
Det är lätt att bli förälskad i en teori eller filosofi. Det är sannolikt detta som har inträffat när människors hävdar att en viss terapi eller en viss strategi för ökat välbefinnande är överlägsen andra strategier.
Russ Harris som skrivit boken ”Lyckofällan” är ett bra exempel. Han hävdar att ACT-terapi som primärt fokuserar på mindfulness och målstyrt beteende fungerar mycket bättre än metoder som går ut på att förändra tankemönster ex. kognitivt bestridande eller positivt tänkande. Vilket stöd har han då för denna slutsats? Inte mycket alls. Inom psykoterapiforskningen har både ACT-terapi och klassisk kognitiv terapi stöd och en studie som direkt jämförde metoderna fann att de var lika effektiva mot depression och ångest.
En stor amerikansk studie från i höstas fann att välbefinnandet är som högst när vi lever i nuet eller tänker på något positivt. Studien har tolkats som en fjäder i hatten för mindfulness men kan lika gärna användas som argument för metoder som rör positivt tänkande.
Ofta får jag höra kommentarer som ”positivt tänkande fungerar inte”. Men faktum är att det finns flera studier som visat att konkreta metoder som handlar om att träna sig i att tänka positivt faktiskt fungerar. Exempelvis har flera studier visat att positivitetsdagbok och tacksamhetsdagbok har positiva effekter på välbefinnandet. Vidare har metoden ”Best possible self” som går ut att på att skriva ner hur ens liv gestaltar sig i framtiden när allt har gått som man önskar sig, visat sig höja välbefinnandet i kontrollerade experiment.
Som jag skrev i en post häromdagen kan det dock mycket väl vara så att evidensbaserade metoder, i synnerhet varianter på positivt tänkande, inte fungerar för alla personer. Exempelvis för de som har en ängslig och spänd personlighet, d v s en hög grad av neuroticism. Men positivt tänkande har visat sig tillräckligt effektivt för att höja genomsnittets välbefinnande i de aktuella studierna. Att påstå saker som att ”positivt tänkande fungerar inte” eller att det skulle vara ”ytligt nonsens” är helt enkelt inkorrekt som ett generellt påstående.
Vidare kan det mycket väl vara så att mindfulnesstrategier inte fungerar för alla människor trots att dessa är mer ”inne” och ”politiskt korrekta”. Mig veterligen har ingen undersökt detta. Det finns inga skäl att ge mindfulnessinspirerade strategier en särställning så länga man inte kan visa på studier som faktiskt visar på att de är mer effektiva än andra strategier, ex. varianter på positivt tänkande.
En annan vanlig idé är att vissa metoder primärt skulle behandla symptom och att andra istället går till botten med orsakerna till olycka eller illabefinnande. Enligt detta synsätt antas metoder som attackerar orsakerna vara bättre än de som attackerar symptomen. En sådan uppdelning är dock mycket äventyrlig att göra. I praktiken kan vi sällan veta vad den ”djupare” orsaken är till ett problem. Vidare har modern psykologisk forskning visat att våra gener har stor påverkan på vårt välbefinnande och vårt psyke. Den enda ”orsaksrelaterade” metoden värd namnet skulle i så fall vara någon slags genterapi som ännu inte finns tillgänglig. Alla andra terapier angriper mer eller mindre endast symptomen. I alla fall i samhällen där de materiella och sociala omständigheterna är drägliga. Där klassiska miljöorsaker därför inte kan vara huvudorsaken till att människor mår dåligt.
Om man för övrigt tar upp genterapi brukar anhängarna av ”orsaksbehandling” inte vara lika muntra längre. Vanligen är det endast barndomsupplevelser eller den sociala miljön som dessa individer vill betrakta som ”orsaker”. Detta är minst sagt godtyckligt och tyder på en bristande öppenhet för vetenskapliga landvinningar.
Psykoanalytiskt inspirerade strategier som exempelvis psykodynamisk terapi brukar ibland hävdas vara bättre eftersom de skulle angripa roten eller orsaken till psykiskt lidande. Roten tros vidare ofta ligga i erfarenheter från det förflutna, ex. barndomen. Men som vi sett kan man undra vad det egentligen finns för belägg för detta? Knappast mycket alls. Sådana antaganden bygger till ofta på freudianskt inspirerade teorier som till stor del förkastats inom modern empirisk psykologi. Eller på common sense. ”Alla vet ju att barndomen sätter starka avtryck på den man blir”.
I denna föreläsning visar Steven Pinker på starka argument till att generna har en avsevärt mycket större betydelse än föräldrauppfostran när det gäller att forma en människas personlighet. Eftersom vi vet att personligheten har stor påverkan på lyckan kan vi indirekt dra slutsatsen att generna förmodligen har mycket större betydelse än uppfostran för hur lycklig en individ blir.
Bör man då förkasta psykodynamisk terapi eller den ännu mer föråldrade psykoanalysen som en effektiv metod för att höja välbefinnandet? Nej, inte nödvändigtvis. Både psykodynamisk terapi och kognitiv beteendeterapi har visat sig effektiva för att lindra eller bota depression och ångest. Detta trots att dessa två skolbildningars utgångspunkter delvis står i bjärt kontrast till varandra och att förespråkarna för respektive skolbildning vill göra gällande att just deras favoritterapi är överlägsen den andra. En metod kan fungera även om den grundläggande teorin bakom bara är delvis sann eller rent av inkorrekt. Detta kan bero på placebo eller på att metoden delvis bygger på korrekta antaganden om vårt välbefinnande.
Jag tycker vi bör ge upp dogmer om att vissa strategier skulle vara bättre än andra så länge vi kan inte kan backa upp detta med empiriska studier som tydligt visat på skillnader. Till vidare kan vi därför rekommendera både positivt tänkande och mindfulness till människor som vill må bättre.
Ett av de största hoten mot personlighetsutveckling och ökat välbefinnande kan vara dogmatism, politisk korrekthet och inskränkthet.
Sonja Lyubomirksy har i hennes studier sett att en lyckostrategi fungerar bättre om individen på förhand känner att metoden känns tilltalande och bra. Detta är ganska självklart i en trivial mening. Det vore galet att rekommendera positivt tänkande till en person som instinktivt känner att detta absolut inte passar henne.
Samtidigt finns det en fara med att bara välja det som omedelbart känns tilltalande och bekvämt. Det gör ju att vi inte utvecklar oss eller lär oss nya saker. Lyubomirksy hävdar själv att hon i början känt att tacksamhetsdagbok känns töntigt och konstlat. Men med tiden har hon lärt sig uppskatta den metoden allt mer.
Det finns antagligen ett korn av sanning i alla etablerade psykoterapier och lyckostrategier. Annars skulle inte så många vitt skilda metoder vara evidensbelagda. Man behöver inte vara relativist eller förespråkare av ”anything goes” för att hävda detta. Det är en slutsats dragen mot bakgrund av vad vetenskapen än så länge kommit fram till gällande metoder för ökad psykisk hälsa. Den aktiva ingrediensen i många strategier är säkerligen placeboeffekten. Var därför inte rädd för att testa olika strategier . Närma dig en teori eller skolbildning med en välvillig inställning och ett öppet sinne men inte utan att vara kritisk givetvis. Tänk även på att teorin som ligger bakom strategin delvis kan vara fel (ex. psykoanalys) men att strategin ändå kan fungera i praktiken.
Ikväll ska jag skriva ner min bästa tänkbara framtid. Jag struntar i att det är ”töntigt” och politiskt inkorrekt, och jag struntar blankt i att jag som sociolog ”borde” ta avstånd från självhjälp och psykologiska förklaringsmodeller. 🙂
Källor:
Emmons m fl (2003) Counting blessings versus burdens: An experimental investigation of gratitude and subjective well-being in daily life. Journal of Personality and Social Psychology
Forman m fl (2007) A randomized controlled effectiveness trial of acceptance and commitment therapy and cognitive therapy for anxiety and depression. Behavior Modification.
Froh m fl (2008) Counting blessings in early adolescents: An experimental study of gratitude and subjective well-being. Journal of School Psychology
Harris, R. (2009) Lyckofällan, Natur & Kultur.
Pinker, S (2006) Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur. Natur och kultur.
Seligman m fl (2005) Positive psychology progress: empirical validation of interventions. American Psychologist.
Shedler (2010) The efficacy of psychodynamic psychotherapy. American Psychologist.
Sheldon & Lyubomirksy (2006) The effects of expressing gratitude and visualizing best possible selve. The Journal of Positive Psychology
Filip Fors (
www.filipfors.se)