I detta lite längre inlägg, som är mitt första här på Lyckobloggen, tar jag upp nationalekonomins förhållande till lyckoforskning.
Nationalekonomi är idag ett brett ämne som inte låter sig fångas av någon enkel definition. Utöver att studera traditionella makroekonomiska fenomen som arbetslöshet och inflation ägnar sig ekonomer numera åt allt ifrån att utvärdera skolreformer till att genomföra socialpsykologiska laboratorieexperiment. Ett underliggande tema, som däremot fortfarande är gemensamt för många nationalekonomiska frågeställningar, är hur en begränsad mängd resurser kan och bör användas för att möjliggöra en så hög individuell och samhällelig välfärd som möjligt. Att detta tema har starka rötter illustreras tydligt av titeln på Adam Smiths klassiska verk ”Nationernas välstånd” från 1776, eller ”An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations”, som den fullständiga engelska titeln lyder. Trots att inkomster, konsumtion och tillväxt studeras flitigt av ekonomer så är det nationalekonomiska perspektivet på välfärd i sig inte rent materialistiskt. En nationalekonom skulle exempelvis knappast förorda en generell förlängning av arbetstiden för att möjliggöra en ökad konsumtion. Detta eftersom den ”nytta”, eller välbefinnande om man så vill, som konsumtionen ger upphov till, måste vägas mot den minskade nyttan som följer av individens minskade fritid. Nationalekonomins syn på nytta kan i sin tur härledas till upplysningsfilosofin och utilitarismen. Jeremy Bentham, känd för principen ”största möjliga lycka åt så många som möjligt”, var både filosof och ekonom, men under en tid då gränsen däremellan var mindre skarp än idag. Att studera ”lycka” är alltså, åtminstone på något plan, vad nationalekonomer gjort hela tiden. Hur kommer det sig då att nationalekonomers intresse, fram till ganska nyligen, varit så svalt för subjektivt välbefinnande?
För att svara på denna fråga måste man göra en liten utvikning om nationalekonomisk metod, och mer specifikt hur begreppet nytta kommit att utvecklas och förstås. Bentham och andra tidiga, främst brittiska, ekonomer som verkade i hans anda hade på sätt och vis en väldigt konkret och hedonistisk syn på nytta i termer av njutning och smärta. Francis Edgeworth, verksam under 1800-talet, föreställde sig en hedonimeter — ett instrument för att i realtid mäta en individs nyttonivå — men då det i praktiken saknades metoder för att mäta nytta kom nyttan att spela en mer abstrakt och indirekt roll i ekonomiskt tänkande. I samband med att den neoklassiska nationalekonomins metod utkristalliserades av ekonomer som Pareto, Hicks och Allen, från slutet av 1800-talet och fram till 1930-40 talet, kom frågan om att mäta nytta och precisera dess natur att bli överspelad. Det visade sig nämligen att nationalekonomins huvudsakliga teoretiska maskineri, bl.a. analys av efterfrågan och marknadsjämvikter, inte ställer några krav på att nytta är mätbart, varken i praktiken eller ens i teorin. Det enda som krävs är att individer kan rangordna olika alternativ som bättre eller sämre, s.k. ordinal nytta. Detta synsätt innebär att det inte är meningsfullt att jämföra ”storleken” i nyttoskillnaden som två olika val medför, eller två olika individers nyttonivåer. Tillsammans med antagandet om rationellt beteende, d.v.s. att individen väljer det som ger störst nytta, kan den här sortens preferensrangordningar i princip härledas enbart genom att observera individers beteende (”revealed preferences”).
Med tiden verkar dock idén om att nytta inte behöver vara mätbar ha övergått i idén om att nytta inte är mätbar. Individers beteende har blivit den objektiva måttstocken inom nationalekonomi, medan subjektiva data rörande individers motiv och känslor ofta betraktas med skepsis. Välfärdsanalys har således också kommit att spela en ganska undanskymd roll, medan teorins prediktionsförmåga istället framhävts. Mot denna bakgrund är det naturligt att nationalekonomer inte var särskilt mottagliga när möjligheterna att mäta folks subjektiva välbefinnande utvecklades runt 1960-talet och framåt, i samband med framsteg inom surveymetod, psykometri och framväxten av positiv psykologi.
Idag är detta skeptiska förhållningssätt troligtvis fortfarande representativt för flertalet nationalekonomer. Trots det har en del ekonomer, främst under de senaste 10-15 åren, alltmer börjat att intressera sig för lyckoforskning. Hur kommer det sig? En underliggande anledning är att data om subjektivt välbefinnande möjliggör en mer explicit empirisk analys av välfärdsfrågor, jämfört med renodlade teoretiska modeller eller indirekt evidens i form av t.ex. inkomstmått eller medellivslängd. Lyckodata innebär i princip också att ekonomiska teorier och grundantaganden kan testas även i fall då observerat beteende ger lite vägledning. Leder ekonomisk tillväxt till ökad lycka, och i så fall hur mycket? Innebär arbetslöshet minskat välbefinnande, och beror det i så fall främst på inkomstbortfall eller kanske något annat? En annan förklaring till intresset för lyckoforskning är framväxten av forskningsfältet beteendeekonomi. Resultat från detta fält har nämligen i hög grad nyanserat bilden av ”homo economicus” — den rationella och egennyttiga människan. Om folk inte kan antas handla i enlighet med sitt eget bästa i alla situationer — exempelvis till följd av självkontrollproblem eller begränsad förmåga att fatta komplexa beslut — blir det också problematiskt att dra slutsatser om nytta enbart baserat på observerat beteende. Detta innebär därför ett argument för att studera nytta, eller välbefinnande, separat.
Nationalekonomins nyvunna intresse för lycka innebär alltså en återgång till ämnets filosofiska rötter. Om detta intresse håller i sig framöver blir det även intressant att se om det kan inspirera till diskussion om djupa frågor såsom vad välfärd och lycka är, samt normativa frågor om vad vi som samhälle bör sträva efter. En sista intressant fråga är om det finns ett särskilt nationalekonomiskt perspektiv på lyckoforskning, till skillnad från exempelvis det psykologiska? Min uppfattning är att ekonomer generellt sett är mer intresserade av samhälleliga, snarare än individuella, aspekter på välbefinnande. I synnerhet aspekter som knyter an till fördelningen av begränsade resurser inom ramen för ett lands ekonomiska politik, exempelvis skattestrukturens utformning och allokeringen av offentlig konsumtion. För en ekonom ligger det således närmare att studera sambandet mellan välbefinnande och arbetslöshet än sambandet mellan välbefinnande och olika personlighetsfaktorer. Rent metodmässigt är ekonomer relativt väl tränade i kvantitativa metoder och statistisk slutledning, vilket är lämpligt för att studera samband mellan välbefinnande och andra variabler baserat på surveydata. Självklart finns det även många intressanta problem och frågor gällande användning av lyckodata inom nationalekonomi, och min förhoppning är att skriva mer om detta i kommande inlägg.
Martin Berlin
