Lyckobloggen

Jag var med i Fråga Doktorn och intervjuades om bland annat Lyckoforskning i måndags.

Se intervjun här.

Må gott!

Erik Fernholm

Upplevare, Föreläsare & Lyckoaktivist

En debatt på temat lycka och politik, initierad av miljöpartisten Annika Lillemets, ägde idag rum i Sveriges riksdag. Ovan kan ni se debatten mellan finansminister Anders Borg och Annika Lillemets.

Enligt psykologen James Russel karaktäriseras vår sinnestämning av två dimensioner: grad av valens och grad av aktivering. Med valens menas hur positivt respektive negativt det känns, där skalan går från intensivt obehag till intensivt välbehag. Med aktivering menas hur uppvarvat eller stillsamt det känns. Modellen illustreras i grafen nedan:

Med utgångspunkt från modellen kan vi placera in alla våra olika känslor. Upprymdhet är en positiv högaktiv känsla, nedstämdhet en negativ lågaktiv känsla. Glädje och missnöje ligger mitt emellan, varken väldigt uppvarvat eller väldigt stillsamt.

Det som är intressant med modellen är att den pekar på att vårt välbefinnande kan upplevas på lite olika sätt, något som både kan vara en orsak och en konsekvens av vårt beteende. Att känna sig avslappad eller entusiastisk är båda exempel på sköna tillstånd men vi agerar ganska olika när vi upplever dessa känslor. Entusiasm upplever vi ofta i samband med att vi lär oss nya saker eller när vi antar utmaningar som är ”lagom” svåra. Avslappnade känner vi oss primärt när vi kopplar av och ägnar oss åt förströelser. Vissa välbefinnandekänslor är alltså kopplade till att vi beter oss aktivt och andra till att vi beter oss passivt.

En vanlig reflektion som brukar dyka upp i diskussioner kring lycka som ett samhälleligt mål är att vårt samhälle skulle stanna av om alla människor vore lyckliga. Vad skulle då hända med all utveckling och alla ”framsteg”? Svaret tror jag beror på vilken ”typ” av lycka som vi väljer att fokusera på. Om vi primärt eftersträvar att bli mer avslappnade och nöjda skulle vi kanske också bli mer passiva och utvecklingen skulle stanna av. Om vi istället skulle välja att eftersträva känslor av entusiastism och energi skulle vi kanske både få ett lyckligt och ett föränderligt samhälle.

Välbefinnandet kan alltså upplevas på olika sätt, det kan vara stillsamt, uppvarvat eller någonstans mitt emellan dessa två ytterligheter. Frågan är vilken typ av välbefinnande som är mest optimalt för oss i det långa loppet? Ska vi satsa på en lågmälda och stillsamma lyckan eller den upprymda och energiska varianten, eller kanske en lagom mix? Och vilken typ tycker du mest om?

Om du fick välja mellan två piller där det ena mestadels gav dig stillsamma välbefinnandekänslor och det andra mestadels uppvarvade välbefinnandekänslor, vilket skulle då välja? Vill du att livet ska vara som en rolig fest eller som en mysig tebjudning?

Källa: Russell (1980). A circumplex model of affect. Journal of personality and social psychology,

I detta lite längre inlägg, som är mitt första här på Lyckobloggen, tar jag upp nationalekonomins förhållande till lyckoforskning.

Nationalekonomi är idag ett brett ämne som inte låter sig fångas av någon enkel definition. Utöver att studera traditionella makroekonomiska fenomen som arbetslöshet och inflation ägnar sig ekonomer numera åt allt ifrån att utvärdera skolreformer till att genomföra socialpsykologiska laboratorieexperiment. Ett underliggande tema, som däremot fortfarande är gemensamt för många nationalekonomiska frågeställningar, är hur en begränsad mängd resurser kan och bör användas för att möjliggöra en så hög individuell och samhällelig välfärd som möjligt. Att detta tema har starka rötter illustreras tydligt av titeln på Adam Smiths klassiska verk ”Nationernas välstånd” från 1776, eller ”An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations”, som den fullständiga engelska titeln lyder. Trots att inkomster, konsumtion och tillväxt studeras flitigt av ekonomer så är det nationalekonomiska perspektivet på välfärd i sig inte rent materialistiskt. En nationalekonom skulle exempelvis knappast förorda en generell förlängning av arbetstiden för att möjliggöra en ökad konsumtion. Detta eftersom den ”nytta”, eller välbefinnande om man så vill, som konsumtionen ger upphov till, måste vägas mot den minskade nyttan som följer av individens minskade fritid. Nationalekonomins syn på nytta kan i sin tur härledas till upplysningsfilosofin och utilitarismen. Jeremy Bentham, känd för principen ”största möjliga lycka åt så många som möjligt”, var både filosof och ekonom, men under en tid då gränsen däremellan var mindre skarp än idag. Att studera ”lycka” är alltså, åtminstone på något plan, vad nationalekonomer gjort hela tiden. Hur kommer det sig då att nationalekonomers intresse, fram till ganska nyligen, varit så svalt för subjektivt välbefinnande?

För att svara på denna fråga måste man göra en liten utvikning om nationalekonomisk metod, och mer specifikt hur begreppet nytta kommit att utvecklas och förstås. Bentham och andra tidiga, främst brittiska, ekonomer som verkade i hans anda hade på sätt och vis en väldigt konkret och hedonistisk syn på nytta i termer av njutning och smärta. Francis Edgeworth, verksam under 1800-talet, föreställde sig en hedonimeter — ett instrument för att i realtid mäta en individs nyttonivå — men då det i praktiken saknades metoder för att mäta nytta kom nyttan att spela en mer abstrakt och indirekt roll i ekonomiskt tänkande. I samband med att den neoklassiska nationalekonomins metod utkristalliserades av ekonomer som Pareto, Hicks och Allen, från slutet av 1800-talet och fram till 1930-40 talet, kom frågan om att mäta nytta och precisera dess natur att bli överspelad. Det visade sig nämligen att nationalekonomins huvudsakliga teoretiska maskineri, bl.a. analys av efterfrågan och marknadsjämvikter, inte ställer några krav på att nytta är mätbart, varken i praktiken eller ens i teorin. Det enda som krävs är att individer kan rangordna olika alternativ som bättre eller sämre, s.k. ordinal nytta. Detta synsätt innebär att det inte är meningsfullt att jämföra ”storleken” i nyttoskillnaden som två olika val medför, eller två olika individers nyttonivåer. Tillsammans med antagandet om rationellt beteende, d.v.s. att individen väljer det som ger störst nytta, kan den här sortens preferensrangordningar i princip härledas enbart genom att observera individers beteende (”revealed preferences”).

Med tiden verkar dock idén om att nytta inte behöver vara mätbar ha övergått i idén om att nytta inte är mätbar. Individers beteende har blivit den objektiva måttstocken inom nationalekonomi, medan subjektiva data rörande individers motiv och känslor ofta betraktas med skepsis. Välfärdsanalys har således också kommit att spela en ganska undanskymd roll, medan teorins prediktionsförmåga istället framhävts. Mot denna bakgrund är det naturligt att nationalekonomer inte var särskilt mottagliga när möjligheterna att mäta folks subjektiva välbefinnande utvecklades runt 1960-talet och framåt, i samband med framsteg inom surveymetod, psykometri och framväxten av positiv psykologi.

Idag är detta skeptiska förhållningssätt troligtvis fortfarande representativt för flertalet nationalekonomer. Trots det har en del ekonomer, främst under de senaste 10-15 åren, alltmer börjat att intressera sig för lyckoforskning. Hur kommer det sig? En underliggande anledning är att data om subjektivt välbefinnande möjliggör en mer explicit empirisk analys av välfärdsfrågor, jämfört med renodlade teoretiska modeller eller indirekt evidens i form av t.ex. inkomstmått eller medellivslängd. Lyckodata innebär i princip också att ekonomiska teorier och grundantaganden kan testas även i fall då observerat beteende ger lite vägledning. Leder ekonomisk tillväxt till ökad lycka, och i så fall hur mycket? Innebär arbetslöshet minskat välbefinnande, och beror det i så fall främst på inkomstbortfall eller kanske något annat? En annan förklaring till intresset för lyckoforskning är framväxten av forskningsfältet beteendeekonomi. Resultat från detta fält har nämligen i hög grad nyanserat bilden av ”homo economicus” — den rationella och egennyttiga människan. Om folk inte kan antas handla i enlighet med sitt eget bästa i alla situationer — exempelvis till följd av självkontrollproblem eller begränsad förmåga att fatta komplexa beslut — blir det också problematiskt att dra slutsatser om nytta enbart baserat på observerat beteende. Detta innebär därför ett argument för att studera nytta, eller välbefinnande, separat.

Nationalekonomins nyvunna intresse för lycka innebär alltså en återgång till ämnets filosofiska rötter. Om detta intresse håller i sig framöver blir det även intressant att se om det kan inspirera till diskussion om djupa frågor såsom vad välfärd och lycka är, samt normativa frågor om vad vi som samhälle bör sträva efter. En sista intressant fråga är om det finns ett särskilt nationalekonomiskt perspektiv på lyckoforskning, till skillnad från exempelvis det psykologiska? Min uppfattning är att ekonomer generellt sett är mer intresserade av samhälleliga, snarare än individuella, aspekter på välbefinnande. I synnerhet aspekter som knyter an till fördelningen av begränsade resurser inom ramen för ett lands ekonomiska politik, exempelvis skattestrukturens utformning och allokeringen av offentlig konsumtion. För en ekonom ligger det således närmare att studera sambandet mellan välbefinnande och arbetslöshet än sambandet mellan välbefinnande och olika personlighetsfaktorer. Rent metodmässigt är ekonomer relativt väl tränade i kvantitativa metoder och statistisk slutledning, vilket är lämpligt för att studera samband mellan välbefinnande och andra variabler baserat på surveydata. Självklart finns det även många intressanta problem och frågor gällande användning av lyckodata inom nationalekonomi, och min förhoppning är att skriva mer om detta i kommande inlägg.

Martin Berlin

Skrattkonsult Lena och jag

Idag är det världsskrattardagen och dagen till ära deltog jag tillsammans med en kompis i ett skrattseminarium på Kungsträdgården i Stockholm. Vi var ca 15 stycken som samlats för att ta del av skrattkonsult Lena Dur Högnelids tips, övningar och erfarenheter.

Jag var faktiskt inte helt skrattsugen när jag kom dit och i början fick jag kämpa lite för att få fram skrattet i några av de ganska roliga övningar som genomfördes. Bland annat fick vi testa på en mängd olika skratt såsom lejonskrattet, tandborstskrattet och cocktailskrattet.

För att sätta skrattmusklerna i arbete genomförde vi även en del lustiga lekar. Vi spelade exempelvis medlemmar ur institutet för konstiga gångstilar och sjöng galna skrattsånger. Och till slut föll sig faktiskt skrattet lite mer naturligt.

Några av övningarna som du kan testa själv:

• Tandborstskrattet: Låtsas att du borstar tänderna, samtidigt som du skrattar. Det går också bra att borsta tänderna på riktigt och skratta.
• Lejonskrattet: Sträck ut tungan och armarna och ryt som ett lejon samtidigt som du skrattar
• Cocktailskrattet: Skaka låtsascocktailen med ena handen, sedan med den andra. Låtsas sedan att du sveper den och luta huvudet bakåt när du dricker, samtidigt som du skrattar.

Lite övrig skrattfakta från Lena:

• Skratt ger ökad smärttålighet. När vi skrattar ökar hjärnans produktion av endorfiner, kroppens smärtlindrande ämne
• Barn skrattar cirka 350–400 gånger per dag, vuxna i snitt 15. Det beror bland annat på mer stillasittande, mer ensamtillvaro och mindre lek.
• Skratt minskar stress, lindrar spänningar, oro och rädsla, och skrattar du i grupp skapar det en känsla av samhörighet.

Häromdagen höll en bekant till mig en föreläsning om sin upplevelse av att ha varit mitt i förödelsen under tsunamikatastrofen 2004. Det var inte bara en fysisk kamp mot ett virrvarr av bråte i starka strömmar utan också en psykisk. För att hålla ihop mentalt i det ofattbara kaos som rådde beslutade min bekant sig för att inte se sig omkring för mycket. Detta för att skona sig från att konfronteras med den död som omgav honom.

Inte minst forskare försöker hitta sanningar om livet och nu är Nietzsches berömda citat Det som inte dödar härdar delvis bekräftat på vetenskaplig väg. En större studie har jämfört tre grupper med människor: människor som inte alls upplevt några större trauman i livet, människor som upplevt en del större trauman, och människor som upplevt många större trauman. Det kanske inte är så förvånansvärt att de som varit med om mycket svårt i livet också mådde sämst, det som däremot kan tyckas förvånansvärt är att de som inte varit med om något svårt alls mådde lika dåligt! Bäst mådde gruppen som låg mitt emellan. Forskarna bakom studien menar att detta kan bero på att en lagom mängd (vad nu det är) upplevda svårigheter hjälper personen att utveckla en slags psykisk motståndskraft och en känsla av tilltro till att man är kapabel av att klara av kommande utmaningar i livet.

I sin föreläsning berättar min bekant om ett minne från katastrofen som etsat sig fast – hur han vid ett tillfälle när han tog sig fram var tvungen att kliva över ett skynke som täckte liket av ett barn. Men vid sidan av hemskheterna fanns också något annat. Han berättade om den värme och givmildhet han upplevde från människor som, trots att de själva var drabbade, gjorde sitt yttersta för att hjälpa andra. Efter föreläsningen när jag samtalar med min bekant frågar jag om han, så här i efterhand, skulle vilja haft det ogjort att ha befunnit sig på plats under katastrofen. Han svarar nej på den frågan och förklarar att motgångar i livet efteråt ses i ett annat ljus – att händelsen gett ett nyttigt perspektiv på livet.

Feliks Wallenrodhe
Psykologstudent

Källa: Seery, M. D., Holman, A. E., & Silver, R. C. (2010). Whatever does not kill us: Cumulative lifetime adversity, vulnerability, and resilience. Journal of Personality and Social Psychology, 99, 1025-1041.