyckomängden i världen på så lång sikt som möjligt. Om det bara finns sex personer på jorden och det bästa för att höja lyckan maximalt på lång sikt vore att öka fem personers lycka och sänka en persons så är det klart att jag som utilitarist svarar ja på den frågan. Men hela exemplet är ju väldigt långt från den verklighet som vi lever i och det hela blir bara ett hypotetiskt resonemang.

  33. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Ludvig: Jag skall personligen se till att du blir den forsta som offras for Den Heliga Lyckans skull, till gagn for all mansklighet.

  34. Ann skriver:

    Jag har märkt att jag har börjat få koncentrations-svårigheter på sistone. Teorier, ideologier och annat som inte skulle gå att omsätta i praktiken liksom bleknar i mitt synfält när jag försöker läsa om dom. Otroligt störande. Speciellt när man behöver fler argument i en debatt.

    Har inte kunnat läsa igenom hela kommentar-fältet. Inte heller de två senaste inläggen i den här bloggen. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Kanske har jag uppnått den åldern då jag behöver införskaffa ett par läsglasögon, eller bara ett annat sinne?

    Mer satsning på idrott och hälsa i skolan? Tja. På min tid kallade vi det för ”faschism-timmarna” där inte bara läraren fick utöva sin akutoritet, mobbarna fick det också. Fler idrottstimmar hade varit en mardröm.

    Själv har jag alltid blivit mest lycklig av att vara kreativ. De estetiska timmarna var mina favoriter i skolan. Vissa hatade dom, andra (som jag) älskade dom. Samma sak med idrott.

    Och ja. Det är hela ”storebrors-tänkandet” som stör mig. Att någon annan person ska sitta och fatta beslut om vad jag ska göra för att bli lycklig. Jag har redan gått igenom den fasen. Det är det som kallas att växa upp.

    Jag är nöjd över att få fatta mina egna beslut. Jag gillar vetskapen att alla människor fungerar olika, att vad som gör en lycklig är individuellt etc.

    Det finns nog med överförmyndarlagar i det här landet. Jag kan anpassa mig efter dom som finns, men när de börjar inkräkta i mitt känsloliv så blir jag minst sagt förbannad.

    Jag hade 100 andra saker att skriva, fast nu har jag glömt dom. Antar att dom har en del i mina nuvarande ”koncentrations-problem”. Det är ingen idé att förklara för någon som inte vill se det ur ens perspektiv ändå.

    Om ni vill det, så kan ni ju maila mig.

    Vladimir Ilyich Ulyano.

    Dig kan jag nog bara säga tack till. För att du tänker själv, även i sammanhang där det inte är speciellt uppskattat. Det är en sällsynt egenskap och jag kommer alltid se upp till de få människor som faktiskt besitter den egenskapen.

  35. Ann: Jag förstår din ovilja mot storebrorstänkandet! (jag vet inte om du har läst mitt inlägg ”gärna inspireras av forskningen men inte glömma individen”? – i så fall vet du lite mer var jag står i frågan).
    För så länge ingen har gjort en studie på just dig så kan vi ju inte veta vad just Du som individ blir lyckligast av. och då riskerar de beslut som fattas över ditt huvud att i värsta fall göra dig mer olycklig än lycklig hur goda avsikter vi än har.
    Vi kan bara se vad någon slags ”genomsnittsmänniska” mår bäst av, men det stämmer inte på alla människor i alla lägen. Det är Jätteviktigt att vara medveten om detta så att man inte gör mer skada för en grupp människor i sin iver att hjälpa dem.

    Tyvärr kommer ju politiker alltid att fatta beslut över våra huvuden hur olustigt det än kan kännas. möjligheten att leva i ett ”pippi-långstrump-samhälle” där alla sätter upp sina egna regler i alla lägen känns ju ganska långt borta. 😉
    Och när vi nu inte helt kan slippa att beslut ska fattas över våra huvuden så föredrar jag om politiken i alla fall lägger mer fokus på att försöka skapa ett lyckligare samhälle än på att bara öka den ekonomiska tillväxten.

    Men det här kan bli väldigt fel om man inte ser upp! Vi kan t.ex. tänka oss det skeva i att använda en studie som ”bevisar” att man blir lyckligare av antidepressiva medel till att tvinga hela befolkningen att knapra ett sådant piller varje dag i någon slags missriktad vilja att få befolkningen att må bra 😉

    Så det är en riktigt klurig utmaning att jobba för att skapa ett lyckligare samhälle utan att individen som inte stämmer in på studiernas genomsnittsmänniskor för den skull blir lidande. Som jag ser det kan en bra väg vara att med politiska beslut så mycket det går försöka underlätta för individen att hitta och följa den väg som han själv känner att just han blir lyckligare av! (för ngra exempel, se mitt inlägg som jag skrev om ovan) Men ibland kan vi ju t.ex. lura oss själva att vi ska bli lyckligare av ett visst beslut (som t.ex. att lägga pengar på en dyr pryl) bara för att en tid senare upptäcka att det var en illusion. Så det här är verkligen svåra frågor!

    Har du själv någon kreativ lösning på dilemmat?

    Jag tycker att det är bra när människor tänker själva! I de kurser i livsglädje som jag håller så uppmuntrar jag t.ex. var och en att inspireras av forskningen utan att köpa den rakt av, och att sedan ifrågasätta, och vända och vrida på resonemangen för att hitta det som känns rätt för en själv. Vi måste alla hitta vår egen väg. Vi som bloggar här delar ju inte varandras uppfattning i allt heller även om man kanske kan tro det. Så självklart får du protestera när du inte håller med! Det är visst uppskattat! 🙂

    Kram på dig Ann!
    / Boel

    ——————
    boel@viability.se
    http://www.viability.se

  36. Vladimir Ilyich Ulyanov skriver:

    Ann: Tack for orden! Ska copy-paste:a in det i minnet, for a rainy day.

    Hoppas att Johan Norberg ocksa ger nagon sorts respons till allt rabalder framover.

  37. Ann skriver:

    Boel.

    Jag gillade ditt svar, men har inte så mycket att tillägga. Som någon annan skrev så tror jag att större frihet och valmöjligheter är bättre än att försöka få alla människor att passa in och gå efter någon generell ”mall” (sedan vet jag att alla människor inte kan hantera för många valmöjligheter heller, men i så fall kan väl DOM få en mall att följa då?)

    Och jag kan hålla med om att ekonomin kan tyckas vara fel fokus. Samtidigt som jag faktiskt föredrar att dom fokuserar på ekonomin framför mitt personliga känsloliv.

    Ha det bra!

Leave a Reply