Idag är det Sveriges nationaldag och det firar vi med ett nytt sprakande avsnitt av På Tal Om Lycka.
Idag viker vi programmet helt åt nationaldagen, Sverige, och hur vi svenskar mår. Dessutom granskar vi kopplingen mellan nationalism och lycka.
Då kör viiii!
Podcast: Play in new window | Download
I Lyckopoddens fjärde avsnitt diskuterar vi bland annat:
* Hur lyckan i Europa har förändrats under 2000-talet
* The Swedish number
* Dataspelens roll på vårt välbefinnande
Lyssna och njut! 🙂
Podcast: Play in new window | Download
Global Happiness Organization har gjort en undersökning av hur ofta ordet ”lycka” förekommer i tidningen Dagens Nyheter genom åren. Mellan 23 december 1864 och 31 december 1992 finns ordet med på 64 833 sidor.
Mer intressant är kanske att lycka (och olika böjningar av lycka) var betydligt vanligare förr (se diagram nedan) med en topp 1879.
Dock verkar det som att ordet fått ett rejält uppsving, både i Sverige och internationellt de senaste tio åren.
Ludvig LindströmDen 6-8 oktober hölls den sista internationella Global Awareness in Action (GAIA)-konferensen. Denna gång hölls den i Malmö och jag representerade Global Happiness Organization (GHO).
I projektet GAIA har Malmö stad och GHO samarbetat med tre andra europeiska städer för att hitta nya sätt att arbeta med hållbar utveckling och beteendeförändring.
Ett av projekten där GHO var särskilt inblandade var Lyckoguiden som presenterades under Malmöfestivalen 2014. Ta del av guiden HÄR.
Ludvig Lindström
Visste du att den tid vi lever i är den bästa någonsin? Människor världen över låter vaccinera sina barn i större utsträckning än tidigare, antalet läskunniga ökar, livslängden stiger och det generella måendet är bättre än någonsin. Totalt sett har det subjektiva välbefinnandet i världen ökat sedan mätningarna av det kom igång på allvar i början av 1980-talet.
Sedan början av 1990-talet har andelen extremt fattiga i världen halverats. Denna utveckling saknar motstycke i historien, ändå är det få som känner till den. Enligt en undersökning genomförd av Svenska FN-förbundet kände inte ens en av tio tillfrågade svenskar till det. Istället tror nästan två tredjedelar tvärtom, att andelen extremt fattiga i världen har ökat.
Detta är lite av det som jag skriver om i en debattartikel i Sydsvenskan, publicerad för några dagar sedan.
Det finns givetvis fortfarande flera stora problem att lösa i världen, till exempel klimathotet och att många djur behandlas på ett vedervärdigt sätt. Men en felaktig och negativ världsbild är inte en fördel. Ska världen bli en ännu bättre plats att leva på behöver medier, politiker och alla andra, i betydligt högre utsträckning, lyfta fram de positiva saker som sker, både i Sverige och i omvärlden.
Vad tycker du? Borde fler positiva nyheter lyftas fram i media?
Ludvig Lindström
Främlingsfientligheten är på stark frammarsch i Europa och i Sverige har Sverigedemokraterna (SD) och Svenskarnas parti (SvP) vind i seglen. SvP jobbar hårt för att etablera sig i politikens finrum och för några dagar sedan höll partiledaren tal på politikerveckan i Almedalen . Tusentals motdemonstranter var på plats och visade sin avsky. Vid sina manifestationer får partiets aktiva ständigt känna på det psykiska våldet och många av dem drabbas ibland även av fysiskt våld.
Som en motvikt till detta lånade vi i Global Happiness Organization idag ut gratis lyckocoacher till lyckotörstande almedalsbesökare. Vi erbjöd allt från arbete med personliga styrkor och talanger till motivation, positivt tänkande och visioner om framtiden. Tanken är att lyckocoachningen ska bli en stående punkt under varje Almedalsvecka. Att jobba för ett ökat välbefinnande för alla är nämligen ett effektivt sätt att skapa ett mer tolerant samhälle.
För frågan är hur verkningsfulla dessa, ofta hatiska, motdemonstrationer egentligen är för att minska främlingsfientligheten och skapa ett humanare Sverige. Forskning visar att etniska nationalister generellt sett är olyckligare än andra. Invånare som inte mår bra riskerar att i högre utsträckning kräva främlingsfientliga lösningar på svåra politiska frågor.
Det är inte så konstigt att stödet för nationalistiska och främlingsfientliga partier har ökat i Europa med tanke på den stora ekonomiska kris som vi gått igenom. I länder med oroliga medborgare skapas en grogrund för dessa. Att ”bota” de främlingsfientliga symptomen med mer konfrontation och mer hat är inget som ligger i linje med vad forskningen säger. Forskning pekar istället på att den som mår bra är mer benägen att göra bra för andra och att tolerans gentemot minoriteter kräver en hög mellanmänsklig tillitsnivå.
Paroller som “inga nazister på våra gator” och ”Antifascism är självförsvar” kan leda till att nationalister känner sig än mer exkluderade och utsatta och göra att partier som SvP bara fortsätter att växa.
Jag tror att ett samhälle som aktivt arbetar för att förbättra livsförhållandena för alla, även de med obehagliga åsikter, har större förutsättningar att få bukt med främlingsfientlighet och rasism.
I dagarna meddelade regeringen att man tillsatt en utredning om alternativa mått på utvecklingen av livskvaliteten i Sverige. Uppdraget är synnerligen brett och innefattar sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter på välfärd, men särskilt värt att notera för den här bloggens läsare är att även subjektiva perspektiv på välbefinnande, d.v.s. lyckomått, skall beaktas.
Utredaren som tilldelats uppdraget är Robert Erikson, professor i sociologi vid SOFI, Stockholms universitet (där även undertecknad huserar). Med tanke på det breda uppdraget, och att Robert (som är en mycket välmeriterad forskare) främst arbetat med olika objektiva välfärdsindikatorer, skall det bli intressant att se hur stort utrymme det subjektiva perspektivet får. Den 1 juni 2015 lär vi få veta, för det är då utredningen skall vara klar.
Hur som helst är det mycket glädjande att regeringen är öppen för den här typen av perspektiv, och jag får även passa på att påminna om Filips rapport på samma tema, på uppdrag av Framtidskommissionen. Se även mitt tidigare inlägg om Storbritanniens initiativ att mäta nationellt välbefinnande.
Martin
På sistone har jag undersökt livstillfredsställelsen i olika europeiska länder, med data från European Social Survey. Samtliga respondenter fick frågan ”På det hela taget, hur nöjd är du med ditt liv i stort nuförtiden?”, och fick ange svaret på en 11-gradig skala där 0 betyder ”extremt missnöjd” och 10 betyder ”extremt nöjd”. Svarsfördelningen för respektive land – rangordnade efter genomsnittlig livstillfredsställelse – visas i figuren nedan (landsförkortningarna finns här).
Fördelningen av livstillfredsställelse i olika europeiska länder
Vi kan se att livstillfredsställelsen
Låt oss fokusera på den sista punkten om spridningen inom länder – vilket kan illustreras med att det även förekommer lyckliga ryssar och mindre lyckliga danskar. I ett tidigare inlägg diskuterade jag huruvida man bör lägga någon vikt vid denna ”lyckoojämlikhet”, och om det i så fall finns en avvägning mellan en hög nivå och en låg ojämlikhet.
Vid en närmare titt ser man dock att spridningen är allra störst i de länder med låg genomsnittlig livstillfredsställelse. Detta mönster framgår ännu tydligare när livstillfredsställelsens genomsnitt och standardavvikelse (ett sammanfattande mått på en fördelnings spridning) visas i samma figur.
Sambandet mellan livstillfredsställelsens genomsnitt och standardavvikelse
I praktiken verkar det alltså inte finnas någon ”trade-off” mellan en hög livstillfredsställelse och en ojämlik fördelning av densamma. En tänkbar förklaring är att spridningen minskar i takt med att en stor andel personer helt enkelt inte kan ange ett högre värde på svarsskalan, vars maxvärde ju är 10 (extremt nöjd). Å andra sidan är det långt ifrån alla, även i de allra lyckligaste länderna, som ”slår i taket” på detta vis. Förklaringen till sambandet får därför, åtminstone delvis, sökas på annat håll – exempelvis i ländernas ekonomiska institutioner och kultur.
Sambandet mellan genomsnitt och ojämlikhet i lycka har (med andra data) tidigare uppmärksammats av sociologen Jan Ott, i ett temanummer av Journal of Happiness Studies om lyckoojämlikhet (nummer 6(4), 2005).
Martin Berlin
Skolinspektionen har under hösten kommit fram till att yoga inte är religions utövande utan något som är helt ok på svenska skolor. Det var i våras som ett yoga projektet i en skola i stockholm anmäldes till skolinspektionen efter ett tv-reportage. Anmälaren hävdade att yoga inte hör hemma i svenska skolan på grund av dess religiösa inslag. Nu har skolinspektionen utrett saken, och precis som flera stora sjukhus och de flesta av Sveriges gym så har man kommit fram till att yoga inte är religionsutövande, utan en form av träning som ökar både fysiskt och psykiskt välbefinnande. Grattis Filippa Odewall, projektledare för skolyoga.se som nu kan fortsätta utbilda lärare att ge sina elever yoga i skolan. Det blev ju en del debatt om detta, håller du med om att skolinspektionen gjorde rätt i sin bedömning?
De senaste åren har inneburit ett ökat intresse för att lyfta fram lycka, eller subjektivt välbefinnande, som välfärdsmått och politiskt mål. Samhällsdebatten om lycka har främst fokuserat på lyckans nivå, och flera röster anser, likt jag själv, att vi bör sträva efter ett samhälle med en hög genomsnittlig lyckonivå. Många håller nog med om kärnan i detta resonemang, och diskussionen har snarare kommit att handla om vilka specifika nya välfärdsmått vi bör utveckla, vilken roll de skall spela, och huruvida vi bör lägga mindre vikt vid traditionella ekonomiska indikatorer som BNP.
En fråga som däremot fått mindre uppmärksamhet än frågan om lyckans nivå, är den om lyckans fördelning. Med andra ord, bör vi även bry oss om ojämlikhet i lycka? Om man förespråkar ökad lycka som samhällsmål framför exempelvis ekonomisk tillväxt — på grund av att lycka är vad vi värderar som ett mål i sig och inte bara som ett medel — är det då inte logiskt att även argumentera för att vi bör bry oss om ojämlikhet i lycka, snarare än ojämlikhet i inkomst och andra resurser? (Frågan kanske verkar alltför hypotetisk, då ju lycka inte direkt kan omfördelas likt inkomst och förmögenhet, men det är inte svårt att tänka sig att politiska beslut indirekt kan få konsekvenser för lyckans fördelning.)
Även om detta spontant låter rimligt, är det inte självklart vid närmare eftertanke. För att renodla tankegångarna bör vi först tänka på lyckoojämlikhet givet en viss genomsnittlig samhällelig lyckonivå. Detta kan illustreras med följande två hypotetiska lyckofördelningar.
I den vänstra fördelningen har de flesta individer en lyckonivå nära medelvärdet och endast ett fåtal individer är mycket olyckliga eller mycket lyckliga. Den högra fördelningen kännetecknas istället av stor variation mellan folks lyckonivåer. Den vänstra fördelningen är alltså mer jämlik med avseende på lyckoutfallet. Denna skillnad kan sammanfattas kvantitativt med standardavvikelsen, ett statistiskt spridningsmått, vilken är avsevärt högre för den högra fördelningen. Notera dock att den genomsnittliga lyckan är densamma.
Kan vi då säga att den ena fördelningen är mer önskvärd än den andra? Ett sätt att närma sig problemet är med hjälp av följande tankeexperiment: föreställ dig att du befinner dig bakom en ”okunnighetens slöja”, så att du inte vet vilken plats i lyckofördelningen du kommer att ha vid valet av samhällsordning—vilken fördelning skulle du då föredra? Om du vill minimera risken för att bli mycket olycklig bör du föredra den mer jämlika fördelningen, och omvänt om du vill maximera chansen att bli riktigt lycklig.
Nästa fråga är huruvida du är beredd att acceptera en avvägning mellan genomsnittlig lycka och jämlikhet. Är du exempelvis villig att acceptera en något lägre genomsnittlig lyckonivå, om detta innebär att risken att vara mycket olycklig minskar?
För en renodlad utilitarist bör det endast vara den genomsnittliga lyckan som räknas. Här går alltså en skiljelinje mot det utilitaristiska argument för jämlikhet i exempelvis inkomst. Det senare kan nämligen motiveras rent instrumentellt utifrån att marginalnyttan av konsumtion är större för en fattig person än för en rik, så att den totala lyckan kan ökas genom inkomstomfördelning från rika till fattiga. Vidare kan ett samhälle med stora inkomstskillnader antas leda till minskad sammanlagd lycka till följd av ineffektiv konsumtion av ”positionella varor”, ökade sociala spänningar och brottslighet. Sist men inte minst kan skillnaderna upplevas som orättvisa i sig, och således minska välbefinnandet. Aversion mot lyckoojämlikhet kan alltså inte motiveras utifrån en rent utilitaristisk princip, utan måste härledas till någon ”djupare” syn på orättvisa.
Det vore väldigt intressant att höra vad Lyckobloggens läsare tänker om det här ämnet. Är lyckoojämlikhet något att bry sig om, och är det värt att belysa av forskare? Lämna gärna en kommentar!
Martin Berlin