Lyckobloggen

Det har varit intressant att följa den ganska hätska debatten som blev här efter Johan Norbergs senaste inlägg.

Ja, hur stor inverkan ska egentligen lyckoforskningen få ha på de politiska besluten?

Jag är inte ”Medelsvensson”
Vi måste komma ihåg att hur mycket det än forskas och hur mycket vetenskaplig tyngd vi än har bakom ett påstående, så är vi individer, inte genomsnittsmänniskor. Om t.ex. 85 av 100 blir lyckligare av en viss metod så är det måhända tillräckligt för att hävda att metoden är bevisat effektiv och att den ger ökad lycka. MEN, vi har fortfarande de där 15 personerna i gruppen som Inte blev lyckligare av metoden och för dem är den alltså helt värdelös. Vi kan inte tvinga alla människor att utöva den bara för att den passar för många. Möjligheten till fria val där jag kan skapa det liv som passar för just mig som individ är oerhört viktig att värna om!  Jag är inte medelsvensson, jag är en egen individ.

Så jag förstår verkligen de som känner ilska av tanken på att politikerna ska styra oss till att leva på ett visst sätt bara för att några studier har visat att många blir lyckligare av att leva så.  Om jag tvingas leva på ett sätt som inte passar mig  riskerar jag ju snarare att bli olyckligare av detta.

Så bara för att 75% av alla pensionärer som är med i en stor studie kanske blir lyckligare av att träna stavgång i grupp så ska vi förstås inte tvinga alla Sveriges pensionärer till att gruppträna stavgång 2 ggr/v. för de ska kunna få ut sin pension 😉

Forskning som inspiration – inte till tvångsåtgärder
Om vi tar exemplet ovan så skulle man istället kunna fatta politiska beslut som Underlättar för de pensionärer som Vill att komma ut och röra på sig tillsammans med andra. Man skulle också kunna skapa fler naturliga mötesplatser där man kan komma ut från sitt hem och träffa andra gamlingar under roliga former t.ex. Forskning visar ju att socialt umgänge överlag är viktigt för lyckan. Med tanke på hur många äldre människor som bara sitter ensamma och oinspirerade framför tv:n och därmed rör sig allt mindre (med allt vad ökande värk, depression och därmed ökade vårdkostnader som det kan innebära) så tror jag t.ex. att det kan finnas mycket för samhället att tjäna ekonomiskt på detta. Vi kan använda forskningen mer som inspiration och vägledning än till att skapa en massa tvångsåtgärder som visserligen passar många, men inte alla.

När den enda kryddan i livet är att äta mellanmål
Jag minns med fasa hur jag för rätt många år sedan besökte en äldre släkting som bodde på ett hem tillsammans med andra äldre. Jag frågade lite naivt personalen en dag vad de hittade på för aktiviteter tillsammans med de boende. ”Vi har mellanmål på eftermiddagarna”, fick jag till svar. Jag trodde först att jag hade hört fel? Men, går ni aldrig ens ut på promenad eller går ner till parken? försökte jag förtvivlat. Men icke. Hur meningsfullt och givande kan det kännas att leva om den enda kryddan i livet är att äta mellanmål? För mig verkade boendet där mer likna en förvaringsenhet än ett hem.

Är det konstigt om så många äldre människor går på psykofarmaka och att vårdkostnaderna skenar när de har så dåliga möjligheter till att skapa en stimulerande lustfylld vardag? Kanske skulle vi också kunna få ner vårdkostnaderna betydligt om vi tog hänsyn mer till lyckoforskningens rön här och vågade tänka lite mer nytt och ligga steget före. Om vi kunde satsa mer pengar på att hjälpa de äldre att krydda sin vardag på olika vis istället för att mest fokusera på att de får i sig sin mat och diverse piller.

Vikten av att själv få styra över sitt liv
Det finns t.ex. en studie som tyder på att så är fallet: Bland boende på amerikanska ålderdomshem så testade man vilken betydelse det hade för lyckan och livslängden när de gamla själva fick vara med och fatta aktiva beslut som berörde deras liv, jämfört med när personalen var mer aktiv och fattade besluten åt de boende.

I experimentet så lät man de gamla själva komponera ihop sina måltider, vattna sina egna blommor, vara med och välja ut vilket utflyktsmål de skulle besöka, och själva välja vilka dagar som de skulle få besök. Tidigare hade personalen beslutat och utfört allt detta. Det märktes tydligt att ju fler uppgifter som personalen utförde, desto sämre mådde de gamla.

Men genom att ge de boende fler valmöjligheter och supporta dem till att ta kontrollen och själva komma fram till vad som fungerade bäst för dem så rapporterade de att de kände sig mycket lyckligare! Som en bonus så blev de  mer sällan sjuka, började oftare bestämma träff med andra, och antalet döda per år sjönk till hälften. Så enkelt egentligen! Här kan vi alltså använda lyckoforskningens rön till att inspirera och öka lyckan hos individen utan några tvångsåtgärder.  Alla är inte stöpta i samma form – var och en måste få hitta sin väg. Livet ska inte handla om att räta in sig i ledet 😉

Ett annat exempel på hur vi kan använda oss av forskningen som inspiration snarare än till tvångsåtgärder är t.ex.  friskvårdsbidraget. Forskning visar att folk överlag blir lyckligare av att motionera. Istället för att tvinga alla att röra på sig så har man nu som anställd  möjligheten att få bidrag till att köpa ett träningskort av valfritt slag – och Själv välja vad man tycker känns mest inspirerande att träna. Och den som absolut inte vill träna kan ju t.ex. gå på massage.

Vi kan alltså använda oss av den forskning som finns för att försöka skapa ökade möjligheter för individen att lättare öka sin lycka med hjälp av de tekniker som han/hon Själv känner fungerar bäst! 🙂

Det tror jag personligen är den bästa vägen. Vad tror ni läsare?

Kram / Boel Björkenwall

————————-
boel@viability.se
http://www.viability.se

Många som ägnar sig åt att forska om lycka, bl a flera bidragsgivare till denna blogg, tycker att denna kunskap ska omsättas i politik. Men det finns opposition mot den idén från oväntat håll.

På en konferens i Rom träffade jag för en tid sedan några av världens ledande forskare inom lycka och välbefinnande. I publiken satt bland annat politiska företrädare och rådgivare som törstade efter forskningsresultat att göra politik av, de formligen slet Excel-arken ur forskarnas händer.

På den här konferensen fanns det paradoxalt nog en stor oro över detta intresse – bland forskarna. Ett skäl till denna oro var att mätmetoderna och resultaten är provisoriska och att man ska ha betydligt större kunskap om kartan innan man börjar styra människor år ett visst håll.

Ett annat skäl nämndes av den schweiziske ekonomen Bruno Frey. Han menade att det fanns andra värden än lycka som är viktiga i människors liv – om lycka inte görs helt trivialt genom att definieras som allt som vi strävar efter – som exempelvis värdighet. Det är inte självklart att stater bör ha som uppgift att bestämma att vi alltid ska eftersträva ett värde på bekostnad av alla andra.

Ett tredje skäl nämndes av en av de mest erkända lyckoforskarna, Ed Diener. Han menade att vi inte behöver omvandla lyckoresultaten till en politisk process med alla risker det medför för snedvridna ambitioner och inflytande för särintressen. Han menade att det räcker att forskarna berättar för folk vad de tycker sig veta, så får dessa själva dra slutsatserna.

Om någon funderar på att ta ett nytt jobb längre från hemmet behöver vi inte avskräcka henne med regleringar och skatter, påpekade Diener. Det räcker att berätta för henne att hon förmodligen inte kommer att bli så mycket lyckligare av den högre inkomsten, men mer olycklig av den långa pendlingstiden. Då kan de själva konstatera att det nog inte är en särskilt bra idé.

Det är viktigt att vara så ödmjuka av ett fjärde skäl: Människor är olika och har olika preferenser. Bara för att majoriteten trivs sämre med att pendla långt betyder det inte att alla gör det. Bara för att majoriteten inte blir lyckligare av att skaffa barn betyder det inte att ingen blir det. 

En politik för lycka som tar sig friheten att premiera en viss livsstil blir med nödvändighet en one size fits all-politik, där de som avviker drabbas och tvingas betala för de andras preferenser.

En bättre och mer blygsam politik för lycka inriktar sig i stället på att utöka vår kunskap om vad som gör oss lyckliga och på att maximera våra valmöjligheter så att vi själva kan dra slutsatser om vad det bör innebära för vårt eget sätt att leva.

Det var nog det Thomas Jefferson menade när han under författandet av den amerikanska självständighetsdeklarationen avstod från att stipulera en rätt till lycka och ersatte det med en rätt att ”sträva efter lycka”.

Johan Norberg

Från och med imorgon kommer vi köra torsdagstemat ”Lycka och politik” på lyckobloggen. Varje torsdag kommer ett nytt inlägg som innehåller reflektioner kring kopplingen mellan lycka och politik från någon av våra bloggare. Frågor som bland annat kommer beröras är: Bör politikerna försöka öka lyckan i samhället? Hur skulle en ”lyckopolitik” kunna se ut? Vilken roll bör lyckoforskningen spela i politiken? Först ut imorgon är en nyrekryterad lyckobloggare som till vardags är en känd samhällsdebattör. Vi hoppas på en livlig debatt!

———————————————–

Ludvig Lindström & Filip Fors