Lyckobloggen

Idag testade jag på något som jag inte tror att många tidigare genomfört på amatörnivå.

James, som jag för tillfället besöker några kilometer utanför Chapel Hill i North Carolina, har en mängd lyckoprojekt på gång. Ett av dem är att öka ens lyckonivå genom att låta ström passera genom huvudet för att på så sätt stimulera neuroner i hjärnan. Metoden kallas ”Transcranial direct current stimulation” och idag var första gången det hela skulle testas. Jag ställde förstås upp som frivillig försökskanin.

Redan under 1960-talet utfördes de första experimenten. Målet var att minska depressionen hos deprimerade personer. James som i flera år gått igenom den senaste forskningen kring detta ville testa om det även gick att öka välbefinnandet hos icke-deprimerade personer.

I det första försöket fäste han en silverelektrod just ovanför mitt högra ögonbyn och en annan på vänstra dorsolateral prefrontal cortex (DLPFC) som man hittar 30 grader upp från där näsan börjar och 20 grader till vänster om huvudets centrallinje. Silverelektroderna var kopplade till ett 6-voltsbatteri som gav ifrån sig 1,5 milliampere ström.

Eftersom jag inte trodde att det skulle kännas blev jag ganska överraskad när batteriet kopplades till och jag fick en liten men ändå kännbar stöt. Experimentet skulle pågå i 20 minuter för att en bra effekt skulle uppnås, men dessvärre vi fick avbryta det redan efter fem minuter då silverelektroderna brände för mycket in i skinnet.

I det andra försöket stack vi in silverelektroderna i 35 cm²-stora svampar doppade i en saltvattenlösning (för att få dem att leda strömmen). Dessa svampar fäste vi sedan på samma ställen som vid det tidigare försöket. Denna gången brände det inte lika mycket  och försöket kunde pågå i de 20 minuter som var tänkt. 16 minuter in i försöket hände dock något ganska oväntat. Jag började se ljusblixtar, 3-4 stycken med några sekunders mellanrum. Detta var enligt James en bieffekt som kunde uppträda.

När det gäller lyckoeffekten så kände jag faktiskt av den lite grann, framförallt efter det första experimentet. Det är svårt att beskriva känslan, men det känns som någon slags skön avslappnad välbefinnandekänsla. Dock är det svårt att säga om det bara är placebo eller om det faktiskt är mer än så. Men jag tror det. Jag känner faktiskt fortfarande av den lite, trots att det gått drygt en timme sen vi avslutade försöket.

Transcranial direct current stimulation har visat sig vara ganska effektivt för att bota folks depressioner. Dock ska metoden upprepas under en längre period för att det ska bli en mer varaktig effekt. Kanske har metoden också en framtid när det gäller att höja lyckonivån för icke-deprimmerade människor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lycka, lyckoforskning och hjärnforskning.

Häromdagen när jag spatserade runt på gatorna i Norfolk (Virginia, USA) fick jag plötsligt syn på den här skylten (plus en annan lika stor bredvid), placerad på vad som såg ut att vara ett obebott hus. Lite udda, men rätt kul, så jag tänkte jag skulle dela med mig av den till er lyckobloggsläsare.

En sådan här dag efter den stora tragedin i Norge med över 80 döda kan det lätt kännas ytligt att skriva om lycka. Men kanske är det precis då som det är som extra viktigt att göra just det.

En lycklig själ behöver inte tänka i termer av ”vänner och fiender”
Att fokusera mer på att stärka det friska och positiva. För att bana väg för att sådana här saker inte ska ske igen.
För en lycklig människa begår inte sådana vansinnesdåd. En lycklig och harmonisk själ som känner sig älskad och som har mycket värme i hjärtat får inte för sig att döda över 80 oskyldiga människor. En lycklig och harmonisk själ behöver inte tänka i termer av ”vänner och fiender” och känner inget behov av att bekämpa alla som inte är som han/henne. Det som har hänt var ett rop på hjälp, ett rop som kom för sent. För ilska föds ur rädsla. Och rädsla är någonstans ett rop efter kärlek.

Skapar vi lycka och fred genom att bekämpa det ”onda”?
Jag tror att vi är på väg in i en återvändsgränd när vi fokuserar så hårt på att ”mota bort det onda” i samhället. Vi låser in ”onda människor” i fängelser, skapar hårdare kontroller av människor, försöker bekämpa terror och ondska genom att själva kriga, vi övervakar mer, skapar gated communities, och bygger ”murar” och försvar för att skydda oss. Vi blir allt mer misstänksamma. Litar allt mindre på varandra. Vi ger allt fler trasiga själar antidepressiva medel, medan såren där under som skapade sorgen ofta lämnas åt sitt öde. På ytan får vi kanske ett tryggare samhälle. Men terrordåden och skolmassakerna blir samtidigt fler, inte färre. Intressant är också att många av de killar som begått vansinnesdåd på olika skolor också gick på antidepressiva medel…

Är vi inte lika illa som det vi försöker bekämpa?
När ska vi förstå att vi snart är lika illa som det vi försöker bekämpa. För det samhälle vi är på väg att bygga blir också allt kyligare. Och hårdare.  Med allt mer misstänksamhet. Vi stänger ute,  dömer och diskriminerar. Men vi förstår inte. Att den här världen behöver mer av kärlek och värme, inte mindre!

Det är dags att sluta blunda och istället börja SE varandra!
Vi behöver Mer gemenskap inte mindre. Vi behöver fokusera mer på vad som binder samman oss människor, tänka mindre i termer av ”vi och dem”, ”vänner och fiender” och fokusera mer på vad vi faktiskt har gemensamt.  Sluta blunda när vi ser någon som mobbas och är utfryst i skolan. Sluta titta bort när vi ser en uteliggare på stan. Vi behöver öppna ögonen och SE varandra! Göra något snällt för en främling. Lyfta fram det goda i varandra istället för att fokusera på felen. Se dem som har det svårt. Finnas där med åtminstone ett vänligt ord. Dra vårt strå till stacken för att bidra till en varmare och mer kärleksfull värld genom att själva agera mer kärleksfullt. För det är ju som uttrycket säger. Vi vill alla bli älskade. Och blir vi inte det, så vill bli respekterade. Blir vi inte heller det så vill vi åtminstone bli hatade. Bara vi inte passerar obemärkta förbi och glöms bort.

Kärlek från början hade varit en bättre väg
Anders i Norge blev tidigt övergiven av sin far, sedan ensam och utfryst i skolan. Älskad blev han förmodligen aldrig. Respekterad kanske på sin höjd  i de högerextrema kretsar dit han sökte sig? Men efter massakern i Norge fick Anders i alla fall på allvar bli hatad. Av en hel värld. Han slapp passera obemärkt förbi.  Behöver inte vara rädd för att bli bortglömd mer.
Men att få bli sedd och få kärlek från början hade förmodligen varit en bättre väg.
En väg som inte hade behövt skörda liv.

”When people behave unlovingly, they have forgotten who they are. When someone is angry they’re afraid, and fear is a call for love. If we want to be rid of fear, we cannot fight it but must replace it with love. When we attack back, we initiate a war that no one can win”.

Hur många fler ensamma kärlekstörstande barn där ute ska behöva förvandlas till tickande bomber innan vi vaknar?
VEM är det som DU kan välja att se idag, som du förut blundade för??

Kram, kärlek och värme till er alla! / Boel Björkenwall
Inspirationskonsult, Hälsorådgivare mm.
———————————
http://www.viability.se
boel@viability.se

Jag har försökt leta fram vilka skillnader i lycka det finns mellan olika delstater här i USA och hittat några få lyckostudier. En av dem (från slutet av 2009) har man satt ihop genom en kombination av en undersökning där amerikaner fick svara på frågan ”Hur nöjd är du med ditt liv” samt en undersökning som tog hänsyn till indikatorer som solsken, våldsbrott, luftkvalitet, närliggande grönområden m m.

Enligt studien var Louisiana den stat där invånarna var som lyckligast, följt av Hawaii och Florida. Allra längst ner hamnade New York följt av Conneticut. Författarna bakom rapporten tror att det kan ha att göra med att dessa stater är dyra, överbefolkade, smutsiga och bullriga samt att pendlingstiderna är långa. Dock är man inte helt säker på varför just Lousiana, som nyligen haft orkanen Katrina på besök, hamnade i topp.

Sajten MainStreet.com har sitt eget sätt att definiera lycka och har tagit fram ett lyckoindex (senaste från 2009) som man applicerat på USA:s 51 stater. Lyckoindexet baseras enbart på ekonomi och arbetslöshet och bör därför tas med en stor nypa salt. Nebraska kammade här hem förstaplatsen. I den andra lyckoundersökningen hamnade Nebraska först på 33:e plats. Och Florida som var trea där hamnade här på näst sista plats… Dock hamnade både Louisiana och Hawaii högt även här, sexa respektive sjua.

Just nu befinner jag mig i Virginia (28:e resp 18:e plats), men kommer även att besöka North Carolina (12:e resp 39:e plats) och Texas (16:e resp 13:e plats). Vi får väl se om jag märker någon skillnad på humören 🙂

Förmodligen känner du som van lyckobloggsläsare vid det här laget redan till att lycka är eftersträvansvärt, inte enbart för upplevelsen utan även för dess konsekvenser. Den förbättrar våra relationer, den stärker vårt immunförsvar och låter oss leva längre.

Men hur är det med själva jakten då? (Inte programmet alltså) Leder den till ett lyckligare liv? Ett par studier har berört frågan och svaret verkar vara – Nej, snarare tvärt om.
Förklaringen tros ligga i att om vi värderar lycka högt skapar det en högre stress när vi är olyckliga. Vår bild av hur livet borde vara skär sig med hur det de facto är. Vi har svårt att acceptera läget och leva igenom de tuffare känslorna jämfört med de som jagar mindre. Det blir helt enkelt mer som är fel. Vi borde ju vara lyckliga.

Pressen att hitta lyckan, som katalyserar jakten på den, finns överallt. I reklamen, i hyllan på bokhandeln, i att bli en vinnare och även i lyckoforskningen. Vi vill bara ha det där; jobbet, miljonen på banken, titeln, prylen. Målen vi siktar på är ofta externa faktorer som erkännande och ägodelar. I kontrast till mål som handlar om själva upplevelsen av att må bra eller vara tillfreds med det liv du lever.

Men all din tid här på bloggen är inte bortkastad. Siktar vi på saker som att utveckla våra relationer och oss själva, våga vara öppna för nya upplevelser (även smärta) och sårbarhet, utöva tacksamhet och närvaro – då kommer förmodligen lyckan från att leva livet fullt ut, inte från en jakt.

Erik Fernholm

Utbildare, Akademisk Coach & Föreläsare
www.lyckoaktivist.se

Ref.

Mauss, I. B., Tamir, M., Anderson, C. L., & Savino, N. S. (in press). Can seeking happiness make people unhappy? Paradoxical effects of valuing happiness. Emotion

http://www.psychologytoday.com/blog/curious/201009/the-problem-happiness

På söndag drar jag iväg till det stora landet i väster för sökandet efter lyckan. Jag kommer bland annat att träffa personer som sätter en befolknings välmående högt på viktighetslistan och som brinner för att få till en förändring i landet.

I de flesta av de mätningar som gjorts har USA en lyckonivå som ”bara” ligger strax över 7 (skala 0-10).  Här har de legat de senaste femtio åren, trots en ständig ökning av BNP och trots att de är ett av världens rikaste länder.

En amerikansk studie tyder på att människors tidsanvändning kan vara en förklaring till de små eller obefintliga förändringarna. I USA spenderar människor i princip inte sin tid på mer njutningsfulla aktiviteter idag i jämförelse med 1960-talet.

Det finns några hypoteser kring varför vi i Sverige, som har ett lägre ekonomiskt välstånd än USA, placerar oss högre ur lyckosynpunkt. Kombinationen av en hög mellanmänsklig tillit och en individualistisk samhällskultur är en del av förklaringen. En undersökning tyder även på att det kan bero på att vi har en starkare välfärdsstat än nästan alla andra länder i världen.

Människor i USA börjar dock mer och mer att intressera sig för lyckoforskning och vilka åtgärder och metoder som kan öka lyckan på både ett nationellt och ett individuellt plan.

För ett par år sedan utsåg USA:s president Barack Obama nationalekonomen och tillika lyckoforskaren Alan B. Krueger till ”U.S. treasury secretary for economic policy”. Under våren 2009 startade ”the Gross National Happiness American Project”. Begreppet Gross National Happiness går tillbaka ända till USA:s födelse, när upphovsmännen bakom självständighetsdeklarationen garanterade det amerikanska folket en regering som skulle skydda de omistliga rättigheterna, bland annat strävan efter lycka.

Jag både tror och hoppas att USA kan nå stora positiva förändringar inom kort och jag har en förhoppning om att även vi i Charity International ska kunna etablera oss där på sikt. I vilket fall som helst ska trippen till USA bli ett spännande äventyr 🙂

Strategier eller metoder för att bli lyckligare innehåller ofta olika moment av mental träning. Med mental träning menar jag olika sätt att träna sig i att tänka eller känna annorlunda. Många metoder från positiv psykologi går ut på detta, till exempel tacksamhetsdagbok eller övningar i att visualisera positiva framtidsbilder. Traditionell kognitiv terapi som syftar till ifrågasätta negativa tankar är också en form av mental träning. Likaså övningar i att starka självkänslan som är populära inom självhjälpslitteraturen. Positiva affirmationer och självhypnos är andra exempel. Ytterligare en metod är mindfulness och olika meditationsformer.

Sonja Lyubomirsky hävdar in sin bok Lyckans Verktyg att vi sällan lägger ner lika mycket tid på mental träning som fysisk träning.  En av hennes rekommendationer är att vi borde lägga ner minst lika mycket tid på att ”träna knoppen som att träna kroppen”. Jag håller helt med henne om detta. Kanske är det till och med viktigare med mental träning än kroppslig/fysisk träning eftersom upplevelser av välbefinnande per definition tillhör den mentala världen. Ändå är det betydligt fler som joggar, styrketränar eller går på aerobics än de som skriver tacksamhetsdagbok, gör mindfulnessövningar eller visualiserar positiva målbilder. Samma sak är det i idrottsvärlden. Idrottsmän tränar fysisk träning mycket mer än mental träning trots att alla är överens om att de mentala aspekterna av topprestation är minst lika viktiga som de fysisk aspekterna.

Kan detta bero på att vårt psyke är så genetiskt bestämt så att den mentala biten inte går att påverka lika mycket? Tvillingstudier pekar på att ungefär hälften av variationen i människors grundläggande mentala egenskaper är genetiskt bestämda (ex. personlighet, intelligens m.m.). Men genetiska förutsättningar har ju också en kraftig inverkan på människors potential att bygga muskelmassa, styrka samt kondition. Så kopplingen till gener är knappast den relevanta skillnaden.

Kanske upplevs mental träning som svårare att genomföra? Jag känner själv att det är mycket lättare att dra ut på en löprunda eller gå till gymmet och köra styrketräning än att göra olika mentala övningar som jag gett exempel på ovan. Vissa anhängare av KBT brukar säga att det är lättare att ändra beteenden än att ändra tankar. Kanske ligger det något i det. Men varför är det så? Jag tycker att det är svårare att komma igång med mental träning även om det kan vara minst lika kul när man väl tar sig för det. Mitt intryck är att många köper böcker som innehåller mentala övningar (ex. lyckan verktyg) men de praktiserar sällan övningarna.

Vad säger ni läsare?  Upplever ni samma sak? Hur många av er tränar regelbundet någon form av mental träning?

Ångestparaden – en stor parad för psykisk hälsa – går av stapeln i Stockholm nu på tisdag 12 juli. Paraden är öppen för alla och samlas kl. 18 på Medborgarplatsen för att sedan tåga till Kungsträdgården.

Mer info här.

Göran Hådén