Archive for the ‘Lycka och samhälle’ Category

Bör vi bry oss om ojämlikhet i lycka?

fredag, november 16th, 2012

De senaste åren har inneburit ett ökat intresse för att lyfta fram lycka, eller subjektivt välbefinnande, som välfärdsmått och politiskt mål. Samhällsdebatten om lycka har främst fokuserat på lyckans nivå, och flera röster anser, likt jag själv, att vi bör sträva efter ett samhälle med en hög genomsnittlig lyckonivå. Många håller nog med om kärnan i detta resonemang, och diskussionen har snarare kommit att handla om vilka specifika nya välfärdsmått vi bör utveckla, vilken roll de skall spela, och huruvida vi bör lägga mindre vikt vid traditionella ekonomiska indikatorer som BNP.

En fråga som däremot fått mindre uppmärksamhet än frågan om lyckans nivå, är den om lyckans fördelning. Med andra ord, bör vi även bry oss om ojämlikhet i lycka? Om man förespråkar ökad lycka som samhällsmål framför exempelvis ekonomisk tillväxt — på grund av att lycka är vad vi värderar som ett mål i sig och inte bara som ett medel — är det då inte logiskt att även argumentera för att vi bör bry oss om ojämlikhet i lycka, snarare än ojämlikhet i inkomst och andra resurser? (Frågan kanske verkar alltför hypotetisk, då ju lycka inte direkt kan omfördelas likt inkomst och förmögenhet, men det är inte svårt att tänka sig att politiska beslut indirekt kan få konsekvenser för lyckans fördelning.)

Även om detta spontant låter rimligt, är det inte självklart vid närmare eftertanke. För att renodla tankegångarna bör vi först tänka på lyckoojämlikhet givet en viss genomsnittlig samhällelig lyckonivå. Detta kan illustreras med följande två hypotetiska lyckofördelningar.

lyckofordelning

I den vänstra fördelningen har de flesta individer en lyckonivå nära medelvärdet och endast ett fåtal individer är mycket olyckliga eller mycket lyckliga. Den högra fördelningen kännetecknas istället av stor variation mellan folks lyckonivåer. Den vänstra fördelningen är alltså mer jämlik med avseende på lyckoutfallet. Denna skillnad kan sammanfattas kvantitativt med standardavvikelsen, ett statistiskt spridningsmått, vilken är avsevärt högre för den högra fördelningen. Notera dock att den genomsnittliga lyckan är densamma.

Kan vi då säga att den ena fördelningen är mer önskvärd än den andra? Ett sätt att närma sig problemet är med hjälp av följande tankeexperiment: föreställ dig att du befinner dig bakom en ”okunnighetens slöja”, så att du inte vet vilken plats i lyckofördelningen du kommer att ha vid valet av samhällsordning—vilken fördelning skulle du då föredra? Om du vill minimera risken för att bli mycket olycklig bör du föredra den mer jämlika fördelningen, och omvänt om du vill maximera chansen att bli riktigt lycklig.

Nästa fråga är huruvida du är beredd att acceptera en avvägning mellan genomsnittlig lycka och jämlikhet. Är du exempelvis villig att acceptera en något lägre genomsnittlig lyckonivå, om detta innebär att risken att vara mycket olycklig minskar?

För en renodlad utilitarist bör det endast vara den genomsnittliga lyckan som räknas. Här går alltså en skiljelinje mot det utilitaristiska argument för jämlikhet i exempelvis inkomst. Det senare kan nämligen motiveras rent instrumentellt utifrån att marginalnyttan av konsumtion är större för en fattig person än för en rik, så att den totala lyckan kan ökas genom inkomstomfördelning från rika till fattiga. Vidare kan ett samhälle med stora inkomstskillnader antas leda till minskad sammanlagd lycka till följd av ineffektiv konsumtion av ”positionella varor”, ökade sociala spänningar och brottslighet. Sist men inte minst kan skillnaderna upplevas som orättvisa i sig, och således minska välbefinnandet. Aversion mot lyckoojämlikhet kan alltså inte motiveras utifrån en rent utilitaristisk princip, utan måste härledas till någon ”djupare” syn på orättvisa.

Det vore väldigt intressant att höra vad Lyckobloggens läsare tänker om det här ämnet. Är lyckoojämlikhet något att bry sig om, och är det värt att belysa av forskare? Lämna gärna en kommentar!

Martin Berlin

Har Kinas ekonomiska tillväxt lett till ökad livstillfredsställelse?

söndag, september 30th, 2012

Kina har under de senaste 20 åren upplevt en imponerande ekonomisk tillväxt. BNP per capita (i fasta priser) har ökat fyrfaldigt under denna period, i takt med en ökad urbanisering och ett privat konsumtionsmönster som alltmer liknar det i väst. Men hur har folks livstillfredsställelse påverkats? Denna fråga ställer sig Richard Easterlin m.fl. i en nyligen publicerad forskningsartikel.

Easterlin är sedan tidigare känd för observationen att ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis leder till ökad lycka—den s.k. Easterlinparadoxen (andra halvan av paradoxen består av att personer med högre inkomst inom ett land, vid en viss tidpunkt, tenderar att vara mer nöjda med sina liv). Easterlinparadoxen har främst påvisats för rikare länder, och i synnerhet USA (inte minst p.g.a. bättre data), men gäller den även för ett land som Kina, med relativt låg inkomst i utgångsläget?

Befintliga tidsserier är långtifrån perfekta, men visar om något på att den genomsnittliga livstillfredsställelsen inte har ökat under perioden ifråga. Välbefinnandet har förvisso ökat i den rikaste tredjedelen av befolkningen, men detta har motverkats av en nedåtgående trend för  tredjedelen med lägst inkomster.

Bland tänkbara orsaker till de stagnerande välbefinnandesiffrorna nämner artikelförfattarna ökad arbetslöshet och ökad ojämlikhet, i kombination med att tidigare sociala skyddsnät delvis avskaffats.

En fråga man kan ställa sig är förstås om befintliga mått på subjektivt välbefinnande—främst självrapporterade surveyfrågor om allmän livstillfredsställelse—är lämpliga vid såpass omvälvande ekonomiska och sociala samhällsförändringar. Detsamma kan å andra sidan även sägas om de traditionella ekonomiska välfärdsmåtten. Hur som helst är Kina ett intressant studieobjekt för lyckoforskningen, och det kommer att bli intressant att se en uppföljning av dessa resultat framöver.

Läs mer om artikeln i NY Times här.

Martin Berlin

Nationella välbefinnandemått — Storbritannien visar vägen

fredag, juli 27th, 2012

För drygt ett år sedan började Office of National Statistics — Storbritanniens motsvarighet till Statistiska centralbyrån — att inkludera frågor om subjektivt välbefinnande i deras nationella socioekonomiska undersökning Annual Population Survey (APS). Detta är ett led i ett mer omfattande projekt som syftar till att utveckla nya (både objektiva och subjektiva) mått på det nationella välbefinnandet. Häromdagen släpptes en rapport med en översiktlig och lättfattlig genomgång av det första årets dataskörd. Projektet är fortfarande på experimentstadiet och rapporten uppmanar till och med folk att höra av sig om man har några synpunkter.

Ett urval av ca 165 000 (!) britter från 16 år och uppåt har fått svara på fyra frågor gällande livstillfredsställelse, meningsfullhet och huruvida de kände sig glada eller ängsliga under gårdagen:

• Overall, how satisfied are you with your life nowadays?
• Overall, to what extent do you feel the things you do in your life are worthwhile?
• Overall, how happy did you feel yesterday?
• Overall, how anxious did you feel yesterday?

Svaren har angetts på en skala mellan 0 (”not at all”) och 10 (”completely”). Tanken är att frågorna ska spegla olika perspektiv på välbefinnande — det evaluativa, det eudaimoniska och det affektiva. I praktiken visar det sig att de olika måtten ger en relativt samstämmig bild.

På det stora hela är britterna ett välmående folk. 76% procent uppger en livstillfredsställelse på 7 eller mer och motsvarande siffror för meningsfullhet och huruvida man kände sig glad under gårdagen är 80% och 71%. Å andra sidan upplever 7% av respondenterna, vilket inte är en obetydlig andel, en mycket låg livstillfredsställele (0-4). 22% uppger dessutom att de kände sig mycket oroliga under gårdagen (’6’ eller högre), även om jag personligen tycker att detta mått är lite svårare att tolka.

De flesta samband som presenteras i rapporten kommer inte som någon överraskning för den som är bekant med lyckoforskningen. Exempelvis finner man att gifta och samboende personer upplever högre välbefinnande än singlar, änkor och frånskilda; att låg självskattad hälsa och arbetslöshet är förknippat med lägre välbefinnande; att välbefinnandet är u-format över livscykeln; och att könsskillnaderna är små eller obefintliga. Ett mindre dokumenterat samband gäller välbefinnande och (självrapporterad) etnicitet. Störst är skillnaden mellan vita och svarta — de förras livstillfredsställelse är i genomsnitt 0.7 skalsteg högre. Detta kan jämföras med en skillnad på ca 1 skalsteg mellan arbetande och arbetslösa, eller en skillnad på 0.3 skalsteg mellan de som blev intervjuade via telefon och de som blev intervjuade ansikte-mot-ansikte.

Ett frågetecken, som också nämns i rapporten, är i vilken mån självrapporterade svar är jämförbara mellan olika befolkningsgrupper, med tanke på tänkbara skillnader i uttryckssätt och normer. Den typ av mått som används har förvisso validerats i en rad psykologiska studier — vid en jämförelse av olika individer korrelerar självrapporterat välbefinnande t.ex. med benägenheten att le och andra personers skattningar. Mig veterligen fokuserar dock dessa studier på validiteten mellan individer, snarare än mellan grupper.

Framöver vore det även önskvärt om surveysvaren från APS kompletteras med välbefinnandemått baserade på andra metoder. Exempel på sådana mått är momentant välbefinnande (”här-och-nu”) och expertbedömningar av psykologer. ONS har tagit ett första viktigt steg, men på sikt tror jag att det krävs en ännu bredare ansats för att skapa riktigt slagkraftiga, policyvägledande indikatorer på subjektivt välbefinnande.

Vi får hoppas att Sverige följer Storbritanniens goda exempel och börjar ta tempen på folkets självupplevda välbefinnande. Motsvarigheter till välbefinnandefrågorna ovan skulle exempelvis kunna inkluderas i Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF). Kanske är det fler än jag som tycker att det vore mer intressant med ökad kunskap om folks livstillfredsställelse, snarare än om deras svampplockarvanor och teaterbesök?

ONS-rapporten uppmärksammas även av The Economist.

Martin Berlin

Identitet och arbetslösas lägre livstillfredsställelse

onsdag, juni 13th, 2012

Ett robust resultat inom lyckoforskningen är att arbetslöshet är förknippat med lägre livstillfredsställelse. Det finns även forskning som visar att detta inte främst beror på den omedelbara inkomstförlusten vid arbetslöshet. Utöver inkomst kan man tänka sig att avsaknad av socialt sammanhang och mening i vardagen, ostrukturerad tidsanvändning och minskad aktivering, samt allmän otrygghet, spelar roll.

En studie på tyska data, som Filip skrivit om tidigare, har däremot funnit att det inte finns en motsvarande negativt samband med det dagliga känslomässiga välbefinnandet, utan det är alltså främst det kognitiva välbefinnandet (livstillfredsställelse) som påverkas.

En ny studie av samma tyska forskare undersöker om den negativa effekten på arbetslösas allmänna livstillfredsställelse kan förklaras i termer av identitet. Forskarnas hypotes är att arbetslösa personer är mindre nöjda med sina liv på grund av att deras situation inte svarar mot de förväntningar och sociala normer som föreskriver att personer i arbetsför ålder bör arbeta. Denna hypotes testas indirekt, genom att undersöka hur arbetslösa personers välbefinnande påverkas när de går i pension, jämfört med hur personer i arbete påverkas av att gå i pension. Om det är diskrepansen mellan individens situation och förväntningar som leder till lägre tillfredsställelse, kan man förvänta sig att arbetslösa personers tillfredsställelse ökar vid pensionering. Detta eftersom pensionärer inte förväntas arbeta, till skillnad från arbetslösa personer i arbetsför ålder.

Genomsnittlig livstillfredsställelse vid pensionering

Genomsnittlig livstillfredsställelse vid pensionering

Som framgår av grafen ovan visar det sig mycket riktigt att arbetslösa personer i genomsnitt ökar sin livstillfredsställelse efter att de gått i pension, medan tillfredsställelsen för personer i arbete inte påverkas alls. En anledning till att man kan tolka ökningen som en ”identitetseffekt” är att de arbetslösas omständigheter, exempelvis inkomst och möjligheten att disponera sin tid, ändras relativt lite vid pensionering. Resultaten ligger även i linje med tidigare forskning som visat att den negativa effekten av arbetslöshet tenderar att vara större i områden med låg arbetslöshet, vilket är en annan indikation på att förväntningar och sociala normer spelar roll.

I den mån det är värdefullt för samhället i stort med normer som föreskriver att man bör arbeta om man kan, så verkar det alltså även finnas en mätbar kostnad i välbefinnande för de individer som drabbas av arbetslöshet. Ekonomer brukar traditionellt sett peka på en avvägning vad gäller utformningen av arbetslöshetsförsäkringen, då en alltför generös ersättning kan antas minska incitamenten att söka ett nytt arbete. På motsvarande vis kan man kanske tala om en avvägning vad gäller samhällets normer gällande arbete.

En kort sammanfattning på engelska skriven av forskarna själva finns att läsa på VoxEU.

Martin Berlin

Nationalekonomins förhållande till lyckoforskning

onsdag, maj 9th, 2012

I detta lite längre inlägg, som är mitt första här på Lyckobloggen, tar jag upp nationalekonomins förhållande till lyckoforskning.

Nationalekonomi är idag ett brett ämne som inte låter sig fångas av någon enkel definition. Utöver att studera traditionella makroekonomiska fenomen som arbetslöshet och inflation ägnar sig ekonomer numera åt allt ifrån att utvärdera skolreformer till att genomföra socialpsykologiska laboratorieexperiment. Ett underliggande tema, som däremot fortfarande är gemensamt för många nationalekonomiska frågeställningar, är hur en begränsad mängd resurser kan och bör användas för att möjliggöra en så hög individuell och samhällelig välfärd som möjligt. Att detta tema har starka rötter illustreras tydligt av titeln på Adam Smiths klassiska verk ”Nationernas välstånd” från 1776, eller ”An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations”, som den fullständiga engelska titeln lyder. Trots att inkomster, konsumtion och tillväxt studeras flitigt av ekonomer så är det nationalekonomiska perspektivet på välfärd i sig inte rent materialistiskt. En nationalekonom skulle exempelvis knappast förorda en generell förlängning av arbetstiden för att möjliggöra en ökad konsumtion. Detta eftersom den ”nytta”, eller välbefinnande om man så vill, som konsumtionen ger upphov till, måste vägas mot den minskade nyttan som följer av individens minskade fritid. Nationalekonomins syn på nytta kan i sin tur härledas till upplysningsfilosofin och utilitarismen. Jeremy Bentham, känd för principen ”största möjliga lycka åt så många som möjligt”, var både filosof och ekonom, men under en tid då gränsen däremellan var mindre skarp än idag. Att studera ”lycka” är alltså, åtminstone på något plan, vad nationalekonomer gjort hela tiden. Hur kommer det sig då att nationalekonomers intresse, fram till ganska nyligen, varit så svalt för subjektivt välbefinnande?

För att svara på denna fråga måste man göra en liten utvikning om nationalekonomisk metod, och mer specifikt hur begreppet nytta kommit att utvecklas och förstås. Bentham och andra tidiga, främst brittiska, ekonomer som verkade i hans anda hade på sätt och vis en väldigt konkret och hedonistisk syn på nytta i termer av njutning och smärta. Francis Edgeworth, verksam under 1800-talet, föreställde sig en hedonimeter — ett instrument för att i realtid mäta en individs nyttonivå — men då det i praktiken saknades metoder för att mäta nytta kom nyttan att spela en mer abstrakt och indirekt roll i ekonomiskt tänkande. I samband med att den neoklassiska nationalekonomins metod utkristalliserades av ekonomer som Pareto, Hicks och Allen, från slutet av 1800-talet och fram till 1930-40 talet, kom frågan om att mäta nytta och precisera dess natur att bli överspelad. Det visade sig nämligen att nationalekonomins huvudsakliga teoretiska maskineri, bl.a. analys av efterfrågan och marknadsjämvikter, inte ställer några krav på att nytta är mätbart, varken i praktiken eller ens i teorin. Det enda som krävs är att individer kan rangordna olika alternativ som bättre eller sämre, s.k. ordinal nytta. Detta synsätt innebär att det inte är meningsfullt att jämföra ”storleken” i nyttoskillnaden som två olika val medför, eller två olika individers nyttonivåer. Tillsammans med antagandet om rationellt beteende, d.v.s. att individen väljer det som ger störst nytta, kan den här sortens preferensrangordningar i princip härledas enbart genom att observera individers beteende (”revealed preferences”).

Med tiden verkar dock idén om att nytta inte behöver vara mätbar ha övergått i idén om att nytta inte är mätbar. Individers beteende har blivit den objektiva måttstocken inom nationalekonomi, medan subjektiva data rörande individers motiv och känslor ofta betraktas med skepsis. Välfärdsanalys har således också kommit att spela en ganska undanskymd roll, medan teorins prediktionsförmåga istället framhävts. Mot denna bakgrund är det naturligt att nationalekonomer inte var särskilt mottagliga när möjligheterna att mäta folks subjektiva välbefinnande utvecklades runt 1960-talet och framåt, i samband med framsteg inom surveymetod, psykometri och framväxten av positiv psykologi.

Idag är detta skeptiska förhållningssätt troligtvis fortfarande representativt för flertalet nationalekonomer. Trots det har en del ekonomer, främst under de senaste 10-15 åren, alltmer börjat att intressera sig för lyckoforskning. Hur kommer det sig? En underliggande anledning är att data om subjektivt välbefinnande möjliggör en mer explicit empirisk analys av välfärdsfrågor, jämfört med renodlade teoretiska modeller eller indirekt evidens i form av t.ex. inkomstmått eller medellivslängd. Lyckodata innebär i princip också att ekonomiska teorier och grundantaganden kan testas även i fall då observerat beteende ger lite vägledning. Leder ekonomisk tillväxt till ökad lycka, och i så fall hur mycket? Innebär arbetslöshet minskat välbefinnande, och beror det i så fall främst på inkomstbortfall eller kanske något annat? En annan förklaring till intresset för lyckoforskning är framväxten av forskningsfältet beteendeekonomi. Resultat från detta fält har nämligen i hög grad nyanserat bilden av ”homo economicus” — den rationella och egennyttiga människan. Om folk inte kan antas handla i enlighet med sitt eget bästa i alla situationer — exempelvis till följd av självkontrollproblem eller begränsad förmåga att fatta komplexa beslut — blir det också problematiskt att dra slutsatser om nytta enbart baserat på observerat beteende. Detta innebär därför ett argument för att studera nytta, eller välbefinnande, separat.

Nationalekonomins nyvunna intresse för lycka innebär alltså en återgång till ämnets filosofiska rötter. Om detta intresse håller i sig framöver blir det även intressant att se om det kan inspirera till diskussion om djupa frågor såsom vad välfärd och lycka är, samt normativa frågor om vad vi som samhälle bör sträva efter. En sista intressant fråga är om det finns ett särskilt nationalekonomiskt perspektiv på lyckoforskning, till skillnad från exempelvis det psykologiska? Min uppfattning är att ekonomer generellt sett är mer intresserade av samhälleliga, snarare än individuella, aspekter på välbefinnande. I synnerhet aspekter som knyter an till fördelningen av begränsade resurser inom ramen för ett lands ekonomiska politik, exempelvis skattestrukturens utformning och allokeringen av offentlig konsumtion. För en ekonom ligger det således närmare att studera sambandet mellan välbefinnande och arbetslöshet än sambandet mellan välbefinnande och olika personlighetsfaktorer. Rent metodmässigt är ekonomer relativt väl tränade i kvantitativa metoder och statistisk slutledning, vilket är lämpligt för att studera samband mellan välbefinnande och andra variabler baserat på surveydata. Självklart finns det även många intressanta problem och frågor gällande användning av lyckodata inom nationalekonomi, och min förhoppning är att skriva mer om detta i kommande inlägg.

Martin Berlin

En köpfri dag bra för lyckan

torsdag, november 24th, 2011

dalai-lamas-fc3b6delsedag

Nu på lördag 26 november är det En köpfri dag (Buy Nothing Day) – ett startskott för ökat engagemang för minskad konsumtion. Jag ser det som en viktig lyckofråga.

Om alla konsumerade som vi i Sverige skulle det behövas ungefär tre jordklot till för att få jordens resurser att räcka till.Vi måste således minska konsumtionen för att klara miljömålen och lyckan för kommande generationer.

Det inte finns något samband mellan hur mycket pengar människor lägger på personlig konsumtion och hur lyckliga de känner sig. Däremot är människor med materialistiska värderingar mindre lyckliga än andra. Att ofta tänka på den ständiga saknaden av det allra senaste blir som ett drogberoende.

bnd_humandevelopment

Sedan kan vi förstås även fundera på  hur vår lycka påverkas av all reklam som gör oss mindre nöjda med det vi har, eller faktum som att ting tar tid. Många pressas också att skuldsätta sig för att hänga med i köphetsen.

Att äga saker som borrmaskiner tillsammans och samåka istället för att sitta i varsin bil, bör också kunna stärka de sociala banden och där igenom kan minskad konsumtion vara bra för lyckan även på det sättet.

Läs mer på En köpfri dags blogg.

BND bild, bibliotek idealet

Göran Hådén

Intressant? Andra om , samhälle, en köpfri dag, , ekonomi,

Brittiska barn mindre lyckliga pga köphets?

söndag, oktober 23rd, 2011

En ny UNICEFrapport visar att brittiska barn är mindre lyckliga än bland annat svenska barn. En stor orsak är enligt rapporten att konsumtionssamhället är mer extremt i Storbritannien.

Föräldrar överöser de brittiska barnen med presenter för att kompensera för sina långa arbetsdagar. Men barnen vill hellre ha mer tid med sina föräldrar, än fler prylar.

– Föräldrar i Storbritannien tycks vara helt fast i ett konsumtionssystem som de vet är meningslöst, men som de har svårt att motstå, säger rapportens författare Agnes Nairn.

Nu har till och med statsminister Reinfeldt lite yrvaket börjat fundera över konsumtionssamhällets effekter på lyckan efter att han upptäckt att många väljare gör det.

Reklamen ser till att ekorrhjulet snurrar allt fortare i vår ändlösa jakt på modeflugor. Vi är flitiga som myror, men gör barnen en björntjänst. Fler prylar är kattguld som i längden gör oss och naturen fattiga som kyrkråttor. Är det bra för lyckan?

Göran Hådén

Medkänsla är kul!

måndag, maj 30th, 2011

Hur blir man världens lyckligaste? Chade Meng Tan från Google berättar i det här TED-talket om Mattieu Richard, även kallad ”världens lyckligaste man”, i iallafall den lyckligaste mannen som någonsin studerats vetenskapligt. Richard (som jag nämnt i detta tidigare blogginlägg) är inte bara buddhistisk munk, utan även forskare inom kognitiv neurovetenskap. Ett antal studier har funnit starkt samband mellan positiva sinnestillstånd och aktivitet i vänster pre-frontala cortex, i motsats till aktivitet på motsvarande högersida som relaterats till negativa sinnestillstånd och depression. Man scannade Richards hjärna när han utövade medkänsla meditation (även kallad loving-kindness eller metta). Mätvärdens med fMRI där relativ aktivitet i vänster pre-frontala cortex mättes i jämförelse med höger pre-frontala cortex är det högsta som någonsin påträffats, forskarna trodde först att det var något fel på fMRI maskinen.

Vad är hemligheten? Chade Meng Tan från Google talar om forskning om medkänsla och ledarskap, och varför han ser Google som ett ”medkännande företag”. Han beskriver medkänsla som ett roligt framgångskoncept som kan tränas upp och som han tror kan bidra till både inre frid och världsfred. Han påstår att genuin medkänsla är inte bara är ett sympatiskt karaktärsdrag, det är det lyckligaste tillståndet man kan tänka sig. Tillsammans med sina kollegor på Google så har han utarbetat ett program för ledarskap och ”self-mastery” baserat på forskning om mindfulness, medkänsla och personlig utveckling. Jag tycker att Meng Tans TED-Talk lägger fram otroligt inspirerande idéer om hur mindfulness och business kan länkas samman. Vad tycker du?

Källor:
Davidson et al. (2008) Regulation of the Neural Circuitry of Emotion by Compassion Meditation: Effects of Meditative Expertise, PLOS ONE

Davidson et al. (2009) BOLD signal in insula is differentially related to cardiac function during compassion meditation in experts vs. novices. Neuroimage

Collins. J. (2001) Good to Great, William Collins

Anna Gordh Humlesjö

Costa Rica bäst för lyckan i längden?

torsdag, mars 3rd, 2011

Om man anser att framtida lycka är lika viktig som lycka just nu, bör man då inte väga in till priset av vilken miljöpåverkan lyckan har uppnåtts?

Happy planet index väger samman just lycka OCH miljö (och livslängd). Med den måttstocken är Costa Rica världens bästa land.

Costa Rica har nästan enbart förnybar el, de har en enorm biologisk mångfald och deras plan är att helt upphöra att påverka klimatet negativt redan år 2021. Samtidigt är de lyckliga och lever länge. Någon armé har de inte haft sedan 1949.

Propagandafilmerna nedan ska givetvis tas med en stor nypa salt. Självklart finns det många problem i Costa Rica också, precis som i andra länder, men totalt sett kan ändå Costa Rica vara den bästa platsen för lycka i längden.

Latinamerikanska länder intar faktiskt 9 av de 10 främsta platserna i Happy planet index. Det är lite oklart varför, men ett par vanliga teorier är att glada attityder främjas i dessa länder och att de sociala relationerna är starka.

Göran Hådén

Intressant? Andra om , , samhälle, , lyckoforskning, lycka, hälsa

Reklam ger lägre lycka för barn

söndag, februari 6th, 2011

Fredag 11 februari är sista dagen att se en dokumentärfilm från 2009 på SVT Play, om överkonsumtionens negativa effekter för lyckan och miljön.

Juliet Schor, professor i sociologi, berättar om forskning som visar att så kallade tweens (ca 6-12 år) blir mindre lyckliga ju mer reklam och media de utsätts för.

Förr jämförde vi oss mest med grannarna. Efter det blev det mer jämförelser med andra på arbetsplatsen, eftersom vi spenderade mer tid där. Men de senaste decennierna har vi till stor del jämfört oss med de idealiserade människorna i media, reklam och tv. Eftersom det oftast är rika eller ganska rika som skildras på tv, så är det lätt att få uppfattningen att det är så majoriteten har det.

Med tiden har vi således börjat jämföra oss med människor som tjänar väldigt mycket mer än oss själva. Dessutom jämför vi oss med det bästa från respektive person – hon som har så fint hus, han som är så rolig, och så vidare – så att ingen människa i världen har alla de egenskaper som just de vi jämför oss med har.

Dokumentären kan ses här.

Göran Hådén