Archive for the ‘Lycka och filosofi’ Category

Glädje och dess samband med hjärnaktivitet

måndag, september 30th, 2013

Finns det något gemensamt i alla positiva respektive negativa känsloupplevelser? Både psykologer och filosofer har genom historien diskuterat detta flitigt. Enligt ett synsätt har vi ett antal positiva och negativa grundkänslor som kvalitativt skiljer sig åt på ett distinkt sätt (s.k. diskreta känslor). Detta är känslor såsom glädje, rädsla och ilska. Dessa grundkänslor är vidare kopplade till olika delar av hjärnan (enligt vissa teorier).

Hur många grundkänslor som finns hos människan skiljer sig mellan olika teorier men idén är att alltså att vårt känsloliv kan delas upp till en litet antal distinkta grundkänslor. Den kända emotionsforskaren Paul Ekman hävdade att åtminstone sex olika känslor kan lokaliseras hos alla mänskliga kulturer.

Enligt ett annat synsätt kan våra känslor beskrivas på en ännu mer grundläggande nivå än den uppdelning som Ekman och andra gjort. Enligt detta synsätt finns det två upplevelsedimensioner som karaktäriserar alla våra känsloupplevelser, nämligen njutningsdimensionen (från välbehag till obehag) och aktiveringsdimensionen (från uppvarvat till stillsamt). Modellen kallas ”Core Affect”. Jag har tidigare skrivit om denna modell i detta inlägg.

I en ny studie studerades kopplingen mellan hjärnaktivitet och de två känslodimensionerna. Upplevelsernas njutningsdimension visade sig vara kopplad till aktivitering i en främre del av hjärnan kallad orbitofrontal cortex. Aktivieringsdimensionen var i sin tur kopplad till den del av hjärnan som kallas amygdala.

Än mer intressant var att man i studien lät försökspersonerna uppleva olika ambivalenta känslor medan man skannade deras hjärnor. T.ex. lät man försökspersonerna föreställa sig ”ensam (obehaglig) glädje” genom följande scenario:

You are rocking in your favorite chair, gently flipping your cell phone open and closed. You want to share a recent promotion with your brother who is unavailable overseas. Wishing you could call him, you close your eyes and release a held breath. You continue fiddling with your phone, a tender solitude clouding your mind. You feel a lonely happiness.

och ”stolt (behaglig) glädje” genom följande scenario:

You are performing a challenging piano solo, your fingers working the keys. You finish the piece and receive thunderous applause as you rise. You bend at the waist into a deep bow and sense your heart thumping rapidly. Glowing with satisfaction, you continue to feed off the crowd’s energy. You feel a proud happiness.

När forskarna analyserade känsloskattningarna från en mängd olika scenarior fann man att njutnings och aktiveringsdimensionerna kunde förklara deltagarnas hjärnaktivitet. Ensam glädje upplevdes som obehaglig och stolt glädje som behaglig och dessa två känslor gav upphov till olika aktivitet i orbitofrontal cortex (den del som man tror är kopplad till välbehag respektive obehag).

I sin helhet ger studien således stöd för att det core affect är mer grundläggande  än Paul Ekmans idé om distinkta grundkänslor. Studien ger även ytterligare kunskap om hur vårt välbefinnande är kopplat till hjärnaktivitet där välbefinnandedimensionen är kopplad till orbitofrontal cortex och aktiveringsdimensionen till amygdala.

Referens:

Wilson-Mendenhall m.fl. (2013) Neural Evidence That Human Emotions Share Core Affective Properties, Psychological Science.

Filip Fors (www.filipfors.se)

Intressant essä om kopplingen mellan lycka och meningsfullhet

tisdag, september 17th, 2013

Italian-family

Du kan läsa mer här: http://www.aeonmagazine.com/world-views/do-you-want-a-meaningful-life-or-a-happy-one/

Vad tycker du? Finns det en viktig skillnad mellan lycka och meningsfullhet? Jag tänker här på lycka i bemärkelsen att må bra och känna sig väl till mods.

 

Filip Fors (www.filipfors.se)

Bör vi bry oss om ojämlikhet i lycka?

fredag, november 16th, 2012

De senaste åren har inneburit ett ökat intresse för att lyfta fram lycka, eller subjektivt välbefinnande, som välfärdsmått och politiskt mål. Samhällsdebatten om lycka har främst fokuserat på lyckans nivå, och flera röster anser, likt jag själv, att vi bör sträva efter ett samhälle med en hög genomsnittlig lyckonivå. Många håller nog med om kärnan i detta resonemang, och diskussionen har snarare kommit att handla om vilka specifika nya välfärdsmått vi bör utveckla, vilken roll de skall spela, och huruvida vi bör lägga mindre vikt vid traditionella ekonomiska indikatorer som BNP.

En fråga som däremot fått mindre uppmärksamhet än frågan om lyckans nivå, är den om lyckans fördelning. Med andra ord, bör vi även bry oss om ojämlikhet i lycka? Om man förespråkar ökad lycka som samhällsmål framför exempelvis ekonomisk tillväxt — på grund av att lycka är vad vi värderar som ett mål i sig och inte bara som ett medel — är det då inte logiskt att även argumentera för att vi bör bry oss om ojämlikhet i lycka, snarare än ojämlikhet i inkomst och andra resurser? (Frågan kanske verkar alltför hypotetisk, då ju lycka inte direkt kan omfördelas likt inkomst och förmögenhet, men det är inte svårt att tänka sig att politiska beslut indirekt kan få konsekvenser för lyckans fördelning.)

Även om detta spontant låter rimligt, är det inte självklart vid närmare eftertanke. För att renodla tankegångarna bör vi först tänka på lyckoojämlikhet givet en viss genomsnittlig samhällelig lyckonivå. Detta kan illustreras med följande två hypotetiska lyckofördelningar.

lyckofordelning

I den vänstra fördelningen har de flesta individer en lyckonivå nära medelvärdet och endast ett fåtal individer är mycket olyckliga eller mycket lyckliga. Den högra fördelningen kännetecknas istället av stor variation mellan folks lyckonivåer. Den vänstra fördelningen är alltså mer jämlik med avseende på lyckoutfallet. Denna skillnad kan sammanfattas kvantitativt med standardavvikelsen, ett statistiskt spridningsmått, vilken är avsevärt högre för den högra fördelningen. Notera dock att den genomsnittliga lyckan är densamma.

Kan vi då säga att den ena fördelningen är mer önskvärd än den andra? Ett sätt att närma sig problemet är med hjälp av följande tankeexperiment: föreställ dig att du befinner dig bakom en ”okunnighetens slöja”, så att du inte vet vilken plats i lyckofördelningen du kommer att ha vid valet av samhällsordning—vilken fördelning skulle du då föredra? Om du vill minimera risken för att bli mycket olycklig bör du föredra den mer jämlika fördelningen, och omvänt om du vill maximera chansen att bli riktigt lycklig.

Nästa fråga är huruvida du är beredd att acceptera en avvägning mellan genomsnittlig lycka och jämlikhet. Är du exempelvis villig att acceptera en något lägre genomsnittlig lyckonivå, om detta innebär att risken att vara mycket olycklig minskar?

För en renodlad utilitarist bör det endast vara den genomsnittliga lyckan som räknas. Här går alltså en skiljelinje mot det utilitaristiska argument för jämlikhet i exempelvis inkomst. Det senare kan nämligen motiveras rent instrumentellt utifrån att marginalnyttan av konsumtion är större för en fattig person än för en rik, så att den totala lyckan kan ökas genom inkomstomfördelning från rika till fattiga. Vidare kan ett samhälle med stora inkomstskillnader antas leda till minskad sammanlagd lycka till följd av ineffektiv konsumtion av ”positionella varor”, ökade sociala spänningar och brottslighet. Sist men inte minst kan skillnaderna upplevas som orättvisa i sig, och således minska välbefinnandet. Aversion mot lyckoojämlikhet kan alltså inte motiveras utifrån en rent utilitaristisk princip, utan måste härledas till någon ”djupare” syn på orättvisa.

Det vore väldigt intressant att höra vad Lyckobloggens läsare tänker om det här ämnet. Är lyckoojämlikhet något att bry sig om, och är det värt att belysa av forskare? Lämna gärna en kommentar!

Martin Berlin

Nationalekonomins förhållande till lyckoforskning

onsdag, maj 9th, 2012

I detta lite längre inlägg, som är mitt första här på Lyckobloggen, tar jag upp nationalekonomins förhållande till lyckoforskning.

Nationalekonomi är idag ett brett ämne som inte låter sig fångas av någon enkel definition. Utöver att studera traditionella makroekonomiska fenomen som arbetslöshet och inflation ägnar sig ekonomer numera åt allt ifrån att utvärdera skolreformer till att genomföra socialpsykologiska laboratorieexperiment. Ett underliggande tema, som däremot fortfarande är gemensamt för många nationalekonomiska frågeställningar, är hur en begränsad mängd resurser kan och bör användas för att möjliggöra en så hög individuell och samhällelig välfärd som möjligt. Att detta tema har starka rötter illustreras tydligt av titeln på Adam Smiths klassiska verk ”Nationernas välstånd” från 1776, eller ”An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations”, som den fullständiga engelska titeln lyder. Trots att inkomster, konsumtion och tillväxt studeras flitigt av ekonomer så är det nationalekonomiska perspektivet på välfärd i sig inte rent materialistiskt. En nationalekonom skulle exempelvis knappast förorda en generell förlängning av arbetstiden för att möjliggöra en ökad konsumtion. Detta eftersom den ”nytta”, eller välbefinnande om man så vill, som konsumtionen ger upphov till, måste vägas mot den minskade nyttan som följer av individens minskade fritid. Nationalekonomins syn på nytta kan i sin tur härledas till upplysningsfilosofin och utilitarismen. Jeremy Bentham, känd för principen ”största möjliga lycka åt så många som möjligt”, var både filosof och ekonom, men under en tid då gränsen däremellan var mindre skarp än idag. Att studera ”lycka” är alltså, åtminstone på något plan, vad nationalekonomer gjort hela tiden. Hur kommer det sig då att nationalekonomers intresse, fram till ganska nyligen, varit så svalt för subjektivt välbefinnande?

För att svara på denna fråga måste man göra en liten utvikning om nationalekonomisk metod, och mer specifikt hur begreppet nytta kommit att utvecklas och förstås. Bentham och andra tidiga, främst brittiska, ekonomer som verkade i hans anda hade på sätt och vis en väldigt konkret och hedonistisk syn på nytta i termer av njutning och smärta. Francis Edgeworth, verksam under 1800-talet, föreställde sig en hedonimeter — ett instrument för att i realtid mäta en individs nyttonivå — men då det i praktiken saknades metoder för att mäta nytta kom nyttan att spela en mer abstrakt och indirekt roll i ekonomiskt tänkande. I samband med att den neoklassiska nationalekonomins metod utkristalliserades av ekonomer som Pareto, Hicks och Allen, från slutet av 1800-talet och fram till 1930-40 talet, kom frågan om att mäta nytta och precisera dess natur att bli överspelad. Det visade sig nämligen att nationalekonomins huvudsakliga teoretiska maskineri, bl.a. analys av efterfrågan och marknadsjämvikter, inte ställer några krav på att nytta är mätbart, varken i praktiken eller ens i teorin. Det enda som krävs är att individer kan rangordna olika alternativ som bättre eller sämre, s.k. ordinal nytta. Detta synsätt innebär att det inte är meningsfullt att jämföra ”storleken” i nyttoskillnaden som två olika val medför, eller två olika individers nyttonivåer. Tillsammans med antagandet om rationellt beteende, d.v.s. att individen väljer det som ger störst nytta, kan den här sortens preferensrangordningar i princip härledas enbart genom att observera individers beteende (”revealed preferences”).

Med tiden verkar dock idén om att nytta inte behöver vara mätbar ha övergått i idén om att nytta inte är mätbar. Individers beteende har blivit den objektiva måttstocken inom nationalekonomi, medan subjektiva data rörande individers motiv och känslor ofta betraktas med skepsis. Välfärdsanalys har således också kommit att spela en ganska undanskymd roll, medan teorins prediktionsförmåga istället framhävts. Mot denna bakgrund är det naturligt att nationalekonomer inte var särskilt mottagliga när möjligheterna att mäta folks subjektiva välbefinnande utvecklades runt 1960-talet och framåt, i samband med framsteg inom surveymetod, psykometri och framväxten av positiv psykologi.

Idag är detta skeptiska förhållningssätt troligtvis fortfarande representativt för flertalet nationalekonomer. Trots det har en del ekonomer, främst under de senaste 10-15 åren, alltmer börjat att intressera sig för lyckoforskning. Hur kommer det sig? En underliggande anledning är att data om subjektivt välbefinnande möjliggör en mer explicit empirisk analys av välfärdsfrågor, jämfört med renodlade teoretiska modeller eller indirekt evidens i form av t.ex. inkomstmått eller medellivslängd. Lyckodata innebär i princip också att ekonomiska teorier och grundantaganden kan testas även i fall då observerat beteende ger lite vägledning. Leder ekonomisk tillväxt till ökad lycka, och i så fall hur mycket? Innebär arbetslöshet minskat välbefinnande, och beror det i så fall främst på inkomstbortfall eller kanske något annat? En annan förklaring till intresset för lyckoforskning är framväxten av forskningsfältet beteendeekonomi. Resultat från detta fält har nämligen i hög grad nyanserat bilden av ”homo economicus” — den rationella och egennyttiga människan. Om folk inte kan antas handla i enlighet med sitt eget bästa i alla situationer — exempelvis till följd av självkontrollproblem eller begränsad förmåga att fatta komplexa beslut — blir det också problematiskt att dra slutsatser om nytta enbart baserat på observerat beteende. Detta innebär därför ett argument för att studera nytta, eller välbefinnande, separat.

Nationalekonomins nyvunna intresse för lycka innebär alltså en återgång till ämnets filosofiska rötter. Om detta intresse håller i sig framöver blir det även intressant att se om det kan inspirera till diskussion om djupa frågor såsom vad välfärd och lycka är, samt normativa frågor om vad vi som samhälle bör sträva efter. En sista intressant fråga är om det finns ett särskilt nationalekonomiskt perspektiv på lyckoforskning, till skillnad från exempelvis det psykologiska? Min uppfattning är att ekonomer generellt sett är mer intresserade av samhälleliga, snarare än individuella, aspekter på välbefinnande. I synnerhet aspekter som knyter an till fördelningen av begränsade resurser inom ramen för ett lands ekonomiska politik, exempelvis skattestrukturens utformning och allokeringen av offentlig konsumtion. För en ekonom ligger det således närmare att studera sambandet mellan välbefinnande och arbetslöshet än sambandet mellan välbefinnande och olika personlighetsfaktorer. Rent metodmässigt är ekonomer relativt väl tränade i kvantitativa metoder och statistisk slutledning, vilket är lämpligt för att studera samband mellan välbefinnande och andra variabler baserat på surveydata. Självklart finns det även många intressanta problem och frågor gällande användning av lyckodata inom nationalekonomi, och min förhoppning är att skriva mer om detta i kommande inlägg.

Martin Berlin

Radera hemska minnen?

torsdag, december 22nd, 2011
Häromdagen såg jag filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind. En helt ok film, om än något förvirrande. I stora drag går den ut på att huvudpersonen Joel (ovanligt att se Jim Carrey i en så allvarlig roll) upptäcker att hans före detta flickvän Clementine har raderat sina minnen av deras tumultartade förhållande. Detta genom att undergå en experimentell behandling. Desperat beslutar sig Joel för att undergå samma behandling och glömma bort Clementine.
Som den lyckomaximerare jag strävar efter att vara har jag funderat en del på om det skulle vara av godo att radera alla sina hemska minnen. Tänk dig själv om du slapp minnet av de där hemska åren på högstadiet då du blev trakasserad av det tuffa gänget på skolan. Eller minnet av den där gången då du nästan drunknade och sedan dess inte vågat dig ut på djupare vatten.
Eller kan även hemska minnen tillföra något som på lång sikt är bra för oss? Vad tycker du: Borde man radera alla sina negativa minnen om tekniken medgav detta?

Delete bad memories?

Häromdagen såg jag filmen ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. En helt ok film, om än något förvirrande. I stora drag går den ut på att huvudpersonen Joel (ovanligt att se Jim Carrey i en så allvarlig roll) upptäcker att hans före detta flickvän Clementine har raderat sina minnen av deras tumultartade förhållande. Detta genom att undergå en experimentell behandling. Desperat beslutar sig Joel för att undergå samma behandling och glömma bort Clementine.

Som den lyckomaximerare jag strävar efter att vara har jag funderat en del på om det skulle vara av godo att radera alla sina hemska minnen. Tänk dig själv om du slapp minnet av de där hemska åren på högstadiet då du blev trakasserad av det tuffa gänget på skolan. Eller minnet av den där gången då du nästan drunknade och sedan dess inte vågat dig ut på djupare vatten.

Eller kan även hemska minnen tillföra något som på lång sikt är bra för oss? Vad tror/tycker du: Borde man radera alla sina negativa minnen om tekniken medgav detta?

Ludvig Lindström

Lyckan i estetiken

onsdag, januari 12th, 2011

Sometimes I get the awful feeling that I’m the only one left anywhere who finds any fun in life

– Aunt Augusta i Graham Greene’s ”Travels with my aunt”

En hedonist är en person som menar att njutning är det enda som är värdefullt i sig självt, och att allt annat – vänskap, kunskap, konst – bara är värdefullt som ett medel för att uppnå njutning. Invändningar mot hedonismen är ofta baserade på exempel som anses visa dess orimlighet. En sådan invändning är att enligt hedonismen skulle den bästa romanen vara den som skänker störst njutning till största möjliga antal. The Da Vinci-code är bättre än Portrait of a Lady. Ett reductio ad absurdum, om någonsin ett sådant fanns. När någon frågar hur bra en bok är, frågar de inte efter hur glada vi blev av att läsa den.

Att omedelbart orsaka njutning är kanske kännetecknande för det vackra och det humoristiska. Men det vore småaktigt att påstå att dessa är de enda estetiska värdena. Men att omedelbart orsaka njutning är heller inte det enda alternativet. Vi säger till exempel ibland om en särskilt omskakande film, pjäs, utställning att ”det där var obehagligt, men jag är glad att jag såg den”. Vi menar då ganska bokstavligen att när vi tänker på vad vi just gått igenom, så minns vi inte bara obehag, vi minns obehaget på ett lyckligt vis. En god roman är inte nödvändigtvis den som orsakar lycka när vi läser den, utan en som orsakar lycka om vi läser om den, om vi tänker tillbaka på den, eller på vad vi lärde oss från den.

När vi pratar om estetiskt värde så innebär det också att den lycka som konsten orsakat gjorde det av särskilda skäl. Det betyder att andra skäl underkänns. Om jag t.ex. upplever lycka av en roman därför att jag fick den av en särskilt omtyckt person, är denna lycka inte relevant för romanens estetiska värde. Det är bara de reaktioner som vi kan förmedla och som är allmänt tillgängliga för andra läsare, och som inte är beroende av mina specifika egenskaper, som kan vara relevant för en romans estetiska värde.

En hedonistisk teori om litterärt värde kan förklara varför vi dras åt vissa drag hos konsten, och är också lämpligen förknippad med andra psykologiska baserade teorier om estetiken: De flesta av oss tycks gjorda för att avkoda sociala situationer, och vi har en njutningsfull drift att förklara vad som händer, och en naturlig nyfikenhet att se ”hur det går” för att kunna tillämpa på verkliga situationer.

Den litterära kritikens funktion är inte, eller inte enbart, att avslöja dessa mekanismer. Dess funktion är i stället att peka ut vilka drag i ett verk som det är särskilt belönande att uppmärksamma, något som gör läsningen djupare, bättre och som något vars psykologiska effekter sitter kvar och ger njutning, även långt efter att sista sidan vänts.

David Brax

Ond lycka?

söndag, november 21st, 2010

De flesta menar att lycka är eftersträvansvärt, och somliga av oss menar att lycka är det enda som är eftersträvansvärt i sig självt. Den sistnämnda gruppen kan kallas Hedonister, och i olika utformningar har uppfattningen existerat i stort sett så länge det funnits nedtecknade teorier om vad som är gott i livet.

Det finns två huvudsakliga invändningar mot hedonismen i den här utformningen. Den första säger att det också andra saker som är eftersträvansvärda. Kunskap. Vänskap. Rättvisa. Den andra invändningen säger att inte all lycka är värdefull. Om jag till exempel blir lycklig av att tortera oskyldiga, är inte min lycka en bra sak. Det är till och med en dålig sak.

Det är viktigt att vara noga här: I princip alla menar att det är dåligt när någon blir torterad. Att det är dåligt när oskyldiga lider kan betraktas som en av de mest självklara moraliska principerna. Det är dåligt när någon blir lycklig av att tortera, för det innebär att för att den här personen ska bli lycklig måste någon annan lida. Men detta håller ju också en hedonist med om. Oenigheten består i huruvida den lycka som den som torterar erfar är i sig något dåligt eller inte.

Vissa hedonister har försökt komma runt det här problemet genom att säga att äkta lycka aldrig kan vara sadistisk, och att det bara är äkta lycka som är värdefull (Skadeglädje är med andra ord inte den enda sanna glädjen. Tvärtom). Överhuvudtaget har man försökt skilja ut mer eller mindre bra lycka beroende på vad man blir lycklig av: är det ett ”passande” objekt? Är det något som ”förtjänar” en lycklig attityd? Men detta, menar kritiker, innebär att man frångår enkelheten hos teorin som gör den tilltalande:  att den utgår från den enkla principen att lycka är värdefullt och lidande dåligt. Det verkar ofrånkomligt att en renlärig hedonist antingen måste säga att torterarens lycka är värdefull, eller överge hedonismen.

Hedonister, menar jag, kan skilja ut mer eller mindre bra källor för lycka utan att överge sin teori. De (vi) kan göra det genom att hänvisa till lyckans funktion. Lycka (positiva känslor) fungerar som belöning. Det som vi blir lyckliga av kommer vi att tendera att fortsätta göra. Om någon blir lycklig av att tortera så är det troligt att han/hon kommer att fortsätta att tortera i framtiden. Och det är givetvis någonting dåligt, enligt hedonisten. Mycket bättre är de lyckoskapande aktiviteter som 1) leder till lycka för andra människor och 2) är hållbara och varierande nog för att fortsätta ge lycka till den som utför dem. Dvs. vi accepterar att som enskild instans så kan en torterares lycka vara värdefull, men det är samtidigt något som det ligger i allas intresse att undvika: dels på grund av dess direkta konsekvenser (offrets lidande) men också på grund av vilken tendens lyckan skulle förstärka hos torteraren.

Det kanske svåraste i värdefilosofin är att skilja ut våra intuitioner om tillstånds intrinsikala värde (det värde någonting har i sig självt) från intuitioner om värdet av deras konsekvenser. Det är svårt, för att i verkligheten har alla händelser konsekvenser som är viktigare än vad som förekommer i händelsen själv. Den vanliga sortens intuitioner är dem vi behöver för att hantera våra vardagliga liv, och då är det inte bara förståeligt utan också klokt att reagera mot vissa kortsitkigt lyckoskapande handlingar. Men det kan alltså också en hedonist gå med på.

David Brax

Lyckoskapande som skyldighet eller god gärning

torsdag, oktober 14th, 2010

Den här terminen undervisar jag i etik på grundkursen i praktisk filosofi vid Göteborgs Universitet. Vi har tillbringat den senaste veckan åt den tillämpade etiken, dvs.  åt den del av etiken som behandlar specifika praktiska problemområden. Vi har pratat om abortetik, djuretik, om organhandel och om våra skyldigheter gentemot de som har det sämre ställt.

Som vanligt inom svensk akademisk filosofi utgår vi från en utilitaristisk modell, en som säger att vi bör skapa så mycket lycka och så lite lidande som möjligt. Inte för den anses vara riktig, utan för att den är föredömligt enkel, utgår från rimliga principer, och oftast levererar specifika svar. Man kan därför snart se om teorin är rimliga eller inte. Och i de fall vi anser att det utilitaristiska svaret är fel kan vi resonera om varför det är fel. Vi kan begära att en bättre teori dels levererar rimligare omdömen, dels har principer som är åtminstone lika rimliga som utilitarismens.

Enkelheten är både en för- och en nackdel för utilitarismen. Den tycks t.ex. inte skilja mellan vad vi har skyldighet att göra och vad som vore bra om vi gjorde, och det är en åtskillnad som spelar en central roll i vårt moraliska tänkande . Utilitaristen Peter Singer menar att det är ett problem att vi betraktar ulandshjälp, t.ex., som välgörenhet, eftersom det innebär att vi inte moraliskt sett måste hjälpa. Å andra sidan tycks ordet ”skyldighet”, implicera skuld vilket i sin tur föreslår att vi är ansvariga för det rådande missförhållandet. Och det vill vi kanske inte erkänna.

Är vi ansvariga för allt dåligt som händer som vi hade kunnat förhindra? Eller bara för det dåliga som händer som vi aktivt orsakat? Om det första är fallet är jag inte unikt ansvarig, utan delar skulden med alla andra som hade kunnat förhindra samma dåliga händelse. Om det senare är fallet har jag, förmodligen, mycket liten skuld och få skyldigheter gentemot t.ex. tredje världen. Jag vore ett moraliskt föredöme om jag gav till välgörenhet, men inte ett moraliskt monster om jag lät bli. Moralen kräver också av mig att jag inte försummar mina skyldigheter för att åstadkomma ett bättre resultat: jag får inte överfalla någon för att ge deras pengar till välgörenhet. Så även om båda dessa saker har implikationer för vad jag bör göra, så finns en prioritetsordning.

Men utilitarismen gör alltså inte denna åtskillnad. Det finns så klart en psykologiskt relevant skillnad mellan vad jag orsakar och vad jag låter hända, men den har ingen moralisk relevans.

Det är svårt att inte göra den här distinktionen. Dels för att vi ibland vill ha en moralisk paus, känna att vi är okej, att vi hade kunnat göra bättre men att vi gjort tillräckligt. För utilitaristen är upplevelsen av skuld dåligt i sig, och bara eftersträvansvärd om det leder till att vi gör mer för att minska lidandet i världen. Skuldkänslor kan passivisera, precis som ”välgörenhet” kan hindra ett bredare engagemang. Termer är uppenbart inte oviktiga här och för utilitaristen handlar det  bara om vilken term som i sammanhanget ger det bästa utfallet.

Ett förslag som vi diskuterat under kursens gång är att vi har en skyldighet att inte orsaka lidande, kanske också att förhindra lidande, men ingen sådan skyldighet att skapa lycka. Vi har en skyldighet att förhindra en misshandel, men ingen skyldighet att underhålla under en tråkig (hedoniskt ”neutral”) middag. Denna uppfattning kan t.ex. grundas i tanken att lidande är moraliskt viktigare än lycka. En sådan princip kan hantera fall som sadistisk tortyr, där den lycka som skapas inte kan uppväga det lidande som skapas. Men kan ingen mängd lycka moraliskt väga upp en liten mängd lidande? Att specificera en ”växelkurs” mellan lidande och lycka är något en komplett utilitaristisk teori måste göra.

Titta på principen igen: Har jag då inga skyldigheter att göra människor lyckligare? Och om jag har en sådan, är det bara som ett instrument för att förhindra framtida lidande? För utilitaristen går det en absolut gräns mellan lidande (dåligt) och lycka (bra), så om vi vill ha en uppdelning mellan skyldigheter och goda gärningar är det rimligen här den gränsen ska dras. Men vill vi ha en sådan uppdelning? Är inte frågan vi vill ha svar på frågan vad vi bör göra, helt oavsett om det klassas som vad vi har skyldighet att göra eller som vad som vore en god gärning?

David Brax http://david.brax.nu

Meningen med livet: Att maximera lyckan?

lördag, maj 8th, 2010

Meningen med livet

Finns det nån mening med livet och i så fall vad är denna mening? Dessa frågor har vi människor brottats med i årtusenden och det kommer vi säkert fortsätta att göra så länge vi existerar. Just nu brottas jag ovanligt intensivt med dem då jag är mitt uppe i distanskursen ”Livets mening”, en av många intressanta kurser vid Högskolan i Skövde där ju för övrigt årets Lyckokonferens ska gå av stapeln.

Så har då kursen hjälpt mig närmare svaren på livets gåtor? Njä, inte direkt. Däremot har jag fått ett vidare perspektiv kring några av de olika föreställningar som funnits om livets mening genom historien. Här följer en kort sammanfattning:

John Kekes, Susan Wolf och Alfred Ayer menar att det inte finns någonting objektivt som kan sägas vara meningen med livet. Nietzsche förnekar helt att det skulle finnas en mening. Arthur Schopenhauer och Emil Cioran är inne på samma spår men lägger mest krut på att övertyga en om att livet bara är en stor pest och pina. Epikuros kontrar med att man framförallt bör undvika smärta. Vi bör inte sträva efter lust, utan frånvaron av olust. Enligt Albert Camus har våra liv inget värde, utan värde är något som vi själva måste skapa och addera till livet. Leo Tolstoy verkar mena att lycka kräver en tro och att en tro ger dig en mening och ett syfte med livet.

Trots alla visa ord håller jag mig nog fortfarande till den filosofi jag hade innan kursens start. Fram tills dess att någon vetenskapligt bevisat att det finns någon högre mening med varför vi finns till så utgår jag ifrån att det inte finns någon. Däremot finns det en mening, eller en drivkraft om man så vill, för enskilda individer att göra sina liv så lyckliga som möjligt. Gemensamt för alla oss kännande levande individer verkar ju vara att vi strävar efter att öka vår lycka och minska vårt lidande. Ja, jag tror även att dödsmetallanhängare, revisorer och handbollsmålvakter verkar i denna riktning 🙂

Blir den moraliska konsekvensen av detta att sträva efter att maximera differensen mellan den sammanlagda lyckan och det sammanlagda lidandet i den verklighet vi känner till; eller lite förenklat uttryckt, att göra universum så lyckligt som möjligt?

Ludvig Lindström

Lycka eller verklighet?

tisdag, maj 4th, 2010

477930_60837815

Forskare i Danmark utforskar möjligheterna att utveckla lyckopiller baserat på hur hjärnan fungerar. Datorspel, som det med det talande namnet Second Life, ger utövaren en chans att leva ut, eller leva om, i en fabricerad värld som är så pass givande att miljontals användare hellre spenderar tid i spelet än den konkurrerande verkligheten. Spelet har till och med sin egna valuta. Möjligheten till att arbeta i spelet och leva på inkomsterna är verklighet.

Tänk dig att du står inför ett val; första alternativet är att tills du dör leva i en fiktiv värld, men glömma bort att den påhittande världen inte är verklig och leva resten av ditt liv i fullkomlig njutning. Här får du allt du behöver för att må bra oavsett om det är sorbéefterrätt i överflöd avrundande med djupa diskussioner i gott (fiktivt)sällskap eller utmaningar och kamp. Du kommer leva resten av ditt liv omsvept och plaskande i positiva känslor och symbolen för detta val är det blåa pillret framför dig. Det andra alternativet är det röda pillret. Denna kapsel är den blåas motsats; den gör att du, med kropp och medvetande, fortsätter precis som vanligt i den värld som ger dig upplevelser och minnen av varierande nivå (och kanske till och med kvalitet).

Vad väljer du och varför?

Är meningen med livet att uppleva enbart positiva känslor – Det blåa pillret. Ifall du tycker att lycka, eller meningsfullhet behöver vara förankrat i verkligheten för att vara värdefull – Verkligheten.

Detta inlägg är en del ur föredraget ”Vad är lycka?”.

Erik Fernholm

Grundare, Lyckoaktivist.se