Archive for the ‘Etik’ Category

Bör vi bry oss om ojämlikhet i lycka?

fredag, november 16th, 2012

De senaste åren har inneburit ett ökat intresse för att lyfta fram lycka, eller subjektivt välbefinnande, som välfärdsmått och politiskt mål. Samhällsdebatten om lycka har främst fokuserat på lyckans nivå, och flera röster anser, likt jag själv, att vi bör sträva efter ett samhälle med en hög genomsnittlig lyckonivå. Många håller nog med om kärnan i detta resonemang, och diskussionen har snarare kommit att handla om vilka specifika nya välfärdsmått vi bör utveckla, vilken roll de skall spela, och huruvida vi bör lägga mindre vikt vid traditionella ekonomiska indikatorer som BNP.

En fråga som däremot fått mindre uppmärksamhet än frågan om lyckans nivå, är den om lyckans fördelning. Med andra ord, bör vi även bry oss om ojämlikhet i lycka? Om man förespråkar ökad lycka som samhällsmål framför exempelvis ekonomisk tillväxt — på grund av att lycka är vad vi värderar som ett mål i sig och inte bara som ett medel — är det då inte logiskt att även argumentera för att vi bör bry oss om ojämlikhet i lycka, snarare än ojämlikhet i inkomst och andra resurser? (Frågan kanske verkar alltför hypotetisk, då ju lycka inte direkt kan omfördelas likt inkomst och förmögenhet, men det är inte svårt att tänka sig att politiska beslut indirekt kan få konsekvenser för lyckans fördelning.)

Även om detta spontant låter rimligt, är det inte självklart vid närmare eftertanke. För att renodla tankegångarna bör vi först tänka på lyckoojämlikhet givet en viss genomsnittlig samhällelig lyckonivå. Detta kan illustreras med följande två hypotetiska lyckofördelningar.

lyckofordelning

I den vänstra fördelningen har de flesta individer en lyckonivå nära medelvärdet och endast ett fåtal individer är mycket olyckliga eller mycket lyckliga. Den högra fördelningen kännetecknas istället av stor variation mellan folks lyckonivåer. Den vänstra fördelningen är alltså mer jämlik med avseende på lyckoutfallet. Denna skillnad kan sammanfattas kvantitativt med standardavvikelsen, ett statistiskt spridningsmått, vilken är avsevärt högre för den högra fördelningen. Notera dock att den genomsnittliga lyckan är densamma.

Kan vi då säga att den ena fördelningen är mer önskvärd än den andra? Ett sätt att närma sig problemet är med hjälp av följande tankeexperiment: föreställ dig att du befinner dig bakom en ”okunnighetens slöja”, så att du inte vet vilken plats i lyckofördelningen du kommer att ha vid valet av samhällsordning—vilken fördelning skulle du då föredra? Om du vill minimera risken för att bli mycket olycklig bör du föredra den mer jämlika fördelningen, och omvänt om du vill maximera chansen att bli riktigt lycklig.

Nästa fråga är huruvida du är beredd att acceptera en avvägning mellan genomsnittlig lycka och jämlikhet. Är du exempelvis villig att acceptera en något lägre genomsnittlig lyckonivå, om detta innebär att risken att vara mycket olycklig minskar?

För en renodlad utilitarist bör det endast vara den genomsnittliga lyckan som räknas. Här går alltså en skiljelinje mot det utilitaristiska argument för jämlikhet i exempelvis inkomst. Det senare kan nämligen motiveras rent instrumentellt utifrån att marginalnyttan av konsumtion är större för en fattig person än för en rik, så att den totala lyckan kan ökas genom inkomstomfördelning från rika till fattiga. Vidare kan ett samhälle med stora inkomstskillnader antas leda till minskad sammanlagd lycka till följd av ineffektiv konsumtion av ”positionella varor”, ökade sociala spänningar och brottslighet. Sist men inte minst kan skillnaderna upplevas som orättvisa i sig, och således minska välbefinnandet. Aversion mot lyckoojämlikhet kan alltså inte motiveras utifrån en rent utilitaristisk princip, utan måste härledas till någon ”djupare” syn på orättvisa.

Det vore väldigt intressant att höra vad Lyckobloggens läsare tänker om det här ämnet. Är lyckoojämlikhet något att bry sig om, och är det värt att belysa av forskare? Lämna gärna en kommentar!

Martin Berlin

Är fem liv mer värt än ett?

onsdag, juli 20th, 2011

Hur mår medkänslan

Ett klassiskt test på utilitaristiskt tänkande är följande: Tänk dig att du står på en perrong och ser en vagn snabbt rulla mot fem människor på spåret. Om du drar i en spak växlar vagnen över på ett annat spår, vilket räddar livet på de fem människorna, men dödar en annan människa som finns på det nya spåret. De flesta svarar att de skulle dra i spaken.

En annan variant av samma dilemma ger dock ett annat utfall. Då handlar det inte om att dra i en spak, utan om att knuffa ner en annan människa framför tåget, innan det hinner döda de fem människorna. De flesta svarar att de inte skulle göra det.

Hjärnstudier visade att i beslutet om att dra i spaken, så aktiverades delar i hjärnan som har med vårt förnuft att göra. I beslutet om att knuffa ner någon på spåret, blev vi däremot känslostyrda.

Om du ser ett barn som håller på att drunkna – skulle du kasta dig i vattnet för att rädda barnet, även om det förstörde klädesplagg värda 3000 kr för dig? Förmodligen skulle de flesta det.

Just nu pågår en gigantisk svältkatastrof på Afrikas horn, en extrem torka som delvis kan bero på klimatförändringarna. Där kan ett människoliv nu tillfälligt räddas för cirka 20 kr. De flesta kommer ändå inte att dela med sig av några pengar dit, men du kan välja att vara en av livräddarna.

Genom massmedia är det lätt att få uppfattningen att en svensk är värd minst 100 gånger så mycket som en somalier, med tanke på hur lite uppmärksamhet händelser som den här svältkatastrofen får.

Men även för den som anser att en svensk är 100 gånger så mycket värd som en somalier, så borde det sett till exemplen ovan vara självklart att dela med sig mer till de som bäst behöver det. Du kan bli en givare här och/eller genom engagemang för en bättre värld.

Eftersom de flesta inte klickar på länkar, så kanske flera liv extra räddas genom att jag även skriver här att man kan sms:a AKUT TORKA till 72 900 för att bli en givare av 100 kr. För dem som tycker att fem liv är värt mer än ett biobesök.

Göran Hådén

Dalai Lama – En helt vanlig människa

onsdag, april 20th, 2011

Jag är lite förvånad över mötet med Dalai Lama. Jag visste att jag skulle få ta del av ett föredrag från en världsmedborgare, med djupa rötter i den urgamla kunskapstraditionen av buddhistisk filosofi. Jag visste också att han håller sig ”up to-date” med de allra senaste erövringarna inom forskningen om hjärnan. Men jag blir imponerad av hur han får ihop de vitt skilda världarna på ett så enkelt och självklart sätt. Han understryker hur studier inom bland annat kognitiv neurovetenskap fortsätter att bekräfta vikten av mindfulness och inre sinnes frid för både fysiskt och psykiskt välbefinnande, samt positiva mänskliga relationer.  Det är alltså ingen ”flummig åsikt” utan baserat på konkret vetenskap när Dalai Lama säger:

“ In my opinion inner peace and loving kindness is the most important thing, more important than anything else“

Dalai Lama är inget ”workshop wow”. Han ger ingen känsla av en guru som förmedlar mystisk visdom som manar till magisk tilltro för att den är omöjlig att förklara. Jag upplever Dalai Lama som väldigt ödmjuk och anspråkslös. Hans budskap är jordnära och praktiskt, förmedlat med djupt allvar, men alltid lika nära till skratt. Han kallar på vår egen intelligens att förstå vårt eget bästa, mänsklighetens bästa, jordens bästa.  Han säger att det är lika viktigt att tänka och studera som att meditera, vi måste hela tiden fortsätta lära oss på olika sätt så att vi kan komma till insikt från olika perspektiv. Det händer inte mycket om vi bara sätter oss ned och blundar, säger han skrattande och fortsätter:

”Only complete concern of others well being, will enable us true wellbeing.”

Hur kan vi göra de möjligt för mänskligheten att uppnå verklig lycka, frågar Dalai Lama? Han säger att lycka kommer från genuin medkänsla med andra.  Inte bara för att de skapar glädje hos andra utan för att de skapar glädje i sig. Att ge är det mest själviska vi kan göra, säger han, det finns inget smartare sätt att bli lycklig på, samtidigt som det skapar en lycklig värld. Han skrattar igen och säger:

”Its better to be selfish in a wise and intelligent way, instead of selfish in a foolish way”

Utnötta ord som medmänsklighet, hjärtlighet, medkännande och vänlighet får liv på nytt när de kommer från en person som strävar efter att leva innebörden av dem i allt han gör gentemot mot alla han möter både på personligt och världspolitiskt plan. När han uppmanar oss att göra det samma, blir de mer än ord. Han påminner oss om att det faktiskt är något vi – du och jag- kan välja, när han säger:

”I am just a normal human being.”

Men det är inte heller lätt att förstå allt han talar om. De han säger väcker mycket frågor, särskilt om den buddistiska filosofins syn på medvetande. ”The hard problem of consciosness” och ”The explanatory gap” inom medvetande-forskningen känns mer närvarande än någonsin. Därför öppnar han en viktig dörr för disskussion när han påminner oss om buddismens grundstomme: logiskt resonemang. Han säger:

”Do not accept any teaching or teacher out of faith or devotion, but rather out of your own confidence — confidence that you have reached as a result of your own intelligent investigation and analysis.”

Kanske är det anledningen till att den buddistiska filosofin och den västerländska vetenskapen går så bra ihop. Det är helt klart spännande att hans ord påminner om lyckoforskningens grundprincip om evidensbaserad kunskap. Vi skrattade väldigt mycket med Dalai Lama. Han talar om anknytningsteorier och hur hans mammas kärlek, trots alla buddhistiska studier, är hans stora källa till medkänsla. Han skrattar med sig själv så där som bara Dalai Lama kan, när han säger:

“Sometimes I think my mothers kindness spoiled me”

Anna Gordh Humlesjö

Till hedonismens försvar – del 2

tisdag, januari 18th, 2011

Lycka

Igår skrev jag lite allmänt om hedonismen och idag tar jag upp några av de argument som har riktats mot denna teori.

Ett av argumenten går ut på att man försöker påvisa att händelser eller tillstånd som man saknar kunskap om direkt kan påverka ens livskvalitet. Ett sådant exempel kan vara att ens fru har en affär med ens bästa vän bakom ens rygg. Filosofen Bengt Brülde anser att detta är ett allvarligt hot mot hedonismen på grund av att personen som blir bedragen har en aversion mot att bli bedragen. Detta även om den bedragna personen inte lever ett mindre lyckligt liv av att ovetandes ha blivit bedragen än personen gjort om den inte blivit bedragen. Argumentet mot hedonismen blir för mig uddlöst. Från den bedragna personens perspektiv blir de två liven identiska. Att mannen har en aversion mot att bli bedragen beror förstås på att han förknippar det med olycka. Om han istället förknippat det med lycka hade han ej haft denna aversion. Det hela handlar alltså om att upplevelsen av att bli bedragen hotar mannens lycka. Detta gäller dock inte så länge han är omedveten om att han blivit bedragen och allt annat i hans liv är lika.

Brülde och en del andra kritiker menar också att vad som är viktigt inte bara är att må bra utan att må bra på rätt sätt och att hedonismen därför är en orimlig teori. Jag tror att många människor likt Brülde sätter värde på att må bra på rätt sätt just på grund av att ens intuitiva känsla säger en att det är svårt att bli lycklig genom att till exempel leva i simulerade världar. Vi väljer hellre det välbekanta och vill gärna bevara status quo även då det finns bättre lyckomässiga skäl att välja ett annat alternativ. Nozicks upplevelsemaskin kan från ett utomperspektiv uppfattas som ganska otrevlig med vetenskapsmän som kopplar in oss i en skrämmande maskin med en massa slangar och annat obehagligt. Man skulle dock kunna jämföra en upplevelsemaskin med dagens film, böcker och datorspel. Alla tre kan sägas vara en sorts upplevelsemaskiner som tar oss in i en illusorisk, fiktiv värld och som ofta får oss att må bra. De flesta av oss har inga tveksamheter inför att bege oss in i denna värld. Så varför skulle ett liv som får sin lycka från en illusion vara mindre värt att leva än ett liv som får sin lycka från den ”riktiga” världen?

Anta för en stund att du får veta att denna värld är en datorsimulering och att du får valmöjligheten att återgå till den ”riktiga” världen. Där är dock människor väsentligt mer olyckliga än i den simulerade. Du har dessutom levt hela ditt liv i den simulerade världen så den ”riktiga” känns av naturliga skäl onaturlig för dig. Jag är övertygad om att de flesta i din situation inte hade valt att gå tillbaka till den riktiga världen eftersom den är främmande för dig och samtidigt ger upphov till ett lägre välbefinnande. Vad detta exempel visar är att det inte finns några rätta sätt att bli lycklig på. Naturligt eller onaturligt, sann eller falsk lycka är luddiga begrepp som egentligen saknar betydelse. Det viktiga för varje enskild individ är, kanske ibland tvärt emot vår intuitiva känsla, inte på vilket sätt man uppnår ett lyckligt liv, utan att man gör det. Och ju lyckligare liv man uppnår, desto bättre är ens liv.

Håller du med i mitt resonemang och vad anser du om hedonismen?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om  och hedonism.

Ludvig Lindström

Till hedonismens försvar – del 1

måndag, januari 17th, 2011

Lycka

Alla strävar på ett eller annat sätt efter att bli lyckliga och undvika lidande. Detta såvida personerna i fråga inte har någon allvarlig störning som gör att de blir självdestruktiva. Enligt min uppfattning är allting vi gör egentligen bara medel för att uppnå högre lycka. Goda relationer, pengar, utbildning och allt annat som vi strävar efter eller tar oss för har inte något eget värde utan är bara medel för att realisera ett ökat välbefinnande. Att ha sex med någon man tycker om vore till exempel inget eftersträvansvärt om det inte gav upphov till behagliga upplevelser för stunden eller i ett längre perspektiv.

Om det vi alla åtrår nu är lycka och endast lycka borde detta också vara det enda som är värdefullt för oss. Det är just detta som hedonismen (den rena hedonismen syftar jag på här) menar: en persons livskvalitet är helt beroende av och enbart av hur personen mår.

Genom åren har det dock kommit en rad argument som har riktats mot den hedonistiska teorin. Men är dessa argument hållbara? Jag anser inte det och i mitt nästa inlägg går jag in på varför.

Ludvig Lindström

Ond lycka?

söndag, november 21st, 2010

De flesta menar att lycka är eftersträvansvärt, och somliga av oss menar att lycka är det enda som är eftersträvansvärt i sig självt. Den sistnämnda gruppen kan kallas Hedonister, och i olika utformningar har uppfattningen existerat i stort sett så länge det funnits nedtecknade teorier om vad som är gott i livet.

Det finns två huvudsakliga invändningar mot hedonismen i den här utformningen. Den första säger att det också andra saker som är eftersträvansvärda. Kunskap. Vänskap. Rättvisa. Den andra invändningen säger att inte all lycka är värdefull. Om jag till exempel blir lycklig av att tortera oskyldiga, är inte min lycka en bra sak. Det är till och med en dålig sak.

Det är viktigt att vara noga här: I princip alla menar att det är dåligt när någon blir torterad. Att det är dåligt när oskyldiga lider kan betraktas som en av de mest självklara moraliska principerna. Det är dåligt när någon blir lycklig av att tortera, för det innebär att för att den här personen ska bli lycklig måste någon annan lida. Men detta håller ju också en hedonist med om. Oenigheten består i huruvida den lycka som den som torterar erfar är i sig något dåligt eller inte.

Vissa hedonister har försökt komma runt det här problemet genom att säga att äkta lycka aldrig kan vara sadistisk, och att det bara är äkta lycka som är värdefull (Skadeglädje är med andra ord inte den enda sanna glädjen. Tvärtom). Överhuvudtaget har man försökt skilja ut mer eller mindre bra lycka beroende på vad man blir lycklig av: är det ett ”passande” objekt? Är det något som ”förtjänar” en lycklig attityd? Men detta, menar kritiker, innebär att man frångår enkelheten hos teorin som gör den tilltalande:  att den utgår från den enkla principen att lycka är värdefullt och lidande dåligt. Det verkar ofrånkomligt att en renlärig hedonist antingen måste säga att torterarens lycka är värdefull, eller överge hedonismen.

Hedonister, menar jag, kan skilja ut mer eller mindre bra källor för lycka utan att överge sin teori. De (vi) kan göra det genom att hänvisa till lyckans funktion. Lycka (positiva känslor) fungerar som belöning. Det som vi blir lyckliga av kommer vi att tendera att fortsätta göra. Om någon blir lycklig av att tortera så är det troligt att han/hon kommer att fortsätta att tortera i framtiden. Och det är givetvis någonting dåligt, enligt hedonisten. Mycket bättre är de lyckoskapande aktiviteter som 1) leder till lycka för andra människor och 2) är hållbara och varierande nog för att fortsätta ge lycka till den som utför dem. Dvs. vi accepterar att som enskild instans så kan en torterares lycka vara värdefull, men det är samtidigt något som det ligger i allas intresse att undvika: dels på grund av dess direkta konsekvenser (offrets lidande) men också på grund av vilken tendens lyckan skulle förstärka hos torteraren.

Det kanske svåraste i värdefilosofin är att skilja ut våra intuitioner om tillstånds intrinsikala värde (det värde någonting har i sig självt) från intuitioner om värdet av deras konsekvenser. Det är svårt, för att i verkligheten har alla händelser konsekvenser som är viktigare än vad som förekommer i händelsen själv. Den vanliga sortens intuitioner är dem vi behöver för att hantera våra vardagliga liv, och då är det inte bara förståeligt utan också klokt att reagera mot vissa kortsitkigt lyckoskapande handlingar. Men det kan alltså också en hedonist gå med på.

David Brax

Lyckoskapande som skyldighet eller god gärning

torsdag, oktober 14th, 2010

Den här terminen undervisar jag i etik på grundkursen i praktisk filosofi vid Göteborgs Universitet. Vi har tillbringat den senaste veckan åt den tillämpade etiken, dvs.  åt den del av etiken som behandlar specifika praktiska problemområden. Vi har pratat om abortetik, djuretik, om organhandel och om våra skyldigheter gentemot de som har det sämre ställt.

Som vanligt inom svensk akademisk filosofi utgår vi från en utilitaristisk modell, en som säger att vi bör skapa så mycket lycka och så lite lidande som möjligt. Inte för den anses vara riktig, utan för att den är föredömligt enkel, utgår från rimliga principer, och oftast levererar specifika svar. Man kan därför snart se om teorin är rimliga eller inte. Och i de fall vi anser att det utilitaristiska svaret är fel kan vi resonera om varför det är fel. Vi kan begära att en bättre teori dels levererar rimligare omdömen, dels har principer som är åtminstone lika rimliga som utilitarismens.

Enkelheten är både en för- och en nackdel för utilitarismen. Den tycks t.ex. inte skilja mellan vad vi har skyldighet att göra och vad som vore bra om vi gjorde, och det är en åtskillnad som spelar en central roll i vårt moraliska tänkande . Utilitaristen Peter Singer menar att det är ett problem att vi betraktar ulandshjälp, t.ex., som välgörenhet, eftersom det innebär att vi inte moraliskt sett måste hjälpa. Å andra sidan tycks ordet ”skyldighet”, implicera skuld vilket i sin tur föreslår att vi är ansvariga för det rådande missförhållandet. Och det vill vi kanske inte erkänna.

Är vi ansvariga för allt dåligt som händer som vi hade kunnat förhindra? Eller bara för det dåliga som händer som vi aktivt orsakat? Om det första är fallet är jag inte unikt ansvarig, utan delar skulden med alla andra som hade kunnat förhindra samma dåliga händelse. Om det senare är fallet har jag, förmodligen, mycket liten skuld och få skyldigheter gentemot t.ex. tredje världen. Jag vore ett moraliskt föredöme om jag gav till välgörenhet, men inte ett moraliskt monster om jag lät bli. Moralen kräver också av mig att jag inte försummar mina skyldigheter för att åstadkomma ett bättre resultat: jag får inte överfalla någon för att ge deras pengar till välgörenhet. Så även om båda dessa saker har implikationer för vad jag bör göra, så finns en prioritetsordning.

Men utilitarismen gör alltså inte denna åtskillnad. Det finns så klart en psykologiskt relevant skillnad mellan vad jag orsakar och vad jag låter hända, men den har ingen moralisk relevans.

Det är svårt att inte göra den här distinktionen. Dels för att vi ibland vill ha en moralisk paus, känna att vi är okej, att vi hade kunnat göra bättre men att vi gjort tillräckligt. För utilitaristen är upplevelsen av skuld dåligt i sig, och bara eftersträvansvärd om det leder till att vi gör mer för att minska lidandet i världen. Skuldkänslor kan passivisera, precis som ”välgörenhet” kan hindra ett bredare engagemang. Termer är uppenbart inte oviktiga här och för utilitaristen handlar det  bara om vilken term som i sammanhanget ger det bästa utfallet.

Ett förslag som vi diskuterat under kursens gång är att vi har en skyldighet att inte orsaka lidande, kanske också att förhindra lidande, men ingen sådan skyldighet att skapa lycka. Vi har en skyldighet att förhindra en misshandel, men ingen skyldighet att underhålla under en tråkig (hedoniskt ”neutral”) middag. Denna uppfattning kan t.ex. grundas i tanken att lidande är moraliskt viktigare än lycka. En sådan princip kan hantera fall som sadistisk tortyr, där den lycka som skapas inte kan uppväga det lidande som skapas. Men kan ingen mängd lycka moraliskt väga upp en liten mängd lidande? Att specificera en ”växelkurs” mellan lidande och lycka är något en komplett utilitaristisk teori måste göra.

Titta på principen igen: Har jag då inga skyldigheter att göra människor lyckligare? Och om jag har en sådan, är det bara som ett instrument för att förhindra framtida lidande? För utilitaristen går det en absolut gräns mellan lidande (dåligt) och lycka (bra), så om vi vill ha en uppdelning mellan skyldigheter och goda gärningar är det rimligen här den gränsen ska dras. Men vill vi ha en sådan uppdelning? Är inte frågan vi vill ha svar på frågan vad vi bör göra, helt oavsett om det klassas som vad vi har skyldighet att göra eller som vad som vore en god gärning?

David Brax http://david.brax.nu