Archive for the ‘Kritiken mot lyckoforskningen’ Category

Kritiken mot lyckoforskningen del 4

tisdag, juli 27th, 2010

Den kritiska granskningen av kritiken mot lyckoforskningen fortsätter, i del 4 granskas följande påstående:

Människor vet redan vad som gör dem lyckliga, det är därför onödigt att forska på lycka.

Det är sant att de flesta av oss i relativt hög utsträckning vet vad som gör oss lyckliga. Samtidigt har forskningen visat att vår kunskap ändå till viss del är begränsad på detta område.

Vi tenderar exempelvis ofta att överskatta de yttre livsvillkorens betydelse och underskatta de psykologiska faktorernas betydelse. Många människor lägger trots allt ner massor med pengar på dyra kapitalvaror som bilar, hus och båtar i tron att dessa saker ska göra dem långsiktigt lyckligare. Dunn med flera fann i en stor amerikansk studie inget samband alls mellan graden av personlig konsumtion och graden av lycka. Vi verkar lätt glömma bort att vi anpassar oss snabbt till förändringar av våra materiella levnadsvillkor.

Kahneman refererar till en studie där man frågat människor hur lyckliga de tror att en genomsnittlig lottomiljonär är en månad efter vinsten och ett år efter vinsten. I verkligheten har de flesta lottovinnare anpassat sig helt efter ett år och ligger på ungefär samma välbefinnandenivå som innan vinsten. Men det är inte vad människor i allmänhet tror. De tror att lottovinnarens humör är ungefär lika positivt ett år efter vinsten som en månad efter vinsten enligt studien. Undantaget är de som känner en lottovinnare. Dessa personer gör en mycket mer korrekt skattning av lottovinnarnas genomsnittliga humör ett år efter vinsten. De har sett med egna ögon att det sker en anpassning och behöver därför inte lita till sin egen förmåga att simulera hur det kan tänkas kännas att vara en lottomiljonär.

När vi tänker på hur goda livsvillkor påverkar lyckan tänker vi på hur övergången till de goda livsvillkoren känns. När singelkillen tänker på hur det är att ha en partner så tänker han på hur det känns att träffa en ny partner istället för att föreställa sig hur det känns att leva med en partner när förälskelsen lagt sig. Vår hjärna fungerar så att den simulerar övergångar till nya tillstånd även i de fall då vi faktiskt försöker föreställa oss hur permanenta tillstånd känns. När människor försöker besvara frågan ”Hur mår lottomiljonären ett år efter vinsten?” besvarar de omedvetet den enklare frågan ”Hur känns det att vinna på lotto?”.

Ett annat misstag vi ofta gör att är att vi tror att det är en eller några få saker som är viktiga för hur lyckliga vi är. Lyckoforskningen visar att det inte finns någon enskild faktor som har någon särskilt stor effekt på vår lycka vid sidan av vår personlighet. Personer som ofta umgås med vänner, som har en partner, som har hög inkomst, som har ett arbete är i genomsnitt lyckligare men skillnaderna är inte jättestora. Men när vi tänker på var och en av dessa faktorer är det lätt hänt att vi ger vi dem överdrivet stor vikt. Kahneman kallar denna tendens för fokuseringsillusionen.

När vi tänker på hur det kan tänkas kännas att tillhöra gruppen höginkomsttagare fokuserar vi enbart på de ekonomiska aspekterna av höginkomsttagarnas liv. Vi glömmer bort att gruppen höginkomsttagare lever liv som till stor del påminner om våra egna. De ekonomiska fördelarna är i realiteten bara då och då framträdande i deras liv. De arbetar, bråkar med partnern, pendlar till jobbet, umgås med vänner och så vidare. De lever liv som till stor del påminner om våra egna liv förutom att de har det bättre på just det ekonomiska området. Men vi har svårt att tänka på flera områden samtidigt när vi tänker på lyckan.

Källor:
Dunn m fl. (2008) Spending money on others promotes happiness, Science.
Kahneman & Thaler (2006) Anomalies: Utility maximization and experienced utility, The Journal of Economic Perspectives.

Filip Fors (www.filipfors.se)

Kritiken mot lyckoforskningen del 3

måndag, juli 26th, 2010

Vi fortsätter att kritiskt granska kritiken mot lyckoforskningen, i del 3 granskas följande påstående:

Ordet lycka används på så många olika sätt, lyckobegreppet är för diffust för att forska på.

Det är sant att ordet lycka används på olika sätt i vardagsspråket. Men så är även fallet med de flesta andra saker det forskas på. Människor uppfattar begrepp som ”hälsa” och ”fattigdom” på olika sätt men ändå forskas det på dessa områden. Som inom alla vetenskapliga fält så kommer man delvis runt problemet med begreppsförvirring genom att så tydligt som möjligt definiera det man undersöker. Inom lyckoforskningen definierar man lycka i huvudsak på två olika sätt: lycka som livstillfredsställelse och lycka som affektivt välbefinnande.

Med lycka som livstillfredsställelse avses en kognitiv värdering av livet i sin helhet. Att vara lycklig utifrån denna definition är att på det hela taget var nöjd och tillfreds med livet. Olika personer har givetvis olika ideal och referensramar för vad ett gott liv kan tänkas innehålla, det är upp till varje individ att själv avgöra vilka dessa ideal är. Livstillfredsställelse är alltså en helt subjektiv bedömning enligt detta perspektiv på lycka.

Lyckoforskarna mäter ofta livstillfredsställelse genom att fråga människor frågor i stil med ”Hur nöjd är du med ditt liv i stort nuförtiden?”. Det finns även flera skalor där ett batteri med frågor ingår på samma tema. Exempelvis Ed Dieners ”Satisfaction with life scale” som innehåller fem frågor. Sambandet brukar dock vara så starkt mellan ett index av dessa frågor och den vanliga tillfredsställelsefrågan att man ofta nöjer sig med att enbart ställa en variant på frågan ovan. Svaren ges vanligen på en 10-gradig skala med ändpunkterna ”Väldigt missnöjd” eller ”Väldigt nöjd”.

Med lycka som affektivt välbefinnande avses i vilken utsträckningen individen har en positiv balans mellan positiva och negativa känslor i sitt liv. Ju större överskott av positiva känslor desto lyckligare är hon enligt denna hedonistiska definition av lycka. Det råder mer eller mindre konsensus inom psykologin om att vår sinnesstämning kan karaktäriseras utifrån den så kallade behaglighetsdimensionen. Vid varje givet ögonblick kännetecknas våra upplevelser alltså av en viss grad av behaglighet eller obehaglighet. Summan av den grad av välbehag eller obehag vi upplever vid dessa ögonblick utgör en individs affektiva välbefinnande.

Affektivt välbefinnande mäts genom att människor antingen momentant får bedöma hur de känner sig för stunden. Alternativt retrospektivt bedöma hur de har känt sig under den senaste tiden, exempelvis under gårdagen eller den senaste veckan. Lyckoforskarna mäter affektivt välbefinnande genom att antingen be individen skatta sitt övergripande välbefinnande med frågor i stil med: ”Hur känner du dig just nu?” alternativt ställa ett batteri med frågor kring specifika positiva och negativa känslor. Exempelvis ”Hur glad känner du dig just nu?”, ”Hur ledsen känner du dig just nu?” och så vidare. Utifrån dessa olika känslor beräknas sedan ett index som ger en uppskattning av individens affektiva välbefinnande.

En stor del av den förvirring som ibland råder kring lyckoforskningen beror på en begreppsförvirring. Innan man läser vad lyckoforskningen kommit fram till kan det därför vara bra att ha dessa två lyckobegrepp i åtanke. Mer om skillnaderna mellan två lyckotyperna finns i detta inlägg.

Filip Fors (www.filipfors.se)

Kritiken mot lyckoforskningen del 2

söndag, juli 25th, 2010

Den kritiska granskningen av kritiken mot lyckoforskningen går vidare. Idag granskas följande påstående:

Det är omöjligt att mäta lycka därför går det heller inte att forska om lycka.

Att mäta känslor och subjektiva upplevelser genom självskattningar har en relativt lång tradition inom samhällsvetenskapen. Självskattningsinstrument används inom en rad olika forskningsfält, särskilt inom personlighetspsykologin och depressionsforskningen men också inom folkhälsoforskning och en rad andra vetenskaper. Lyckoforskningen skiljer sig här inte nämnvärt från andra vetenskaper där människors upplevelser, känslor, värderingar och attityder studeras.

Men är inte människors känsloupplevelser så olika att det inte går att jämföra olika personers nivåer av välbefinnande? Att svara 7 på lyckoskalan betyder inte nödvändigtvis samma sak för mig som för dig. Eller? De skalor som används för att mäta lycka tar delvis hänsyn till detta. Exempelvis brukar olika ankare användas där intervjupersonerna får svara hur ofta de upplevt positiva känslor på en skala. Från (0) ”inte alls” till (10) ”extremt mycket” eller ”alltid”. Ändpunkterna definieras här på ett sätt som gör att de tolkas på ungefär samma sätt av de som svarar på frågorna.

Tesen att olika individers känsloupplevelser inte är jämförbara överdrivs ibland. Det finns goda skäl att anta att människor är ganska lika i grunden, det finns ju trots allt ett stort antal biologiska och sociala grundförutsättningar som gäller för de flesta människor och samhällen – däribland rimligtvis förmågan att på ett likartat sätt uppleva och delge känsloupplevelser. Det är troligt att den mänskliga evolutionen i kombination med sociala konventioner bidragit till att människor verbalt kan beskriva olika känslotillstånd på ett ganska likartat sätt.

Det är kort sagt troligt att förmågan att utveckla gemensamma konventioner för att delge känslornas karaktär och intensitet har varit en fördelaktig evolutionär anpassningsstrategi. Men lyckoforskningen stannar givetvis inte vid sådana teoretiska spekulationer. Det finns massor av empiriskt stöd för att självskattningar ger meningsfulla signaler om hur människor känner sig. Nedan följer ett urval:

–    Redelmeier & Kahneman (1996) undersökte smärtupplevelser hos patienter som genomgick en koloskopibehandling. Den subjektivt upplevda graden av smärtans intensitet för patienterna korrelerade starkt (0,7) med den bedömning som sjukhuspersonalen själva gjorda av patienternas smärtupplevelser under episoden. Den höga korrelationen är särskilt anmärkningsvärd eftersom personalen var otränad att läsa av känslor och endast kunde göra sin bedömning på basis av de syn- och hörselintryck de fick från patienterna.

–    Daly & Wilson (2008) analyserade två stora amerikanska enkätundersökningar och fann att de faktorer som predicerade självmord var anmärkningsvärt lika de faktorer som predicerade låga värden på en enkätfråga där intervjupersonerna fått ange hur lyckliga de i all    mänhet bedömde sig vara.

–    Layard refererar till studier som visar att individer som skattar högt i lyckomätningar ler och skrattar oftare än de som skattar lågt.

–    I flera studier har man uppmätt ett positivt samband mellan individens egen lyckoskattning och skattningar gjorda av vänner och familj. Sambandet är ungefär lika starka som de självskattningar som används inom personlighetspsykologin (korrelation 0,3-0,4).

–    Steptoe m fl (2009) referar till flera studier där man har undersökt momentan lycka och dess korrelation med stresshormonet kortisol. I de stunder där individerna uppgav att de var lyckliga var även kortisolnivåerna lägre.  Lyckliga personer tenderar även att ha lägre genomsnittliga nivåer av kortisol i blodet.

–    Lane & Davidson m fl har undersökt hjärnaktivitet och dess korrelation med självskattningar av känslor. Vänstra delen av hjärnans prefrontala cortex är särskild aktiv när människor induceras till ett positivt humör, exempelvis genom att de får titta på ett trevligt filmklipp. Den högra delen är på motsatt sätt relaterad till negativa känslor som ångest och oro. Det visar sig att människor som i allmänhet skattar högt i lyckomätningar har högre aktivitet i vänstra prefrontala cortex när mätningar gjorts under vilotillstånd.

–    Många resultat från lyckoforskningen följer intuitivt rimliga mönster. Exempelvis att den självrapporterade lyckan i genomsnitt ökar efter att positiva livshändelser inträffat och minskar efter att negativa livshändelser inträffat. Se denna post.

Studierna ovan är endast ett axplock av de indirekta belägg som finns för att självskattningar av positiva och negativa känslor samt livstillfredsställelse är meningsfulla och vetenskapligt relevanta. Det är ingen slump att Daniel Kahneman, en av världens mest erkända samhällsvetare och tillika nobelpristagare i ekonomi gjort lyckan till sist huvudsakliga studieobjekt. Eller att erkända nationalekonomer som Alan B. Krueger, Andrew Oswald och Richard Layard valt att ge sig in i lyckoforskningsfältet. Självskattningar utför inte perfekta mått men det är tillräckligt tillförlitliga för användas i empiriska studier. Frågan handlar inte om vi kan mäta lycka perfekt eller om vi inte kan mäta den alls. Mätbarheten befinner sig på en gradvis skala. Och det fina med vetenskapen är att metoderna med tiden utvecklas och blir mer tillförlitliga.

Källor:
Steptoe m fl (2009) Positive Affect and Psychobiological Processes Relevant to Health, Journal of Personality.
Lane m fl (1997) Neuroanatomical correlates of pleasant and unpleasant emotion, Neuropsychologia.
Redelmeier & Kahneman (1996) Patients’ memories of painful medical treatments: real-time and retrospective evaluations of two minimally invasive procedures, Pain.
Daly & Wilson(2009) Happiness, Unhappiness, and Suicide:An Empirical Assessment. Journal of the European Economic Association.
Schneider & Schimmack (2009) Self-Informant Agreement in Well-Being Ratings: A Meta-Analysis. Social Indicators Research.
Layard, Richard (2006) Happiness: Lessons from a new science, Penguin Books.

Filip Fors (www.filipfors.se)

Kritiken mot lyckoforskningen del 1

lördag, juli 24th, 2010

Ludvig frågar sig om lyckoforskningen är flummig? I några inlägg framöver kommer jag att kritiskt granska den kritik lyckoforskningen ibland blir utsatt för. Vi börjar med antagandet:

Vad som gör människor lyckliga är så individuellt att det inte går hitta någon gemensam norm. Lyckoforskningen är därför poänglös.

Det är sant att människor är olika och blir lyckliga av olika saker, men det finns också vissa saker som i genomsnitt kännetecknar de lyckligaste människorna. Det finns vissa regelbundenheter i all individuell variation.

I hundratals studier har man funnit att lyckan i genomsnitt är högre bland de som har goda sociala relationer, bland de med höga inkomster, bland de med en extrovert och stabil personlighet och så vidare. Lyckoforskningens uppgift är att finna sådana genomsnittliga faktorer men också undersöka skillnader på gruppnivå. Är det samma faktorer som gör extroverta och introverta personer lyckliga?

Lyckoforskningen skiljer sig inte nämnvärt från andra samhällsvetenskapliga fält. Statsvetare som forskar kring partisympatier kan inte säga varför varje enskild individ röster som de gör, men de kan med forskning peka på ett antal faktorer som i genomsnitt har betydelse, exempelvis klasstillhörighet och utbildningsnivå. Ingen statsvetare har sagt att klass och utbildning är allt som har betydelse för vad människor röstar på för parti. Vissa människor som tillhör den övre medelklassen röstar ändå på vänsterpartiet, trots att genomsnittet inte gör det.  Ingen psykolog eller lyckoforskare har heller sagt att ett rikt socialt liv eller en extrovert personlighet är den enda faktorerna som är av betydelse för att förklara människors grad av lycka. Ingen har heller sagt att alla blir lyckligare av att umgås med vänner. De man kan säga är att man i genomsnitt kan se en sådan tendens bland människor.

Man har i studier funnit ett samband mellan ett högt kaloriintag och övervikt. Men vissa människor kan stoppa i sig kalorier långt över det normala utan att gå upp i vikt. Trots detta har jag aldrig hört någon säga att folkhälsoforskningen är ovetenskaplig eftersom de genomsnittliga samband man funnit inte gäller alla individer.

Lyckoforskningen har visat att människors grad av lycka måste förklaras multifaktoriellt, med detta menas att det är många faktorer som har betydelse och inte bara en eller några få.

Tänk dig att du ska gissa hur lycklig en främling är utan att direkt fråga hur lycklig hon är. Men du kan ställa andra frågor om personens liv baserat på lyckoforskningen. Exempelvis fråga hur hennes sociala liv ser ut, om hon har ett jobb eller inte, vad hon gör på fritiden och vad hon har för sorts personlighet. Ju mer du får reda på om personen inom dessa områden desto högre är också sannolikheten för att du kommer pricka rätt när du ska gissa hur lycklig hon är. Låt oss säga att du får veta att hon tränar fyra gånger i veckan, umgås mer vänner nästan dagligen, har en stabil personlighetsläggning samt ett jobb och en partner. Sannolikheten är nu ganska hög att personen ifråga svarar 9 eller 10 på lyckoskalan. Att vi får kännedom om dessa faktorer gör att vi kan göra en uppskattning om personens lyckonivå som är bra mycket mer tillförlitlig än rena gissningar.

När vi fattar beslut gör vi det vanligtvis mot bakgrund av sannolikheter vi har sällan någon absolut säker kunskap kring någonting alls. På samma sätt gäller det i lyckofrågan. Ingen kan säkert veta vad som gör mig lycklig men det är sannolikt att jag precis som många andra blir lycklig av att umgås med vänner, att träna, att tänka positivt och så vidare. Personligen ser jag lyckoforskningen, precis som annan samhällsvetenskaplig kunskap, som viktig information vid beslutsfattande. Den säger inte allt och det forskningen kommer fram till gäller inte alltid för mig, men det är fortfarande värdefull information att reflektera över. I kombination med självstudier och god självkännedom tycker jag den fungerar som en utmärkt inspirationskälla. I takt med att forskningen utvecklas blir den också mer och mer tillförlitlig som kunskapsunderlag.

Filip Fors (www.filipfors.se)