Archive for the ‘Martin Berlin’ Category

Regeringen låter utreda alternativa välfärdsmått

onsdag, juni 4th, 2014

I dagarna meddelade regeringen att man tillsatt en utredning om alternativa mått på utvecklingen av livskvaliteten i Sverige. Uppdraget är synnerligen brett och innefattar sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter på välfärd, men särskilt värt att notera för den här bloggens läsare är att även subjektiva perspektiv på välbefinnande, d.v.s. lyckomått, skall beaktas.

Utredaren som tilldelats uppdraget är Robert Erikson, professor i sociologi vid SOFI, Stockholms universitet (där även undertecknad huserar). Med tanke på det breda uppdraget, och att Robert (som är en mycket välmeriterad forskare) främst arbetat med olika objektiva välfärdsindikatorer, skall det bli intressant att se hur stort utrymme det subjektiva perspektivet får. Den 1 juni 2015 lär vi få veta, för det är då utredningen skall vara klar.

Hur som helst är det mycket glädjande att regeringen är öppen för den här typen av perspektiv, och jag får även passa på att påminna om Filips rapport på samma tema, på uppdrag av Framtidskommissionen. Se även mitt tidigare inlägg om Storbritanniens initiativ att mäta nationellt välbefinnande.

Martin

Intressant användning av lyckoforskning?

torsdag, september 12th, 2013

Idag skriver DN om att forskare i Storbritannien utvecklat ett verktyg för att läsa av stämningar i ett land genom att analysera känslorelaterade ord i Twitter-inlägg. En tänkbar användning av denna information, som nämns, är att det ska gå att upptäcka (och kanske förebygga) våldsamma upplopp.

DN ger tyvärr (vilket är alltför vanligt) ingen källa eller länk till projektet, men jag tycker att det låter som en intressant och annorlunda tillämpning av lyckoforskning. Större delen av lyckoforskningen är ju annars mest fokuserad på att mäta välbefinnande (och dess bestämningsfaktorer) för att man är intresserad av välbefinnandet i sig, men här rör det sig alltså istället om en mer instrumentell användning, där syftet verkar vara att förutsäga något annat fenomen (som förvisso kan ha effekter på folks välbefinnande).

Huruvida dessa prediktioner faktiskt fungerar är förstås en öppen fråga, men det går att dra paralleller till hur man inom epidemiologi har använt statistik över Google-sökningar för att förutspå exempelvis influensautbrott.

Om syftet däremot är att använda informationen för att mäta nationellt välbefinnande, så är metoden desto mer tveksam — dels för att urvalet inte är representativt och dels för att automatisk klassificering av känsloord med nödvändighet blir väldigt trubbig och okänslig för sammanhanget. Om detta har Filip skrivit om tidigare här på Lyckobloggen, men i det fallet gällde det Facebook och inte Twitter.

Martin Berlin

Fördelningen av livstillfredsställelse i Europa

fredag, maj 17th, 2013

På sistone har jag undersökt livstillfredsställelsen i olika europeiska länder, med data från European Social Survey. Samtliga respondenter fick frågan ”På det hela taget, hur nöjd är du med ditt liv i stort nuförtiden?”, och fick ange svaret på en 11-gradig skala där 0 betyder ”extremt missnöjd” och 10 betyder ”extremt nöjd”. Svarsfördelningen för respektive land – rangordnade efter genomsnittlig livstillfredsställelse – visas i figuren nedan (landsförkortningarna finns här).

Fördelningen av livstillfredsställelse i olika europeiska länder

Fördelningen av livstillfredsställelse i olika europeiska länder

Vi kan se att livstillfredsställelsen

  • är hög i de nordiska länderna och i Schweiz
  • är låg i öst- och sydeuropeiska länder som Ryssland, Ungern, Grekland och Portugal – men även Frankrike ligger anmärkningsvärt lågt
  • varierar betydligt inte bara länder emellan, utan även inom länder

Låt oss fokusera på den sista punkten om spridningen inom länder – vilket kan illustreras med att det även förekommer lyckliga ryssar och mindre lyckliga danskar. I ett tidigare inlägg diskuterade jag huruvida man bör lägga någon vikt vid denna ”lyckoojämlikhet”, och om det i så fall finns en avvägning mellan en hög nivå och en låg ojämlikhet.

Vid en närmare titt ser man dock att spridningen är allra störst i de länder med låg genomsnittlig livstillfredsställelse. Detta mönster framgår ännu tydligare när livstillfredsställelsens genomsnitt och standardavvikelse (ett sammanfattande mått på en fördelnings spridning) visas i samma figur.

Sambandet mellan livstillfredsställelsens genomsnitt och standardavvikelse

Sambandet mellan livstillfredsställelsens genomsnitt och standardavvikelse

I praktiken verkar det alltså inte finnas någon ”trade-off” mellan en hög livstillfredsställelse och en ojämlik fördelning av densamma. En tänkbar förklaring är att spridningen minskar i takt med att en stor andel personer helt enkelt inte kan ange ett högre värde på svarsskalan, vars maxvärde ju är 10 (extremt nöjd). Å andra sidan är det långt ifrån alla, även i de allra lyckligaste länderna, som ”slår i taket” på detta vis. Förklaringen till sambandet får därför, åtminstone delvis, sökas på annat håll – exempelvis i ländernas ekonomiska institutioner och kultur.

Sambandet mellan genomsnitt och ojämlikhet i lycka har (med andra data) tidigare uppmärksammats av sociologen Jan Ott, i ett temanummer av Journal of Happiness Studies om lyckoojämlikhet (nummer 6(4), 2005).

Martin Berlin

Bör vi bry oss om ojämlikhet i lycka?

fredag, november 16th, 2012

De senaste åren har inneburit ett ökat intresse för att lyfta fram lycka, eller subjektivt välbefinnande, som välfärdsmått och politiskt mål. Samhällsdebatten om lycka har främst fokuserat på lyckans nivå, och flera röster anser, likt jag själv, att vi bör sträva efter ett samhälle med en hög genomsnittlig lyckonivå. Många håller nog med om kärnan i detta resonemang, och diskussionen har snarare kommit att handla om vilka specifika nya välfärdsmått vi bör utveckla, vilken roll de skall spela, och huruvida vi bör lägga mindre vikt vid traditionella ekonomiska indikatorer som BNP.

En fråga som däremot fått mindre uppmärksamhet än frågan om lyckans nivå, är den om lyckans fördelning. Med andra ord, bör vi även bry oss om ojämlikhet i lycka? Om man förespråkar ökad lycka som samhällsmål framför exempelvis ekonomisk tillväxt — på grund av att lycka är vad vi värderar som ett mål i sig och inte bara som ett medel — är det då inte logiskt att även argumentera för att vi bör bry oss om ojämlikhet i lycka, snarare än ojämlikhet i inkomst och andra resurser? (Frågan kanske verkar alltför hypotetisk, då ju lycka inte direkt kan omfördelas likt inkomst och förmögenhet, men det är inte svårt att tänka sig att politiska beslut indirekt kan få konsekvenser för lyckans fördelning.)

Även om detta spontant låter rimligt, är det inte självklart vid närmare eftertanke. För att renodla tankegångarna bör vi först tänka på lyckoojämlikhet givet en viss genomsnittlig samhällelig lyckonivå. Detta kan illustreras med följande två hypotetiska lyckofördelningar.

lyckofordelning

I den vänstra fördelningen har de flesta individer en lyckonivå nära medelvärdet och endast ett fåtal individer är mycket olyckliga eller mycket lyckliga. Den högra fördelningen kännetecknas istället av stor variation mellan folks lyckonivåer. Den vänstra fördelningen är alltså mer jämlik med avseende på lyckoutfallet. Denna skillnad kan sammanfattas kvantitativt med standardavvikelsen, ett statistiskt spridningsmått, vilken är avsevärt högre för den högra fördelningen. Notera dock att den genomsnittliga lyckan är densamma.

Kan vi då säga att den ena fördelningen är mer önskvärd än den andra? Ett sätt att närma sig problemet är med hjälp av följande tankeexperiment: föreställ dig att du befinner dig bakom en ”okunnighetens slöja”, så att du inte vet vilken plats i lyckofördelningen du kommer att ha vid valet av samhällsordning—vilken fördelning skulle du då föredra? Om du vill minimera risken för att bli mycket olycklig bör du föredra den mer jämlika fördelningen, och omvänt om du vill maximera chansen att bli riktigt lycklig.

Nästa fråga är huruvida du är beredd att acceptera en avvägning mellan genomsnittlig lycka och jämlikhet. Är du exempelvis villig att acceptera en något lägre genomsnittlig lyckonivå, om detta innebär att risken att vara mycket olycklig minskar?

För en renodlad utilitarist bör det endast vara den genomsnittliga lyckan som räknas. Här går alltså en skiljelinje mot det utilitaristiska argument för jämlikhet i exempelvis inkomst. Det senare kan nämligen motiveras rent instrumentellt utifrån att marginalnyttan av konsumtion är större för en fattig person än för en rik, så att den totala lyckan kan ökas genom inkomstomfördelning från rika till fattiga. Vidare kan ett samhälle med stora inkomstskillnader antas leda till minskad sammanlagd lycka till följd av ineffektiv konsumtion av ”positionella varor”, ökade sociala spänningar och brottslighet. Sist men inte minst kan skillnaderna upplevas som orättvisa i sig, och således minska välbefinnandet. Aversion mot lyckoojämlikhet kan alltså inte motiveras utifrån en rent utilitaristisk princip, utan måste härledas till någon ”djupare” syn på orättvisa.

Det vore väldigt intressant att höra vad Lyckobloggens läsare tänker om det här ämnet. Är lyckoojämlikhet något att bry sig om, och är det värt att belysa av forskare? Lämna gärna en kommentar!

Martin Berlin

Migration och lycka

tisdag, oktober 16th, 2012

Blir personer som migrerar lyckligare? När det gäller ekonomisk migration– från landsbygd till stad inom samma land eller från ett fattigt till ett rikt land–är det vanligtvis så att de objektiva levnadsförhållandena, såsom inkomst- och konsumtionsnivåer, förbättras avsevärt. Detta talar även för att det subjektiva välbefinnandet borde öka, i den mån detta påverkas av levnadsförhållandena.

Men även om inkomster och konsumtion ökar i absoluta termer, så innebär en flytt till en rikare region ofta även en försämring av den relativa inkomsten. Detta kan innebära en lägre social status och därmed ett lägre upplevt välbefinnande, i synnerhet om vi i högre grad tillvänjer oss vid en förbättring av vår absoluta inkomst. Svaret är alltså inte uppenbart på förhand.

Spontant skulle de flesta nationalekonomer ändå svara ja på frågan om huruvida emigranter blir lyckligare på sin nya hemort. Detta utifrån den enkla observationen att personen själv valt att flytta,* det vill säga ett resonemang baserat på ”avslöjad preferens” (vilket jag berört  i ett tidigare inlägg). Å andra sidan är det tänkbart att vissa presumtiva emigranter överskattar fördelarna med att flytta. I synnerhet då det rör sig om ett beslut vars långsiktiga konsekvenser är svårförutsägbara, som måste fattas med begränsad information, och där man inte har möjlighet att pröva sig fram.

Det visar sig dock vara väldigt svårt att ge ett empiriskt svar på frågan om huruvida migration leder till ökat välbefinnande. För att veta hur emigrantens lycka påverkas måste man nämligen kunna uppskatta dennes kontrafaktiska lyckonivå—det vill säga hur lycklig personen i fråga skulle vara om denne inte emigrerat. Att jämföra de individer som valt att emigrera med de som inte gjort det ger i allmänhet inget giltigt svar, då dessa grupper troligtvis skiljer sig åt i viktiga avseenden. Man kan exempelvis tänka sig att de som är mest missnöjda med sin situation också är mest benägna att emigrera.

En ny studie försöker lösa detta s.k. selektionsproblem genom att studera ett ”naturligt experiment” i form av ett migrationslotteri. Vinnarna i detta lotteri fick möjligheten att emigrera från den fattiga önationen Tonga till Nya Zeeland, givet att vinnarens familj kunde försörja sig på egen hand där. Lotteriets förlorare kunde således fungera som kontrollgrupp, då dessa personer i statistisk mening kan förväntas vara identiska med vinnarna.

Hur gick det då för emigranterna jämfört med de tonganer som ville, men ej fick chansen att flytta? Till att börja med konstareras att emigranternas materiella förhållanden förbättrades avsevärt i Nya Zeeland. Efter tre år var emigranternas inkomster i genomsnitt ca tre gånger högre, och konsumtionsnivån hade också ökat avsevärt. Effekterna på det subjektiva välbefinnandet visar sig dock vara mer komplexa. Å ena sidan var emigranterna mer nöjda med sin inkomstnivå, men å andra sidan upplevde de sig som mindre respekterade. Effekten på den självskattade allmänna lyckonivån var starkt negativ, men paradoxalt nog pekade andra mer specifika mått på psykiskt välbefinnande (t.ex. nedstämdhet och nervositet) på en tydlig positiv effekt.

Sammanfattningvis finner denna studie alltså ingen entydig effekt på emigranternas subjektiva välbefinnande. Huruvida denna slutsats går att generalisera till andra sammanhang är dock en öppen fråga som endast framtida studier kan besvara.

* ”Valt” i detta sammanhang kanske inte svarar mot alla läsares vardagliga förståelse av ordet, då ju emigrationen exempelvis kan ha föranletts av svår fattigdom.

Källa: Stillman S., Gibson, J, McKenzie D. and Rohorua H. (2012). Miserable Migrants? Natural Experiment  Evidence on International Migration and Objective and Subjective Well-Being. IZA Discussion Paper No. 6871.

Martin Berlin

Har Kinas ekonomiska tillväxt lett till ökad livstillfredsställelse?

söndag, september 30th, 2012

Kina har under de senaste 20 åren upplevt en imponerande ekonomisk tillväxt. BNP per capita (i fasta priser) har ökat fyrfaldigt under denna period, i takt med en ökad urbanisering och ett privat konsumtionsmönster som alltmer liknar det i väst. Men hur har folks livstillfredsställelse påverkats? Denna fråga ställer sig Richard Easterlin m.fl. i en nyligen publicerad forskningsartikel.

Easterlin är sedan tidigare känd för observationen att ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis leder till ökad lycka—den s.k. Easterlinparadoxen (andra halvan av paradoxen består av att personer med högre inkomst inom ett land, vid en viss tidpunkt, tenderar att vara mer nöjda med sina liv). Easterlinparadoxen har främst påvisats för rikare länder, och i synnerhet USA (inte minst p.g.a. bättre data), men gäller den även för ett land som Kina, med relativt låg inkomst i utgångsläget?

Befintliga tidsserier är långtifrån perfekta, men visar om något på att den genomsnittliga livstillfredsställelsen inte har ökat under perioden ifråga. Välbefinnandet har förvisso ökat i den rikaste tredjedelen av befolkningen, men detta har motverkats av en nedåtgående trend för  tredjedelen med lägst inkomster.

Bland tänkbara orsaker till de stagnerande välbefinnandesiffrorna nämner artikelförfattarna ökad arbetslöshet och ökad ojämlikhet, i kombination med att tidigare sociala skyddsnät delvis avskaffats.

En fråga man kan ställa sig är förstås om befintliga mått på subjektivt välbefinnande—främst självrapporterade surveyfrågor om allmän livstillfredsställelse—är lämpliga vid såpass omvälvande ekonomiska och sociala samhällsförändringar. Detsamma kan å andra sidan även sägas om de traditionella ekonomiska välfärdsmåtten. Hur som helst är Kina ett intressant studieobjekt för lyckoforskningen, och det kommer att bli intressant att se en uppföljning av dessa resultat framöver.

Läs mer om artikeln i NY Times här.

Martin Berlin

Nationella välbefinnandemått — Storbritannien visar vägen

fredag, juli 27th, 2012

För drygt ett år sedan började Office of National Statistics — Storbritanniens motsvarighet till Statistiska centralbyrån — att inkludera frågor om subjektivt välbefinnande i deras nationella socioekonomiska undersökning Annual Population Survey (APS). Detta är ett led i ett mer omfattande projekt som syftar till att utveckla nya (både objektiva och subjektiva) mått på det nationella välbefinnandet. Häromdagen släpptes en rapport med en översiktlig och lättfattlig genomgång av det första årets dataskörd. Projektet är fortfarande på experimentstadiet och rapporten uppmanar till och med folk att höra av sig om man har några synpunkter.

Ett urval av ca 165 000 (!) britter från 16 år och uppåt har fått svara på fyra frågor gällande livstillfredsställelse, meningsfullhet och huruvida de kände sig glada eller ängsliga under gårdagen:

• Overall, how satisfied are you with your life nowadays?
• Overall, to what extent do you feel the things you do in your life are worthwhile?
• Overall, how happy did you feel yesterday?
• Overall, how anxious did you feel yesterday?

Svaren har angetts på en skala mellan 0 (”not at all”) och 10 (”completely”). Tanken är att frågorna ska spegla olika perspektiv på välbefinnande — det evaluativa, det eudaimoniska och det affektiva. I praktiken visar det sig att de olika måtten ger en relativt samstämmig bild.

På det stora hela är britterna ett välmående folk. 76% procent uppger en livstillfredsställelse på 7 eller mer och motsvarande siffror för meningsfullhet och huruvida man kände sig glad under gårdagen är 80% och 71%. Å andra sidan upplever 7% av respondenterna, vilket inte är en obetydlig andel, en mycket låg livstillfredsställele (0-4). 22% uppger dessutom att de kände sig mycket oroliga under gårdagen (‘6’ eller högre), även om jag personligen tycker att detta mått är lite svårare att tolka.

De flesta samband som presenteras i rapporten kommer inte som någon överraskning för den som är bekant med lyckoforskningen. Exempelvis finner man att gifta och samboende personer upplever högre välbefinnande än singlar, änkor och frånskilda; att låg självskattad hälsa och arbetslöshet är förknippat med lägre välbefinnande; att välbefinnandet är u-format över livscykeln; och att könsskillnaderna är små eller obefintliga. Ett mindre dokumenterat samband gäller välbefinnande och (självrapporterad) etnicitet. Störst är skillnaden mellan vita och svarta — de förras livstillfredsställelse är i genomsnitt 0.7 skalsteg högre. Detta kan jämföras med en skillnad på ca 1 skalsteg mellan arbetande och arbetslösa, eller en skillnad på 0.3 skalsteg mellan de som blev intervjuade via telefon och de som blev intervjuade ansikte-mot-ansikte.

Ett frågetecken, som också nämns i rapporten, är i vilken mån självrapporterade svar är jämförbara mellan olika befolkningsgrupper, med tanke på tänkbara skillnader i uttryckssätt och normer. Den typ av mått som används har förvisso validerats i en rad psykologiska studier — vid en jämförelse av olika individer korrelerar självrapporterat välbefinnande t.ex. med benägenheten att le och andra personers skattningar. Mig veterligen fokuserar dock dessa studier på validiteten mellan individer, snarare än mellan grupper.

Framöver vore det även önskvärt om surveysvaren från APS kompletteras med välbefinnandemått baserade på andra metoder. Exempel på sådana mått är momentant välbefinnande (”här-och-nu”) och expertbedömningar av psykologer. ONS har tagit ett första viktigt steg, men på sikt tror jag att det krävs en ännu bredare ansats för att skapa riktigt slagkraftiga, policyvägledande indikatorer på subjektivt välbefinnande.

Vi får hoppas att Sverige följer Storbritanniens goda exempel och börjar ta tempen på folkets självupplevda välbefinnande. Motsvarigheter till välbefinnandefrågorna ovan skulle exempelvis kunna inkluderas i Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF). Kanske är det fler än jag som tycker att det vore mer intressant med ökad kunskap om folks livstillfredsställelse, snarare än om deras svampplockarvanor och teaterbesök?

ONS-rapporten uppmärksammas även av The Economist.

Martin Berlin

Identitet och arbetslösas lägre livstillfredsställelse

onsdag, juni 13th, 2012

Ett robust resultat inom lyckoforskningen är att arbetslöshet är förknippat med lägre livstillfredsställelse. Det finns även forskning som visar att detta inte främst beror på den omedelbara inkomstförlusten vid arbetslöshet. Utöver inkomst kan man tänka sig att avsaknad av socialt sammanhang och mening i vardagen, ostrukturerad tidsanvändning och minskad aktivering, samt allmän otrygghet, spelar roll.

En studie på tyska data, som Filip skrivit om tidigare, har däremot funnit att det inte finns en motsvarande negativt samband med det dagliga känslomässiga välbefinnandet, utan det är alltså främst det kognitiva välbefinnandet (livstillfredsställelse) som påverkas.

En ny studie av samma tyska forskare undersöker om den negativa effekten på arbetslösas allmänna livstillfredsställelse kan förklaras i termer av identitet. Forskarnas hypotes är att arbetslösa personer är mindre nöjda med sina liv på grund av att deras situation inte svarar mot de förväntningar och sociala normer som föreskriver att personer i arbetsför ålder bör arbeta. Denna hypotes testas indirekt, genom att undersöka hur arbetslösa personers välbefinnande påverkas när de går i pension, jämfört med hur personer i arbete påverkas av att gå i pension. Om det är diskrepansen mellan individens situation och förväntningar som leder till lägre tillfredsställelse, kan man förvänta sig att arbetslösa personers tillfredsställelse ökar vid pensionering. Detta eftersom pensionärer inte förväntas arbeta, till skillnad från arbetslösa personer i arbetsför ålder.

Genomsnittlig livstillfredsställelse vid pensionering

Genomsnittlig livstillfredsställelse vid pensionering

Som framgår av grafen ovan visar det sig mycket riktigt att arbetslösa personer i genomsnitt ökar sin livstillfredsställelse efter att de gått i pension, medan tillfredsställelsen för personer i arbete inte påverkas alls. En anledning till att man kan tolka ökningen som en ”identitetseffekt” är att de arbetslösas omständigheter, exempelvis inkomst och möjligheten att disponera sin tid, ändras relativt lite vid pensionering. Resultaten ligger även i linje med tidigare forskning som visat att den negativa effekten av arbetslöshet tenderar att vara större i områden med låg arbetslöshet, vilket är en annan indikation på att förväntningar och sociala normer spelar roll.

I den mån det är värdefullt för samhället i stort med normer som föreskriver att man bör arbeta om man kan, så verkar det alltså även finnas en mätbar kostnad i välbefinnande för de individer som drabbas av arbetslöshet. Ekonomer brukar traditionellt sett peka på en avvägning vad gäller utformningen av arbetslöshetsförsäkringen, då en alltför generös ersättning kan antas minska incitamenten att söka ett nytt arbete. På motsvarande vis kan man kanske tala om en avvägning vad gäller samhällets normer gällande arbete.

En kort sammanfattning på engelska skriven av forskarna själva finns att läsa på VoxEU.

Martin Berlin

Nationalekonomins förhållande till lyckoforskning

onsdag, maj 9th, 2012

I detta lite längre inlägg, som är mitt första här på Lyckobloggen, tar jag upp nationalekonomins förhållande till lyckoforskning.

Nationalekonomi är idag ett brett ämne som inte låter sig fångas av någon enkel definition. Utöver att studera traditionella makroekonomiska fenomen som arbetslöshet och inflation ägnar sig ekonomer numera åt allt ifrån att utvärdera skolreformer till att genomföra socialpsykologiska laboratorieexperiment. Ett underliggande tema, som däremot fortfarande är gemensamt för många nationalekonomiska frågeställningar, är hur en begränsad mängd resurser kan och bör användas för att möjliggöra en så hög individuell och samhällelig välfärd som möjligt. Att detta tema har starka rötter illustreras tydligt av titeln på Adam Smiths klassiska verk ”Nationernas välstånd” från 1776, eller ”An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations”, som den fullständiga engelska titeln lyder. Trots att inkomster, konsumtion och tillväxt studeras flitigt av ekonomer så är det nationalekonomiska perspektivet på välfärd i sig inte rent materialistiskt. En nationalekonom skulle exempelvis knappast förorda en generell förlängning av arbetstiden för att möjliggöra en ökad konsumtion. Detta eftersom den ”nytta”, eller välbefinnande om man så vill, som konsumtionen ger upphov till, måste vägas mot den minskade nyttan som följer av individens minskade fritid. Nationalekonomins syn på nytta kan i sin tur härledas till upplysningsfilosofin och utilitarismen. Jeremy Bentham, känd för principen ”största möjliga lycka åt så många som möjligt”, var både filosof och ekonom, men under en tid då gränsen däremellan var mindre skarp än idag. Att studera ”lycka” är alltså, åtminstone på något plan, vad nationalekonomer gjort hela tiden. Hur kommer det sig då att nationalekonomers intresse, fram till ganska nyligen, varit så svalt för subjektivt välbefinnande?

För att svara på denna fråga måste man göra en liten utvikning om nationalekonomisk metod, och mer specifikt hur begreppet nytta kommit att utvecklas och förstås. Bentham och andra tidiga, främst brittiska, ekonomer som verkade i hans anda hade på sätt och vis en väldigt konkret och hedonistisk syn på nytta i termer av njutning och smärta. Francis Edgeworth, verksam under 1800-talet, föreställde sig en hedonimeter — ett instrument för att i realtid mäta en individs nyttonivå — men då det i praktiken saknades metoder för att mäta nytta kom nyttan att spela en mer abstrakt och indirekt roll i ekonomiskt tänkande. I samband med att den neoklassiska nationalekonomins metod utkristalliserades av ekonomer som Pareto, Hicks och Allen, från slutet av 1800-talet och fram till 1930-40 talet, kom frågan om att mäta nytta och precisera dess natur att bli överspelad. Det visade sig nämligen att nationalekonomins huvudsakliga teoretiska maskineri, bl.a. analys av efterfrågan och marknadsjämvikter, inte ställer några krav på att nytta är mätbart, varken i praktiken eller ens i teorin. Det enda som krävs är att individer kan rangordna olika alternativ som bättre eller sämre, s.k. ordinal nytta. Detta synsätt innebär att det inte är meningsfullt att jämföra ”storleken” i nyttoskillnaden som två olika val medför, eller två olika individers nyttonivåer. Tillsammans med antagandet om rationellt beteende, d.v.s. att individen väljer det som ger störst nytta, kan den här sortens preferensrangordningar i princip härledas enbart genom att observera individers beteende (”revealed preferences”).

Med tiden verkar dock idén om att nytta inte behöver vara mätbar ha övergått i idén om att nytta inte är mätbar. Individers beteende har blivit den objektiva måttstocken inom nationalekonomi, medan subjektiva data rörande individers motiv och känslor ofta betraktas med skepsis. Välfärdsanalys har således också kommit att spela en ganska undanskymd roll, medan teorins prediktionsförmåga istället framhävts. Mot denna bakgrund är det naturligt att nationalekonomer inte var särskilt mottagliga när möjligheterna att mäta folks subjektiva välbefinnande utvecklades runt 1960-talet och framåt, i samband med framsteg inom surveymetod, psykometri och framväxten av positiv psykologi.

Idag är detta skeptiska förhållningssätt troligtvis fortfarande representativt för flertalet nationalekonomer. Trots det har en del ekonomer, främst under de senaste 10-15 åren, alltmer börjat att intressera sig för lyckoforskning. Hur kommer det sig? En underliggande anledning är att data om subjektivt välbefinnande möjliggör en mer explicit empirisk analys av välfärdsfrågor, jämfört med renodlade teoretiska modeller eller indirekt evidens i form av t.ex. inkomstmått eller medellivslängd. Lyckodata innebär i princip också att ekonomiska teorier och grundantaganden kan testas även i fall då observerat beteende ger lite vägledning. Leder ekonomisk tillväxt till ökad lycka, och i så fall hur mycket? Innebär arbetslöshet minskat välbefinnande, och beror det i så fall främst på inkomstbortfall eller kanske något annat? En annan förklaring till intresset för lyckoforskning är framväxten av forskningsfältet beteendeekonomi. Resultat från detta fält har nämligen i hög grad nyanserat bilden av ”homo economicus” — den rationella och egennyttiga människan. Om folk inte kan antas handla i enlighet med sitt eget bästa i alla situationer — exempelvis till följd av självkontrollproblem eller begränsad förmåga att fatta komplexa beslut — blir det också problematiskt att dra slutsatser om nytta enbart baserat på observerat beteende. Detta innebär därför ett argument för att studera nytta, eller välbefinnande, separat.

Nationalekonomins nyvunna intresse för lycka innebär alltså en återgång till ämnets filosofiska rötter. Om detta intresse håller i sig framöver blir det även intressant att se om det kan inspirera till diskussion om djupa frågor såsom vad välfärd och lycka är, samt normativa frågor om vad vi som samhälle bör sträva efter. En sista intressant fråga är om det finns ett särskilt nationalekonomiskt perspektiv på lyckoforskning, till skillnad från exempelvis det psykologiska? Min uppfattning är att ekonomer generellt sett är mer intresserade av samhälleliga, snarare än individuella, aspekter på välbefinnande. I synnerhet aspekter som knyter an till fördelningen av begränsade resurser inom ramen för ett lands ekonomiska politik, exempelvis skattestrukturens utformning och allokeringen av offentlig konsumtion. För en ekonom ligger det således närmare att studera sambandet mellan välbefinnande och arbetslöshet än sambandet mellan välbefinnande och olika personlighetsfaktorer. Rent metodmässigt är ekonomer relativt väl tränade i kvantitativa metoder och statistisk slutledning, vilket är lämpligt för att studera samband mellan välbefinnande och andra variabler baserat på surveydata. Självklart finns det även många intressanta problem och frågor gällande användning av lyckodata inom nationalekonomi, och min förhoppning är att skriva mer om detta i kommande inlägg.

Martin Berlin