Att rulla en sten uppför ett berg i all oändlighet kan nog tyckas som ett fruktansvärt straff i mångas ögon och öron. Samtidigt är det just detta som vi människor kan sägas göra i verkliga livet, dock inte i evighet som i Sisyfos fall.
De flesta människor i Sverige lever ett så kallat Svensson-liv som går något i stil med: gå upp, äta, åka till skolan/jobbet, äta, fortsätta med skolan/jobbet, åka hem, äta, sysselsätta sig med någonting (städa, ta hand om ev barn, se på TV), lägga sig. På helgen ersätts jobb/skola med pyssel i hemmet och/eller med någon fritidsaktivitet. Denna procedur fortsätter år ut och år in fram tills pensionsålder.
Enligt Camus, författaren till boken ”Myten om Sisyfos”, har våra liv precis som stenrullandet inget värde, utan värde är något som vi själva måste skapa och addera till livet. Sisyfos valde att sätta värde på sitt arbete och det är just att välja och att ta ansvar för sitt liv som är huvuddraget i den relativt moderna livsåskådningen existentialismen, som ligger som en röd tråd boken.
Camus menar att vi endast kan bli lyckliga när vi accepterar vårt liv och vårt öde och att detta är det enda vi har och någonsin kommer att få. När Sisyfos går ner från berget är han helt medveten om sitt öde. Han är den absurda hjälten. En person som älskade livet så mycket och som blev dömd av gudarna till ett på ytan hopplöst och meningslöst arbete. Sisyfos ser livet som en konstant kamp och han vet att denna kamp kommer att fortsätta i all evighet.
Men detta öde blir enligt Camus endast hemskt om vi hoppas på någonting mer, någonting bättre i livet. Om Sisyfos inte hoppas har gudarna heller ingenting att straffa honom med. Camus verkar mena att det bästa vi människor kan göra är att vandra i Sisyfos fotspår och erkänna vårt öde och våra begränsningar och acceptera vilka vi är och vad vi är kapabla till. På så vis blir inte ödet något hemskt utan vi kan istället finna den sanna lyckan.
Jag håller med om mycket av det som Camus skriver, men i slutändan ser jag ändå Sisyfos existens, liksom människans, som meningslösa. I ett kanske oändligt universum, som i sin tur kanske bara är en fjärt i rymden av oändligt många universum, är våra strävanden och de projekt som vi värdesätter, för mig någonting som kan betraktas som ganska absurt. Vi lever liksom Sisyfos i ett ekorrhjul som bara verkar snurra på i all oändlighet utan någon större mening. De flesta av oss verkar förtränga detta faktum och ägnar istället sina liv åt allehanda vardagliga projekt.
Det positiva är kanske ändå att de flesta av oss i Sverige, till skillnad från Sisyfos, har fler och lyckomässigt bättre val än att ägna sig åt än en syssla som enligt lyckoforskningen skulle förpassas till olyckornas skräphög.
Vad tycker du? Är livet meningslöst?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lycka, lyckoforskning, Sisyfos.
Ludvig Lindström
