Sometimes I get the awful feeling that I’m the only one left anywhere who finds any fun in life
- Aunt Augusta i Graham Greene’s ”Travels with my aunt”
En hedonist är en person som menar att njutning är det enda som är värdefullt i sig självt, och att allt annat – vänskap, kunskap, konst – bara är värdefullt som ett medel för att uppnå njutning. Invändningar mot hedonismen är ofta baserade på exempel som anses visa dess orimlighet. En sådan invändning är att enligt hedonismen skulle den bästa romanen vara den som skänker störst njutning till största möjliga antal. The Da Vinci-code är bättre än Portrait of a Lady. Ett reductio ad absurdum, om någonsin ett sådant fanns. När någon frågar hur bra en bok är, frågar de inte efter hur glada vi blev av att läsa den.
Att omedelbart orsaka njutning är kanske kännetecknande för det vackra och det humoristiska. Men det vore småaktigt att påstå att dessa är de enda estetiska värdena. Men att omedelbart orsaka njutning är heller inte det enda alternativet. Vi säger till exempel ibland om en särskilt omskakande film, pjäs, utställning att ”det där var obehagligt, men jag är glad att jag såg den”. Vi menar då ganska bokstavligen att när vi tänker på vad vi just gått igenom, så minns vi inte bara obehag, vi minns obehaget på ett lyckligt vis. En god roman är inte nödvändigtvis den som orsakar lycka när vi läser den, utan en som orsakar lycka om vi läser om den, om vi tänker tillbaka på den, eller på vad vi lärde oss från den.
När vi pratar om estetiskt värde så innebär det också att den lycka som konsten orsakat gjorde det av särskilda skäl. Det betyder att andra skäl underkänns. Om jag t.ex. upplever lycka av en roman därför att jag fick den av en särskilt omtyckt person, är denna lycka inte relevant för romanens estetiska värde. Det är bara de reaktioner som vi kan förmedla och som är allmänt tillgängliga för andra läsare, och som inte är beroende av mina specifika egenskaper, som kan vara relevant för en romans estetiska värde.
En hedonistisk teori om litterärt värde kan förklara varför vi dras åt vissa drag hos konsten, och är också lämpligen förknippad med andra psykologiska baserade teorier om estetiken: De flesta av oss tycks gjorda för att avkoda sociala situationer, och vi har en njutningsfull drift att förklara vad som händer, och en naturlig nyfikenhet att se ”hur det går” för att kunna tillämpa på verkliga situationer.
Den litterära kritikens funktion är inte, eller inte enbart, att avslöja dessa mekanismer. Dess funktion är i stället att peka ut vilka drag i ett verk som det är särskilt belönande att uppmärksamma, något som gör läsningen djupare, bättre och som något vars psykologiska effekter sitter kvar och ger njutning, även långt efter att sista sidan vänts.
David Brax
